Drakflickan

Efter maten tog tant Mikaela fram en jättelik balja ur ett av uthusen och ställde den utanför köksdörren. På spisen satte hon fyra stora grytor med vatten att koka och barnen fick under tiden springa flera vändor till pumpen som stod ute på gården för att fylla själva tvättbaljan till ungefär en fjärdedel. Efter en stund fyllde Mikaela på med det kokande vattnet så att baljan blev lite drygt halvfull med lagom varmt vatten. Ur ett skåp hämtade hon sedan tvålflingor att hälla i baljan så att det skummade och bubblade. Sedan var det bara att sätta igång, och snart stod alla tre och skrubbade och gned och vred alla kläder, sänglinnen, gardiner, handdukar och mattor som tant Mikaela ville tvätta.

När det började mörkna hängde det tvätt på tork överallt. På linor uppspända mellan träden, på trappräcket, på stolarna, på bordet, på staketet runt köksträdgården. Barnens och tantens händer var röda och skrynkliga av allt vatten och de var trötta i ryggarna av att ha stått böjda så länge. Men tvätten var ren och det kändes så där skönt och bra i kroppen som det gör när man arbetat hela dagen och nu ser fram emot en välförtjänt vila.

"Nu ska jag göra lite kvällsmat", sade tant Mikaela och ställde in tvättbaljan i uthuset igen. "Ni stannar väl över natten?"

"Ja, tack", sade Amira. "Det är för mörkt för att vandra nu."

"Vilka andra? Jag trodde det bara var ni två. Jag har nog bara två extrabäddar är jag rädd..."

"Det räcker med två bäddar", försäkrade Alex.

"Vad säger du, vill du ha en läcker å-gädda? Det blir nog lite svårt att skaffa fram, Felix. Men visst kan vi ha fisk till kvällsmat om du vill, jag ska bara se i matkällaren..." hon försvann ner för en stentrappa in under huset. Alex slog hjälplöst ut med armarna.

"Det behövs ingen fisk! Jag gillar ju inte ens fisk." Men Mikaela var redan utom synhåll och de hörde hur hon rumsterade om därnere.

Amira fnissade. "Hur kan man vara så döv?" undrade hon. Mikaela som just kom tillbaka upp för trappan såg förnärmad ut.

"Vem är det som är döv?" Tydligen hade hon inga svårigheter att höra just det ordet.

"Äsch, en jag känner bara", sade Amira snabbt och kände sig dum.

"Vilken av dem?"

"Va?"

"Emma, Kenny eller Sara, jag undrade vem av dem som var döv. Fast det spelar ingen roll, jag känner ju inte dem ändå. Hoppas de hittar någon annanstans att sova över i alla fall."

Alex och Amira bara stirrade på varandra. Vilken virrig tant!

"Hur som helst", fortsatte Mikaela, "se här vad jag hittade! Ett helt kilo abborre kvar från när fiskargubben Knut var här med sin kärra härom dagen och dessutom en skål musslor, så nu kan ni få fisk- och skaldjurssoppa till kvällsmat. Det är väl nästan lika bra som gädda, va?" Hon såg nöjd ut.

"Toppen", suckade Alex. Dessa förhatliga musslor, de förföljde honom tydligen.

De sov gott den natten i två sköna sängar uppe i tant Mikaelas vindsrum. De hade varit på resande fot länge nu och det kändes i kroppen. Det var underbart att äntligen få ligga på en mjuk madrass och sträcka ut sig mellan frasande linnelakan igen.

På morgonen bjöd Mikaela på nyrostat bröd med honung och hett te, till Alex stora glädje. Han hade mest petat i soppan föregående kväll men det här var bättre upp!

När de var mätta blev det dags att ta farväl av den snälla tanten och fortsätta vandringen.

"Tack för mat och husrum!" sade Amira med hög röst och reste sig från bordet.

"Åh, det är jag som ska tacka. Ni var till stor hjälp med tvätten", sade Mikaela vänligt och reste sig hon också.

"Då är det väl dags för oss att gå", sade Alex.

"Oh, det behövs inte. Jag sådde alla grönsaker för länge sen."

"Inte 'så', GÅ", sade Alex och höjde rösten.

"Ska ni gå? Men jag tyckte ni sade igår att ni skulle stanna här." Mikaela såg förbryllad ut.

"Vi måste gå nu, vi ska till Videmyren", sade Amira tålmodigt.

Mikaela tycktes för en gångs skull ha hört rätt. "Videmyren!" utbrast hon förskräckt. "Det ligger ju alldeles i närheten av Olycka!"

"Vi ska inte gå till Olycka, vi ska stanna i Videmyren."

"Men ni följer väl inte vägen dit. Lova mig det!"

"Det kan vi inte lova", sade Alex allvarligt.

"Jag ber er!" Den vithåriga tanten tog Alex släta hand i sin rynkiga. "Ni måste akta er för vägen. Följer man den för länge kommer man inte av den, man kan inte stanna där man vill. Man är fast!"

Alex lösgjorde sig försiktigt från Mikaela.

"Du har hjälpt oss jättemycket, men nu måste vi faktiskt gå. Vi ska tänka på vad du sagt."

Med det måste Mikaela låta sig nöja.

Hon stod på trappan och såg efter dem tills de försvunnit ut ur trädgården, medan hon oroligt vred sina händer. Efter en stund gick hon tillbaka in i huset igen och upp till vindsrummet där barnen sovit. Hon gick fram till en vrå där hon drog undan ett draperi så att en dold dörr blottades. Innanför dörren fanns ännu ett rum som var fullt av duvor från tak till golv, och överallt virvlade små vita fjädrar. På ett litet bord i rummet fanns hylsor, små papperslappar, pennor och bläck.

Mikaela valde en papperslapp som var märkt med en liten gyllene krona, suckade djupt, funderade en liten stund och började sedan skriva med pyttesmå bokstäver.