Drakflickan

General Stursk stod längst fram i det kungliga skeppets för och spanade missmodigt på kusten som gled förbi på babords sida. Flera dagar hade de färdats längs kusten nu, utan att se ett spår av fartyget de följde efter. De hade finkammat varje hamn i varje liten by de passerat men överallt blev svaret detsamma. Ingen hade sett ett skepp som motsvarade deras beskrivning, och några främmande barn hade de heller inte sett såvitt de kunde minnas. Hela uppdraget kändes nu hopplöst. Om han bara vetat varför kungen så gärna ville ha tag i just de här barnen! Alex hade han känt ända sedan pojken först blev anställd i slottsstallet, det kändes väldigt konstigt att nu jaga vännen land och rike runt på det här sättet. Att kungen ville tala med den mystiska drakflickan var ju mindre konstigt förstås, men varför all denna uppståndelse, hela slottsvakten, det kungliga skeppet, alltihop. Varför?

När de förlorat spåret första gången uppe i Blåbergen hade Stursk skickat ett meddelande till kungen och ansökt om att få avblåsa sökandet och låta barnen vara. Men kungens svar hade varit bestämt: barnen skulle hittas så snart som möjligt och övertalas att följa med tillbaka till kungen. Kosta vad det kosta ville!

"Utkiken har siktat Skärholma nu, general!" Det var kapten Barsk som kom med nyheter. Handen satt som klistrad vid pannan ovanför höger ögonbryn i en stram honnör.

"Tack kapten."

"Ska jag beordra mannarna om uppställning på däck, general?"

"Det behövs inte."

"VAAAAKTER!!!" gastade kapten Barsk. "Alle man på däck!"

"Jag sade ju att det inte behövs någon uppställning", sade generalen irriterat.

"Åh, javisst general! Självklart general! Jag skulle bara meddela mannarna att de inte behöver ställa upp på däck inför ankomsten till Skärholma, general!" Kapten Barsk såg barsk ut.

General Stursk tog sig för pannan och suckade.

Efter några minuter anlöpte skeppet Skärholma hamn. Sjömännen sprang hit och dit och sysslade med alla de hundra olika saker som sjömän sysslar med när ett skepp ska läggas till vid kajen. När så småningom allt var färdigt, skeppet förtöjts stadigt och landgången lagts på plats kunde alla slottsvakterna trava i land utom gamle sergeant Modig som tog sin middagslur. Vid de här laget hade de fått upp ett visst flyt i sitt sökande efter barnen. De brukade dela upp sig i grupper om två eller tre och avverka varsina delar av hamnen med omnejd och fråga alla butiksägare, fiskare, torggummor och vanliga stadsbor de mötte om de sett några främmande skepp eller barn de senaste dagarna.

Löjtnant Snabb gick längs kajen med snabba steg och såg sig om åt alla håll efter någon lämplig person att fråga ut. Just här var kajen öde. Några fiskebåtar guppade fridfullt för ankar en bit ut i det svarta vattnet och en ensam fiskmås kretsade omkring dem, då och då hest skriande. En bit bakom löjtnanten kom kapten Barsk med långsammare och mer värdiga steg. Han spanade också efter någon att ställa frågor till, men hans huvud vreds åt höger och vänster på ett mer myndigt och högtidligt sätt.

När de gått på det viset en liten stund fick Snabb som ju gick först plötsligt syn på en tjock karl i vit mössa som satt och sov utanför ett stort hus. Karlen satt tillbakalutad på en bänk av grova plankor med händerna om den omfångsrika magen. Han snarkade så att magen hoppade. Ovanför husets dörr hängde en skylt som svajade i den lätta havsbrisen och var försedd med en bild av en stor fisk och texten "Glada laxen".

Löjtnant Snabb gick snabbt fram till karlen.

"God dag, herrn", sade han artigt. Ingen reaktion.

"Ursäkta?" försökte han. Karlen reagerade fortfarande inte.

"Hallå?" Han rörde försiktigt vid karlens arm. Karlen fortsatte snarka.

Nu hade kapten Barsk också kommit fram till den sovande karlen. Barsk spillde ingen tid på artighet utan upplät genast sin kraftiga stämma:

"HALLÅ DÄR!" röt han. "Giv aaaaaakt!"

Den sovande karlen for upp som skjuten ur en kanon. "Vanudå! Vad händer? Vad är det frågan om?"

"Min gode man. Har du nyligen sett ett främmande skepp ligga till ankar här i byn, ur vilket två barn, en pojke och en flicka landstigit?" frågade Barsk myndigt.

Mannen såg fortfarande yrvaken och förvirrad ut. "Va?"

"Svara på frågan, karl!" röt Barsk barskt.

"Öh... främmande skepp sade du?" Mannen tänkte efter. "Ja, det låg ju ett för ankar här för ett par dagar sedan. Det stannade inte särskilt länge, bara någon timme för att släppa av tre passagerare."

"Tre passagerare, sade du?" Barsk såg misstänksam ut.

"Just det. Två barn och en kvinna i slitna kläder."

"A-ha!" Barsk såg belåten ut.

"Vet du vart barnen tog vägen?" undrade löjtnanten vänligt.

"Min kusin som säljer fisk på marknaden sade att kvinnan och barnen dök upp där igår och gick runt bland alla stånden och köpte proviant som om de skulle på en lång resa. Han fick till och med sålt sitt lager av torkad strömming som ingen velat köpa, så särskilt nogräknade kan de inte ha varit. Köper man fisk av kusin Knut måste man verkligen vara hungrig", skrockade karlen.

"Vart gick de sedan?"

"Det vet jag inte, men fråga någon på marknaden. Skvallertanterna där brukar alltid snappa upp saker och ting och vet allt som händer överallt."

"Marknaden nästa!" gastade Barsk och vände tvärt på klacken.

"Eh, vart ligger marknaden?" frågade Snabb som för ovanlighetens skull inte hade lika bråttom.

"Bara följ gatan där tills den tar slut och ta av till vänster sen."

"Tack för er hjälp, herrn!" Löjtnanten gjorde honnör och sprang sedan snabbt ikapp sin kamrat.

"Så lite så, så lite så." Mannen lutade sig åter tillbaka på bänken och drog ner sin mössa i pannan. Snart hördes hans mullrande snarkningar igen.