Drakflickan

Under tiden hade Amira burit sina vänner tryggt och säkert fram till utkanten av Tallåsen. Eftersom hon fortfarande var drake enades de om att det var bäst att inte gå in i själva byn förrän nästa dag när det var ljust så att ingen skulle bli skrämd av hennes väldiga storlek. Människorna och hundarna kurade ihop sig intill den varma drakkroppen och somnade gott.

Även denna natt var klar och mild, och som vanligt med ett myller av stjärnor. Vintergatan löpte som en vindlande vit flod av florsocker tvärs över det sammetssvarta himlavalvet. I andra delar av världen är det ofta mycket som lyser på nätterna, som till exempel gatlyktor, strålkastare på bilar, fönster och reklamskyltar. Allt det ljuset gör att himlen aldrig blir helt mörk och därför kan man inte se alla stjärnor ordentligt, särskilt inte de som finns så långt borta att de bara lyser väldigt svagt. Men i det här landet fanns det ingen elektricitet, så nätterna här var mycket mörka och man kunde se så många stjärnor att en västerlänning skulle bli alldeles förundrad av hur vackert det var. Amira, Alex och de andra däremot var vana vid att se sådan stjärnprakt och tyckte inte att det var särskilt speciellt just den här natten. Något som däremot var lite speciellt var att Amiras stora, fjälliga drakkropp plötsligt började krympa och krympa och krympa, och rätt var det var hade hon blivit förvandlad till en liten flicka igen!

När de vaknade på morgonen blev alla glada över att se att Amira blivit vanlig igen. Nu skulle det bli mycket lättare att gå in i byn utan att skrämma någon av byborna. Om de inte var rädda för hundar förstås.

"Ska ni inte stanna en dag här i Tallåsen och vila er lite?" undrade Gabriel efter att de ätit frukost. De hade lämnat sitt nattläger och gått in till torget mitt i byn. "Titta, där finns ett värdshus som ni kan övernatta i."

"Det låter som en bra idé, tycker jä." Gunhild såg hoppfullt på barnen.

"Jag vet inte... vi borde nog skynda oss. Tänk om vakterna har fått upp spåret igen", sade Alex tveksamt.

"Fast det vore skönt att få sova inomhus en natt som omväxling", tyckte Amira. "Och hur skulle vakterna kunna veta att vi var på väg till just den här byn? Det fanns många vägar ut ur Skärholma och de kan ju inte veta säkert att vi lämnade fartyget just i den byn heller."

"Okej, då stannar vi. Men bara en dag."

Gabriel hade gott om pengar och för dem köpte han kanderade rosenblad, rostade kastanjer och brända mandlar som han frikostigt bjöd de andra på. De satte sig en bit från torget vid en liten å som stilla flöt genom byn och mumsade på godsakerna. Solen värmde skönt på deras ansikten. Myggen svärmade över vattenytan och en och annan broms kom fram och bet dem, men trots det var det något trolskt över den här förmiddagen. Allt var så stilla, så fridfullt. Till och med Gabriels hundar var tysta och lugna.

"Ska vi ta ett bad?" föreslog han plötsligt.

"Gärna!" utropade Alex och Amira.

"Inte jä!" sade Gunhild förskräckt.

"Jo, snälla!" trugade Amira. Hon skulle absolut föredra att dela rum i värdshuset med en nybadad Gunhild.

"Absolut inte!" Gunhild var orubblig.

Med glada tjut skuttade de andra tre tillsammans med hundarna ut i vattnet, klädda i bara underkläderna. Det var ljuvligt! Hela morgonen hade åns grunda vatten värmts av solen och nu kändes det alldeles ljummet. Det var så att man aldrig ville gå upp.

"Kom i, Gunhild! Det är jätteskönt", lockade Alex.

"Jä bader icke."

"Jo kom!" ropade Amira och skvätte vatten på Gunhild.

"Ihhh, låt bli!" Gunhild gick fram till strandkanten och skvätte tillbaka på Amira, en stor kaskad. Snart var vattenkriget i full gång och rätt var det var drog Gabriel tag i Gunhild så att hon hamnade i sjön med ett väldigt plask.

"Din usling! Jä ska minsann..." Gunhild kastade sig över Gabriel och doppade honom.

Sedan badade de alla fyra av hjärtans lust en lång stund, tills de började frysa och beslöt att gå upp. De torkade sig på två filtar som Gabriel hade.

"Men vad ska jä ta på mig?" undrade Gunhild bekymrat. Hon hade svept in sig i filten så att bara nästippen syntes och hennes dyngsura kjolar och blusar hade hon hängt på tork på en gren.

"Du kan få låna ett par byxor och en skjorta av mig", erbjöd Gabriel och rotade i sin ryggsäck. Gunhild accepterade erbjudandet och försvann bakom ett träd med de båda plaggen.

När hon kom ut igen drog både barnen och Gabriel häpet efter andan. Borta var den smutsiga gestalten i trasiga, bylsiga kläder och lortig schalett. Framför dem stod en ung kvinna med rosiga kinder och långt mörkt hår som nådde ända till midjan. Vilken förvandling!

"Jä hoppas mine kläder torkar snabbt, så här kan en ju inte gå klädd", mumlade hon generat och bröt förtrollningen.

"Ja ber dig, sätt aldrig på dig de kläderna igen!" utbrast Gabriel.

"Inte det? Då ser det bra ut, tycker du?" Gunhild såg uppriktigt förvånad ut. "Men inte kan väl en kvinne gå klädd i byxer?"

"Du ser strålande ut!" bedyrade Gabriel.

"Jag har på mig byxor", inföll Amira.

"Det blir ju också praktiskt för dig att gå i byxor sen när vi lämnar vägen och går söderut i mer oländig terräng", sade Alex.

Gabriel såg plötsligt dyster ut vid påminnelsen om att de skulle gå skilda vägar nästa dag. "Att ni inte följer med mig till huvudstaden i stället? Jag tror ni måste ha missförstått det hela. Jag kan inte tänka mig att kungen vill er något illa. Jag kan dessutom lägga ett gott ord för er, om det skulle behövas", sade han övertalande.

"Jä har alltid drömt om å få komme te huvudstaden. Jä har aldrig vart i en stad förut", sade Gunhild med längtan i rösten. Det var tydligt att hon inte heller ville skiljas från Gabriel så snart.

"Tror ni det skulle fungera?" undrade Amira tveksamt.

"Det tror jag absolut", sade Gabriel.

Alex såg tankfull ut. "Ja... vi kanske skulle göra det då", sade han efter en stund. På ett sätt skulle det vara väldigt skönt att slippa fly hela tiden, och få komma tillbaka till slottets invanda trygghet.

"Barn! Barn!"

Alla fyra vände sig om vid det oväntade ropet. En man i medelåldern kom gående mot dem längs med ån i rask takt. Alex och Amira kände genast igen honom som Ärligs budbärare, samme man som de träffat i Blåbergen.

"Vilken tur att jag hittade er! Kom fort, jag måste få prata med er. Ni är i stor fara!"