Drakflickan

Skeppet poppade upp ur vattnet igen som en kork ur en flaska. Det låg djupt, tyngt av havsvattnet som spolats ombord, men i takt med att vattnet rann ut genom öppningarna i relingen flöt skeppet allt säkrare igen. En hel del vatten hade även spolats ner i skeppets innandöme, men några sjömän ställde sig vid pumparna och så småningom var skeppet torrt igen.

Under tiden hade Amira simmat omkring runt skeppet och oroligt sett på. Det vore ju förfärligt om hon skulle bli orsak till att ett fartyg sjönk. Kaptenen kom ut på däck och stillade hennes oro.

"Nu har vi snart fått ut vattnet igen och kan segla vidare. Och ingen utom du har hamnat i vattnet."

"VAD SKÖNT!" mullrade Amira lättat.

"Det var ju otur att du skulle bli till drake just nu. Hur länge tror du att du orkar simma?"

"VÄLDIGT LÄNGE TROR JAG, JAG FLYTER BÄTTRE SOM DRAKE ÄN SOM FLICKA!" bullrade Amira. "JAG BEHÖVER KNAPPT ANSTRÄNGA MIG ALLS."

"Det var ju bra. Bara säg till om du blir trött så saktar vi ner."

När väl skeppet blivit fritt från allt vatten gjorde det god fart igen. Amira simmade jämsides utan någon särskild ansträngning. Alex stod vid relingen för att hålla henne sällskap, rida på henne vågade han inte efter förra gången när de störtade ner i en sjö. Plötsligt hördes utkiken ropa uppifrån masttoppen:

"Skepp i sikte! Skepp akterut!"

Alla samlades i aktern och ansträngde sig för att få en skymt av skeppet, men ännu var det så långt bort att det bara syntes från hög höjd.

"Vilken hastighet har hon?" hojtade kaptenen till utkiken.

"Hon håller god fart, kapten! Jag tror hon har minst en mast mer än oss. Hon är nog snart i kapp", blev svaret.

"Vi får hoppas att det inte är någon av era förföljare från Blåby", sade kaptenen bistert. "Nåja, havet är fullt av skepp, hon är säkert ute i fredliga avsikter."

"Nu kan jag urskilja flaggan, kapten!" hördes utkiken ropa. "Det är... låt mig se... det är det kungliga emblemet! Det är ett av kungens skepp, kapten!"

"Åh nej!" utropade Alex. "Kungens skepp... då måste det vara slottsvakten! Hur kunde de få tag i ett skepp så snart?"

"En stor del av kungens flotta ligger i hamn i Sjövik, bara några sjömil norr om Blåby", sade kaptenen. "Det var nog en smal sak för slottsvakterna att skicka en budbärare dit och skaffa fram ett av skeppen."

Nu kunde även Alex och de andra på däck urskilja skeppets master vid horisonten. Nog knappade hon in alltid! Det skulle inte dröja länge förrän skeppet var i kapp.

"VAD SKA VI GÖRA?" brölade Amira förfärat.

Kaptenen tittade fundersamt på henne.

"Jag tror jag har en idé", sade han sedan. "Du Pelle, ta med dig några av de andra och bär upp allt tågvirke vi har på däck. Och skynda på!"

"Tågvirke? Vad är det?" undrade Alex.

"Rep", förklarade kaptenen.

"Vad ska du med massa rep till?"

"Du ska få se."

Snart fanns på däcket flera rullar grovt rep. Kaptenen började rulla ut repen och med diverse invecklade knopar foga ihop dem igen på olika ställen. Slutligen var han färdig och gick fram till relingen.

"Ser du den här öglan, Amira?"

Amira simmade närmare och nickade.

"Om vi kan trä den över ditt huvud kan vi fästa den här lösa änden i fartygets för, och så kan du dra oss framåt. Så stor som du är simmar du säkert betydligt snabbare än slottsvakternas skepp!"

"VILKEN BRA IDÉ!" dånade Amira och sträckte lydigt fram halsen. Med förenade krafter lyckades kaptenen och de andra lägga repöglan om Amiras fjälliga hals. Öglan var fäst i en lång tamp som kaptenen nu band fast stadigt i relingen i fören. Amira började simma igen och med ett lätt ryck började skeppet öka farten. Amira simmade ännu snabbare och nu knakade fartyget.

"DET ÄR JÄTTETUNGT!" klagade Amira. När hon flåsade kom det grå rökpuffar ur de väldiga nosborrarna.

Kaptenen slog sig för pannan.

"Vilken idiot jag är! Vi måste naturligtvis ta ner seglen, annars bromsar de ju skeppet!" Han började genast utdela order till sjömännen och snart var skeppets master helt kala. Amira kunde börja simma igen, och nu var fartyget lätt och följsamt i hennes kölvatten.

"Tjohoo!" ropade Alex när fartvinden ven i hans ansikte. "Nu har de ingen chans att hinna ikapp oss!"

"Vi har skakat av oss förföljarna!" hojtade utkiken belåtet.

Men de hade inte åkt många minuter förrän Amira började krympa och krympa och krympa, och blev förvandlad till en liten flicka igen!