Drakflickan

Redan efter en halvtimme kunde den tappra lilla armén skymta Kallsjöns glittrande yta mellan de ljungklädda kullarna. Sedan klättrade de över ett krön och fick ordentlig utsikt över hela sjön. Den var ganska stor för att vara en bergsjö och kantades av låga tallar och risiga enbuskar. På tre av sidorna sluttade marken brant ner mot sjön, men på den fjärde sidan var en liten plan yta. Där satt draken.

När slottsvakterna fick syn på draken blev de stumma av häpnad. Den var lika hög som ett tvåvåningshus, med gula, glimmande grytlocksstora ögon. Klorna var säkert en meter långa! Kroppen täcktes av ljusgröna fjäll som skimrade i eftermiddagssolen. Vingarna som låg utbredda på ömse sidor om draken var stora som träd och så ljusgröna att de nästan var genomskinliga.

Det var den största och mest skräckinjagande drake de någonsin sett!

Nu hade de ju visserligen aldrig sett någon drake förut så de hade inget att jämföra med. Faktum är att en verklig drakexpert nog skulle säga att en drake som bara är hög som ett tvåvåningshus inte är så mycket att komma med. En verklig drakexpert skulle nog säga att en drake som bara är stor som ett tvåvåningshus inte är mer en drakunge, just det, och att en fullvuxen drake är minst fyra våningar hög, och har ögon stora som brunnslock och klor som är två meter långa.

Men experterna var inte där just då, så slottsvakterna och Alex fick tycka att draken var jättestor utan att någon invände.

Sakta och försiktigt smög de sig närmare varelsen med generalen i täten. De hukade sig ner för att inte synas, med det resultatet att det såg ut som om sjutton stora röda smultron var på väg nerför slänten. Draken tittade förvånat upp. Så såg den att det var människor som kom, och då började den gråta. Stora, glittrande tårar trillade nerför dess kinder och föll till marken med små sorgliga plask. Generalen höll upp handen för att de övriga skulle göra halt. Han tittade misstänksamt på draken. Var det en list? Ville den luras? Eller var det helt enkelt bara en ledsen drake de hade framför sig?

När draken såg att de hade stannat vände den sorgset bort ansiktet. Alex kunde se att tårarna trillade ännu tätare nu, så att det bildades en vattenpöl runt dess enorma fötter. Han kunde inte låta bli att tycka synd om den, fastän han inte visste varför den grät. Tänk om den hade ont? Den kanske hade slagit sig någonstans.

Så drog general Stursk sitt svärd och vinkade åt vakterna att de skulle göra likadant. Sedan började de smyga framåt igen. Nu var de bara några meter från draken, som så här på nära håll såg om möjligt ännu större ut. Den tornade upp sig mot himlen som en stor, grön vägg. Försiktigt spred vakterna ut sig, fortfarande med dragna svärd, och omringade besten. Men den stora draken bara grät och grät så att vakterna blev fuktiga om sina svarta skinnstövlar med mässingsspännen.

"Jaha", sade generalen osäkert. "Vad gör vi nu då?"

"Vi får väl arrestera den", föreslog löjtnant Snabb. "Det måste vara olagligt att vara så här stor. Hur skulle det se ut om alla gick omkring och var så här stora, va?"

"Hm, jag vet inte jag... den har kanske en väldigt stor mamma? Då kan den ju inte hjälpa hur den ser ut", funderade general Stursk. När draken hörde det verkade den bli ännu ledsnare, för nu började den snyfta och hulka högljutt.

"Säg inte så där om drakens mamma!" utbrast Alex. "Den blir ju ledsen ser du väl!"

"MEN JAG HAR JU INGEN MAMMA!" bölade draken så att det mullrade och bullrade. Slottsvakterna blev så rädda att de nästan ramlade omkull.

"D-d-d-du är arresterad!" stammade general Stursk med darrande stämma.

"JAG HAR INTE GJORT NÅGOT!" grät draken, och marken nästan skakade när den talade.

"Upp med händerna!" skrek generalen förskrämt.

"Sluta!" ropade Alex. "Den är ju oskyldig hör ni väl! Man kan väl inte arrestera någon som inte gjort något illa!"

"Håll dig utanför det här, stallpojke! Den är en samhällsfara, det är vad den är!" General Stursk vände sig mot de andra vakterna. "Till anfall!"

Men innan de hann göra något mer började draken plötsligt krympa. Mindre och mindre blev den, och slätare, och lite rosa i färgen. Vingarna och svansen blev kortare och kortare tills de försvann helt medan den långa nosen blev rund och liten. Ögonen blev blå och på huvudet växte ut brunt hår.

Så stod där slutligen en liten flicka mitt i ringen av häpna vakter.