Drakflickan

Alex och Fanny kröp ner under en brygga och kurade ihop sig på den leriga sanden precis innan strandkanten. Gunhild återvände till sitt skjul, men där vågade inte barnen gömma sig eftersom så många hade sett dem gå dit och allt deras städande och handlande hade knappast heller passerat obemärkt. Alex kikade ängsligt ut genom en springa i bryggfästet. Från gömstället kunde han se Gunhilds trasiga och smutsiga gestalt när hon öppnade dörren till sitt skjul och gick in. Efter en liten stund kom två män gående och stannade bara en liten bit från bryggan där barnen gömde sig.

"Där är det", sade den ena och pekade mot skjulet där Gunhild just försvunnit in.

"Bra. Inte värt att lämna några spår. Dessutom var det ju rätt mycket pengar. Chefen har nog inget emot att de hamnar i våra fickor i stället", sade den andre med ett leende.

"Vad han inte vet har han ju inte ont av i vilket fall som helst", höll den förste med.

De började gå mot skjulet och medan den förste mannen gick fram till dörren började den andre hälla ut en brun vätska runt skjulet. Det hela såg mycket skumt ut tyckte Alex, men han visste inte riktigt vad han skulle kunna göra för att varna Gunhild utan att bli upptäckt av slottsvakterna som nog vid det här laget var framme i byn.

"Vad gör de?" viskade Fanny oroligt.

"Jag vet inte. Men om vi går bort till skjulet nu kanske vakterna hittar oss."

Den förste mannen hade öppnat dörren och gick nu in i skjulet. Snart hördes Gunhilds upprörda röst där inifrån. Mannen kom ut igen med portmonnän i handen, men Gunhild var hack i häl och klagade högljutt.

"Du kom ju aldrig för å hämte blommerna, jä kan plocke nye om du vill, vänta..."

Då vände sig mannen mot henne och knuffade bryskt till henne så att hon ramlade in i skjulet igen.

"Håll käften, kärring!" skrek han och stängde dörren mitt framför näsan på henne. Sedan lutade han sig mot den så att hon blev instängd. Höga rop av ilska och rädsla trängde ut genom de tunna väggarna.

"Släpp ut mig! Hör ni det? Släpp ut mig säger jag! Öppna dörren!"

Alex och Fanny såg förtvivlat på varandra. Stackars Gunhild! Vad skulle de göra? Inte kunde två barn ensamma rå sig på dessa starka fullvuxna karlar? De kände sig förtvivlat maktlösa.

Under tiden hade den andre mannen tömt vattenskinnet med den bruna vätskan och nu plockade han ut något med en tång ur ett horn vid bältet. Det var ett glödande kol, sådant som man kunde bära med sig för att enkelt kunna tända en eld när man var på vandring. Han satte kolet mot skjulets väg och genast flammade en stor låga upp.

"Åh nej!" utropade Fanny, glömsk av faran de själva befann sig i. "De eldar upp Gunhilds hem!"

"Och Gunhild är kvar därinne!" skrek Alex förfärat.

Elden spred sig nu snabbt runt hela skjulet, och det var vätskan som antändes först. Tydligen var det fotogen eller något liknande som mannen hällt ut. Den förste mannen flyttade sig bort från skjulets dörr för att inte själv bli bränd av elden, och Gunhild som hade tryckt sig mot dörren av all kraft i sina försök att öppna den ramlade nu handlöst ut när motståndet försvann. Nu följde en brottningsmatch när männen försökte knuffa in henne i elden igen, men trots att tiggarkvinnan var både stark och smidig var männen ännu starkare och dessutom både längre och tyngre än hon. Obönhörligt trängdes hon närmare och närmare skjulet som nu var helt övertänt.

"Vi måste göra något!" utbrast Fanny. Alex nickade kort. De båda lämnade gömstället och sprang så fort de kunde till Gunhilds hjälp. Hon var nu nästan inträngd i den flammande elden och hettan slog emot hennes rygg. Precis innan Gunhilds kläder skulle till att fatta eld hann barnen fram.

"Släpp henne!" skrek Alex. Männen vände sig förvånat om och stirrade på barnen. Gunhild tog tillfället i akt och slet sig lös ur deras grepp.

"Fort!" ropade Fanny. "Vi springer till Fiskare-Johan!" De tre vände på klacken och rusade iväg mot den gamla gubbens brygga med de båda männen hack i häl.

"Kom tillbaka!" ropade den ena ilsket, men varken barnen eller Gunhild kände sig särskilt sugna på att lyda. I stället tog de i av alla krafter och sprang som aldrig förr.

Just som de kom upp på fiskarens brygga fick de se en stor grupp rödklädda slottsvakter som kom rusande från ett annat håll. Vakterna tycktes ha upptäckt dem också och började ropa till barnen.

"Vänta! Stanna! Kom tillbaka!"

Alex vinkade till Fiskare-Johan och hojtade för fulla lungor.

"Lossa båten! Vi måste åka med en gång!"

Nu hade även slottsvakterna hunnit upp på bryggan och närmade sig snabbt. De båda männen var fortfarande tätt bakom dem.

Som tur var hade Fiskare-Johan hunnit få båten i ordning och var redo att lägga ut när som helst. Det var bara för barnen och Gunhild att hoppa i. Den gamle mannen fumlade ett ögonblick med repet men hann precis lossa förtöjningen innan männen kommit fram. Båten gled iväg och männen fick tvärstanna för att inte ramla i vattnet.

"Hoppa!" skrek den ena till sin kompanjon.

"Hoppa själv! Jag kan inte simma!"

"Inte jag heller!"

De båda männen stirrade hjälplöst efter båten. Nu kom även vakterna fram.

"Vänta! Det är inte som ni tror!" hojtade en av dem, och Alex kände igen honom som löjtnant Snabb. "Ni har blivit..." Men här dränktes vaktens röst av skvalpet från årorna när Fiskare-Johan nu började ro med jämna, starka tag, så de fick aldrig höra vad han ville säga. Bryggan, de båda männen och vakterna blev mindre och mindre och båten kom längre och längre ut på djupare vatten.

"Puh!" pustade Alex. "Det var nära ögat!"

Det var nu nästan helt mörkt ute. Blåby lystes upp av ett otäckt, rött sken, Gunhilds skjul brann fortfarande. Fanny tänkte med en suck på allt arbete de lagt ner på att göra fint därinne, till ingen nytta. Gunhild såg dyster ut, det var tydligt att liknande tankar rörde sig hos henne.

De var snart framme vid det stora skeppet som låg fridfullt för ankar i viken, och fiskargubben styrde roddbåten intill det större fartygets skrov. Skeppet var klart upplyst av lanternor i för och akter samt små lyktor som hängde hela vägen längs skeppets långsidor. Några sjömän hade fått syn på dem och lutade sig över relingen. De såg överraskade ut och alla tittade på Fanny. En av dem formade handen till en tratt och ropade ner till henne:

"Så du kom tillbaka! Men var har du din pappa?"