Drakflickan

En stund senare mötte kaptenen och löjtnanten två av sina kamrater, korpral Stark och korpral Djärv. Den senare var trots namnet väldigt blyg och rädd och vågade inte prata så mycket ens med de andra slottsvakterna, så Stark hade fått sköta det mesta av utfrågningen. De hade ändå ganska snart fått fram samma information som Snabb och Barsk, och var nu också på väg till marknadsplatsen.

Som vanligt var det mycket folk på marknaden. Dessutom hade inte mindre än åtta av de andra slottsvakterna också lyckats få reda på att barnen varit där och var nu i full färd att gå runt bland alla stånd och bodar och fråga ut försäljarna. Snabb, Barsk, Stark och Djärv sällade sig till dem. Det visade sig att en av de andra just hittat en torggumma som verkade veta en hel del. De tolv vakterna samlades kring henne i en röd ring.

"Jojomän, jag hörde allt vad di prata om, di dära barna. Det kom fram en gubbe i stort skägg och sålde en karta till dem."

"En gubbe säger du? Vem var det?" undrade korpral Stark.

"Det vet jag inte, jag hade då aldrig sett han förr. Det tror jag inte att jag hade i alla fall... han hade ju en såndäringa kappa med luva där man inte ser nåt av huvet."

"Vad hände sen då?"

"Ja, sen så titta di noga på kartan och diskutera en massa om vilken väg di skulle ta, och jag hörde inte varthän di sade att di skulle i slutändan, men jag hörde i vart fall tydligt att di sade att di skulle gå till Tallåsen först och sen ta av söderut."

"Tallåsen! Och sedan söderut. Bra! Tack så väldigt mycket, bästa fru!" Korpral Stark fattade gummans hand och skakade den kraftigt.

"Det var så lite så", pustade gumman och gned sin hand som ömmade efter det järnhårda greppet av korpralens starka näve.

Kapten Barsk skickade genast iväg löjtnant Snabb med bud till de fem övriga vakterna, däribland generalen, som fortfarande inte kommit till torget. Det dröjde inte länge förrän de alla var samlade.

"Tallåsen, säger du?" sade general Stursk.

"Ja, general!" utropade kapten Barsk ljudligt.

"Då ger vi oss av så snart som möjligt. Men först får vi hämta packningen i fartyget. Och jag ska skicka bud till kungen med en av brevduvorna som vi tog med oss ombord."

Nästa morgon kom de sjutton slottsvakterna fram till sjön där barnen, Gunhild och Gabriel tillbringat den första natten. Det syntes fortfarande tydligt att någon haft ett läger här. Det var en eldstad med svartnad ved och nedtrampat gräs runtomkring. Men ett väldigt tydligt tecken var förstås det trasiga tältet som fortfarande låg kvar där det rämnat och så de enorma fotspåren.

"Åh nej! Den stackars flickan måste ha blivit förvandlad till drake igen!" utbrast general Stursk förfärat. "Vi som trodde att förtrollningen var bruten. Så bekymmersamt!"

"Vad är det där?" undrade löjtnant Snabb och pekade på en vit prick uppe i skyn. Allas ögon vändes uppåt och snart kunde korpral Djärv som hade bäst syn se att det var en vit duva. Han funderade så länge på hur han skulle tala om för de andra vad han sett att korpral Stark som hade näst bäst syn hann före.

"Det är en duva!" sade han.

"Det måste vara ett budskap från kungen", sade generalen belåtet.

"Jag begriper inte hur han lyckas dressera duvorna så att de hittar oss var vi än är", sade korpral Stark.

"Kungen har väldigt god hand med djur", sade generalen och sträckte ut sin hand. Duvan landade elegant på hans pekfinger och kuttrade vänligt.

"Jag har kvar halva min smörgås sen frukost", kom löjtnant Snabb på. "Se här lilla vän, varsågod!"

Medan duvan belåtet pickade på smörgåsen läste general Stursk meddelandet som hon burit med sig. Det var mycket riktigt ett brev från kungen, och som vanligt var det skrivet mycket kortfattat och med pytteliten stil så att duvan skulle orka bära det.

Har beslutat att själv hjälpa till med sökandet.

Möter er i Tallåsen om två dagar. /Kungen

"Oj då! Han måste verkligen vara angelägen om att hitta de här barnen!" utbrast löjtnant Snabb som hade läst över generalens axel. "Om två dagar, skriver han... det betyder att han är i Tallåsen redan i morgon!"

"Då får vi nog lägga på ett kol", sade Stursk. "Det är fortfarande minst två dagsmarscher dit."

"Ni hörde generalen! Skynda på! Skynda på! Vi kan inte låta kungen vänta!" gastade kapten Barsk.

"Du har rätt. Framåt marsch!"

Så återupptog vakterna färden mot Tallåsen i rask takt, och Amiras centimeterdjupa spår visade vägen.