Drakflickan

Som tur var var vädret milt och varmt hela natten så Amira slapp frysa. Tältet hade ju gått sönder så även Gunhild fick sova under bar himmel, men hon verkade inte tycka illa vara.

"Jä e så van vid å sove ute", sade hon bara. "När en tigger för sitt uppehälle får en stå ut med det mesta."

På morgonen efter frukost bestämde de att de skulle rida på Amira så länge hon var drake för att spara tid. De vågade givetvis inte flyga på henne efter vad som hände sist Alex och Amira försökte det, men även en drake som går till fots kommer fort fram. Så stor som hon var nu fick de alla lätt plats uppe på den breda, gröna ryggen, och på de mjuka rödbruna taggarna kunde de hänga sina ryggsäckar. Hundarna som så småningom vågat sig tillbaka igen efter att Gabriel enträget ropat på dem en lång stund kvällen innan, hade vant sig vid Amira nu och följde snällt med när den väldiga draken och hennes passagerare började gå, trots att de inte var kopplade. Den största hunden som hette Långben sprang lite före och nosade överallt medan de andra två på sina kortare ben höll sig en bit efter. Särskilt Lilleman som var minst fick anstränga sig och snart hängde hans tunga långt ut ur munnen.

Amira gick mer än dubbelt så fort som en människa så när de stannade för att äta lunch bedömde de att de redan hunnit halvvägs till Tallåsen. Om Amira fortsatte vara drake skulle de förmodligen hinna fram till målet redan samma kväll.

"Det har sina fördelar att ha en drake till ressällskap", sade Gabriel belåtet under lunchpausen. Han hade snabbt förlåtit Amira för att hon råkat skrämma ner honom i sjön.

"DET ÄR NÄSTAN SÅ ATT JAG HOPPAS ATT JAG FORTSÄTTER VARA DRAKE NÅGRA DAGAR TILL", höll Amira med.

"Ja, det har ju inte jag någon glädje av förstås, eftersom våra vägar skiljs snart", sade Gabriel med en suck och kastade en snabb blick på Gunhild.

"Vad är det du har för ärende i huvudstaden?" undrade Alex.

Gabriel sken upp. "Jag har blivit kallad till självaste kungen!"

"Jaså. Så roligt." Alex undvek att säga att de själva gjorde allt för att hålla sig undan från kungen.

"Tydligen var min pappa tjänare hos kungen i många år, men slutade sin tjänst när mamma dog. Jag ju bara en baby, så jag minns ingenting. I alla fall så flyttade pappa med mig från huvudstaden till Skogsbyn som ligger några dagsmarscher söderut från stället där vi möttes igår. Men för en tid sedan blev han sjuk och för en vecka sedan dog han."

"Åh nej! Vad hemskt!" Gunhild lade armen om honom.

"Ja, det känns ju lite tungt fortfarande. "Gabriel såg sorgsen ut. "Han var visserligen gammal, men hade han inte blivit sjuk skulle han säkert levt många år till ändå."

"STACKARS DIG!" bullrade Amira medlidsamt och fick en stor tår i det väldiga ögat när hon tänkte på sin egen försvunna pappa.

"Det är inte så farligt. För sen fick jag ju det här brevet från kungen." Han tog upp ett hopvikt pappersark och räckte till Alex som höll upp det så att de andra kunde se.

Alex läste brevet med stigande förvåning. Det var uppenbart att den som skrivit brevet var en person som verkligen brydde sig om sina tjänare och som älskade barn. Hur kunde samme person beordra att alla föräldralösa barn skulle stängas in i ett hemskt barnhem? Det stämde inte. Kunde brevet vara förfalskat? Men nej, det var försett med kungens sigill och signaturen verkade äkta. Kanske var kungen snäll mot vissa människor men inte mot barn utan föräldrar? Det verkade ju jättekonstigt.

Då slog det plötsligt Alex: Kungen visste naturligtvis inte om att barnhemmet var så hemskt! Han kanske trodde att barnen hade det jättebra där, och så handlade han i god tro när han såg till att alla föräldralösa barn hamnade där. Så måste det vara.

"ÅH VILKET FINT BREV!" utbrast Amira lite avundsjukt. Tänk om kungen kunde tycka lika bra om henne! Då skulle hon slippa jagas av slottsvakterna.

"Ja, jag blev jätteglad när jag fick det. Det känns bra att det fortfarande finns någon som bryr sig om mig nu när båda mina föräldrar är döda."

När Alex hörde det kände han sig ensammare än någonsin. Båda hans föräldrar var döda men han hade ingen som brydde sig om honom. På något sätt verkade det som om Amira förstått vad han tänkte på för hon böjde ner sitt stora huvud och såg på honom med en vänlig blick i sina runda reptilögon.

"DU OCH JAG ÄR OCKSÅ FÖRÄLDRALÖSA, ALEX, MEN VI TAR HAND OM VARANDRA."

"Mine föräldrar e också döde", sade Gunhild.

"Jag kan ta hand om dig", erbjöd sig Gabriel snabbt. Gunhild gav honom ett strålande leende.

"Och jag lämnar dig inte förrän vi hittat din pappa", sade Alex till Amira och lade sin lilla hand på hennes långa klo. "Det lovar jag!"