Drakflickan

Mannen drog med sig Amira och Alex lite avsides in bakom några hasselbuskar. Gunhild och Gabriel blev kvar på åstranden och såg förvånat efter dem.

"Vad är det som har hänt?" frågade Alex oroligt. "Kan du inte säga vad det är?"

"Inte här, de andra kanske hör", väste budbäraren och drog med sig barnen ännu längre bort.

"Det gör inget, vi har inga hemligheter för dem. De är våra vänner!" sade Amira.

"Det kanske ni borde ha."

"Vad borde vi ha?"

"Hemligheter. Ni har varit väldigt öppna med vart ni är på väg, inte sant? Men vänta tills jag förklarat alltihop från början."

"Förklarat allt om vad?" undrade Alex.

"Jag kommer med en hälsning från stallchef Ärlig. Kungen lämnade slottet för två dagar sedan och väntas anlända hit till Tallåsen redan idag!"

"Hit? Varför då?"

"För att själv ansluta sig till sökningen efter er förstås! Vakterna är också i antågande. De vet att ni är här! Och anledningen är att någon har informerat dem. Någon ni känner och litar på…"

"Va! Vem då?"

"Kvinnan och mannen ni reser tillsammans med… var det inte de som föreslog att ni skulle stanna här i Tallåsen en dag extra?"

Amira och Alex bara stirrade på Ärligs budbärare.

"Och har de inte försökt övertala er att bege er till huvudstaden... rakt i kungens armar?"

"Det kan inte vara sant!" utbrast Amira. "Gunhild skulle aldrig göra något sådant!"

"Inte ens för en belöning i form av guld… mycket guld?"

Alex kom plötsligt ihåg hur Gunhild och Amira betett sig när de haft förtrollade guldmynt i sin ägo. Kanske kunde man göra saker man visste var fel om man drabbats av en sådan förtrollning?

"Tror du... tror du att de kan ha blivit förtrollade på något sätt?" undrade han med bävan i rösten.

Budbäraren nickade allvarligt. "Det är inte otroligt. Ni har en mäktig fiende, barn."

Amira slog hjälplöst ut med händerna. "Men vad ska vi göra då! Gunhild vet ju precis vart vi ska och vilken väg vi tänker ta!"

"Ni är på väg till Videmyren, stämmer det?"

"Ja! Hur visste du...?"

"Ärlig får samma information som kungen. Han bad mig att hälsa er att det finns en stig som leder till Videmyren, visserligen är det en omväg men han trodde inte att kungen och soldaterna skulle känna till den. Så medan ni följer stigen kommer han och soldaterna att tappa bort spåret efter er. Om de kommer till Videmyren först och inte hittar er där tror de att ni gått vidare och så letar de efter er någon annanstans."

"Tror du verkligen att det fungerar?" undrade Alex.

"Det är nog ert enda alternativ just nu", sade budbäraren bekymrat. "Jag råder er till att göra som Ärlig föreslagit. Och håll tyst med vart ni är på väg den här gången. Berätta inte för någon! Inte ens dem ni tror att ni kan lita på."

"Var är den där stigen då?"

"Här, jag ska visa på kartan."

Alex tog fram kartan ur Amiras ryggsäck och vek ut den. Mannen pekade på en smal och slingrig linje, så tunn att de inte hade sett den förut. Den började i Tallåsen och gick österut i en vid sväng, sedan tillbaka åt väster igen och så söderut fram till Videmyren där den tydligen slutade.

"Kan du... kan du säga till Gunhild att vi har gett oss av... men att hon fortfarande är vår vän. Hälsa henne att vi inte är arga på henne." Amira tog vädjande budbärarens hand. Mannen nickade allvarligt.

"Det ska jag göra." Sedan pekade han på två krokiga tallar en bit bort från dem. "Där borta börjar stigen. Det är nog bäst att ni skyndar er!"

"Tack för allt!" De båda barnen tog varandras händer och sprang iväg utan att se sig om.

Budbäraren väntade tills de var utom synhåll och vände sedan tvärt och gick tillbaka till ån där Gunhild och Gabriel fortfarande stod kvar. När de fick syn på honom skyndade de sig fram.

"Var e barnen?" undrade Gunhild oroligt.

"Lugn, lugn. De har gett sig av", förklarade budbäraren.

"Va? Gett sig av? Utan oss?" Gabriel såg förvånad ut.

"Vakterna är dem på spåret, så de tyckte det var bäst att ge sig av genast. De var rädda att ni skulle ställa till krångel och försöka hindra dem."

"Du ljuger!" skrek Gunhild indignerat. "Det skulle de aldrig göra!"

"Hade inte ni försökt övertala dem att bege sig tillbaka till huvudstaden istället?"

"Jo, men..."

"De ville helt enkelt slippa ert tjat."

"Det låter inte likt dem", sade Gabriel.

"Det e inte sant!" höll Gunhild med. "Visa mig var barnen e. Jag vill prate med dem."

"De är redan långt härifrån." Budbäraren började gå iväg, men Gunhild tog tag i hans arm, arg som ett bi.

"Du stanner! Var e barnen? Va?"

"Släpp mig", sade han irriterat och slog bort hennes arm. Med raska steg gick han igen, samma väg som han kommit.

Kvar stod Gunhild och Gabriel och såg hjälplöst på varandra.

"Vad gör vi nu då?"

Gunhild skakade missmodigt på huvudet. "Jä vet inte. Jä vet inte."