Drakflickan

Medan Fanny och Gunhild gick runt bland de små stånden på marknaden och handlade korg efter korg med matvaror och andra förnödenheter med pengarna i Gunhilds portmonnä kastade Alex oroliga blickar på berget. Inga vakter i sikte ännu. Men varför tog Fanny sådan tid på sig? De måste ta sig vidare, och det så fort som möjligt!

"Är ni klara snart?" frågade han för minst hundrade gången.

"Snart!" ropade Fanny i förbifarten. "Vi måste bara till mjölnarens butik också och köpa mjöl. Du vill väl inte att Gunhild ska vara utan bröd?"

Gunhilds motvillighet till att handla hade gett med sig. Ju mer pengar hon gav ut, desto lättare var det tydligen att skiljas från dem. Alex trodde att det kanske berodde på att hon varit fattig väldigt länge, det kändes kanske så ovant och spännande att äga pengar att hon var rädd att förlora alltihop om hon använde dem.

Efter vad som kändes som flera timmar (men i själva verket var det knappt mer än en halvtimme) var handlandet i alla fall överstökat och alla tre kunde gå mot Gunhilds skjul, fullastade med korgar. Skjulet låg alldeles vid en brygga och bara ett par meter från dörren ledde några trappsteg rakt ner i det mörka vattnet. Alex kunde inte låta bli att undra varför Gunhild var så smutsig, hon som hade så nära till vatten att bada och tvätta kläder i. Det var nog bäst att inte fråga.

"Kom in, kom in. Här bor jä", sade Gunhild vänligt och gick fram till dörren. Skjulet var omålat och byggt av grova plankor med stora springor emellan. Det verkade inte vara särskilt tätt, varken mot blåst eller regn. Gunhild öppnade dörren och visade in dem. Det fanns inga fönster, allt ljus därinne kom från springorna i väggen och ett talgljus som Gunhild tände på ett litet metallfat. I skenet från den flackande lågan kunde barnen se sig om i det enda rummet. Golvet var av jord som trampats tills den blivit alldeles hård, nästan som sten. Överallt låg skräp, smutsiga tygtrasor och gamla mattor. Även väggarna var behängda med mattor här och där i ett försök att stänga ute väder och vind. I ett hörn av rummet hade jord packats så att en liten hylla bildats som fungerade som en enkel säng. Intill sängen fanns en spis av vanliga stenar som murats ihop till en eldstad, skorstenen ovanför var helt enkelt ett hål i taket. En gryta med musslor och alger hängde på en trefot över spisen, detta var tydligen Gunhilds vanliga middagsmat. Det luktade starkt av musslorna som Alex misstänkte inte var helt färska, och stanken blandades med lukten av smutsiga kläder och fukt.

Fanny såg sig om och skakade bestämt på huvudet.

"Så här kan det inte se ut! Ska vi äta en fin middag ska vi ha fint omkring oss också!"

"Va ska det vare bra för? Det här duger väl för vanligt folk", grymtade Gunhild missnöjt.

"Nu har du så mycket pengar att du inte längre är vanligt folk! Jag ska hjälpa dig att städa."

"Hmpf", fnös tiggarkvinnan. "Städe, det går väl an för herrskapsfolk, en annan e nöjd som det e." Men hon hindrade inte Fanny när hon tog fram en kvast som stått undanglömd och täckt av spindelväv i en vrå. Snart rök dammet åt alla håll och såväl tygtrasorna som mattorna åkte ut med fart. Alex fick uppdraget att tvätta mattorna i havet, något som han tog sig an med måttlig förtjusning. Vattnet var fortfarande kallt så här på försommaren och mattorna var så ingrodda med smuts att de var nästan omöjliga att få rena. Dessutom var han fortfarande orolig för slottsvakten. De hade inte tid med sådana här dröjsmål! Men Fanny var helt oresonlig i sin städiver.

Det började redan mörkna innan Fanny var nöjd. De gamla mattorna hängde på tork utanför skjulet och golvet var så rent som ett jordgolv kan bli. Nu låg där nya mattor som Fanny skickat Alex att köpa med ett av Gunhilds silvermynt. Hennes enkla sängplats var bäddad med doftande hö och rena fårskinnsfällar och på väggarna hängde mjuka draperier i glada färger. Talgljuset hade fått sällskap av två riktiga fotogenlampor som lyste upp hela skjulet. Alex hade tömt grytan med musslor i havet och skurat den ren. Nu sprakade en munter brasa i spisen och grytan var fylld med en rykande stuvning gjord på köttbitar, grönsaker, potatis och tjock grädde. I utkanten av härden bakades brödkakor på de heta stenarna. Något matbord hade de inte fått tag på så Fanny hade brett ut en bordduk direkt på golvet och dukat med träskålar och skedar. Tre muggar med färsk mjölk fanns där också, resten av mjölken hade de hällt i en stor mjölkkanna som de hängde från bryggan i ett rep så att den skulle kylas av havsvattnet och på så sätt hålla sig färsk.

Mitt i rummet stod Gunhild och såg alldeles mållös ut. Så här fint hade nog aldrig hennes hem varit! Och vilka dofter som spreds i rummet av maten i grytan och de nybakade bröden! Gunhild själv var lika smutsigt och trasigt klädd som innan, det hade Fanny inte lyckats ändra på. Men händerna hade hon i alla fall gått med på att tvätta innan de satte sig till bords.

Alla tre åt av maten med glupande aptit. Alex och Fanny hade ju inte ätit något sedan frukost, allt ståhej och rädslan för slottsvakterna hade fått dem att alldeles glömma bort sin hunger. Och Gunhild, som hade levt så länge på en svältkost av musslor, snäckor och alger och kanske någon enstaka brödbit som någon vänlig själ slängt till henne, hade nästan glömt hur det kändes att få äta sig mätt.

När de tömt grytan och satt i sig brödet till sista smulan lutade de sig tillbaka, proppmätta och lite sömniga av all maten. Alex beslöt att utnyttja tillfället att fråga ut Gunhild lite närmare om vad hon sett den där dagen.

"Berätta mer om den där flickan och trollkarlen du såg när du plockade blommor häromdagen!" bad han.

"Jodu, ser du, jag såg dem först på morgonen när jä skulle..." hon avbröt sig generat.

"Skulle vaddå?" undrade Fanny nyfiket.

"Ja, du vet, gå på dasset."

"Var de alltså här nere vid havet då?"

"Jajjemän. De kom me det store skeppet som ligger ute i viken. Det e ju lite ovanligt me främlinger i byn, så jä titte te lite extra, ser du."

"Vad hände sen då?"

"Ja, de försvann in i byn å jä fortsatte me mitt. Sen så kom ju den däringa främlingen, han me pengarne å jä gick för å plocke blommer till na. Det var då jä såg dem igen, de gick upp för stigen på berget."

"Vilken båt var det sade du? Hur tar man sig ut till den?" frågade Alex.

"Det finns bare ett skepp här i viken, vet du, så det e lätt å hitte. Fråge Fiskare-Johan så hjälper han er säkert me att åke ut till'et."

"Var hittar vi honom då?" undrade Fanny.

"Jä ska vise, det e ju det minste jä kan göre när i har varit så snälle å goe."

De hjälptes åt med disken och gick sedan tillsammans ut ur stugan. Gunhild ledde vägen ut på en av bryggorna där en gammal farbror med spretigt vitt hår och fiskarmössa satt och lagade nät.

"Hör du, Fiskare-Johan, här har jä någre barn som behöver hjälp att komme ut te skeppet i viken."

"Jasså, det säger du. Hrmm hrmm." Gubben harklade sig. "Å vad får jä då?"

"Du kan få en kopparslant."

"Hur har du blett så rik plötsligen?" Gubben lät misstänksam. "Det e välan inte stulne pengar?"

"Jag stjäl inte, å det har jä aldrig gjort. Jä har ärligen fått pengarne som betalning. Nå, hjälper du barna?"

"Ja, ja, jä får välan göra'tt då", muttrade Fiskare-Johan. Han skyndade sig att stoppa slanten i fickan. "I får komme tebaks om en stund så ska jä ösa båten."

Gunhild och barnen började gå tillbaka till skjulet. Men just då råkade Alex kasta en blick upp mot berget igen, och det han såg fick honom att tvärstanna. Slottsvakter, en lång rad av dem, kom tågande ner längs stigen i rask takt och deras röda uniformer avtecknade sig mot den bruna ljungen som lingon på en lertallrik.

"Vakterna är efter oss!" skrek Alex. "Fort, vi måste gömma oss!"