Drakflickan

"Va?" Alex såg förvånat på Amira. "Hur kan förtrollningen vara ditt fel?"

Amira sänkte blicken och såg skamsen ut. "JAG HAR FÅTT TILLBAKA ÄNNU ETT MINNE. JAG HAR INTE BERÄTTAT FÖRUT, FÖR JAG SKÄMDES SÅ MYCKET."

"Va? Vad då för minne?"

"JAG HADE BRÅKAT MED PAPPA. JAG KOMMER INTE IHÅG INTE VAD VI BRÅKADE OM, MEN JAG VAR SÅ ARG... SÅ JAG RYMDE."

"Rymde du?"

Amira såg ännu skamsnare ut. "JA. JAG MINNS ATT JAG SMÄLLDE IGEN DÖRREN RAKT I ANSIKTET PÅ PAPPA. JAG TÄNKTE GÅ TILL HANS OVÄN OCH ALDRIG KOMMA TILLBAKA MER."

"Menar du att det var ovännen som förtrollade dig? Alltså trollkarlen vi letar efter?"

"JAG TROR DET. OCH JAG GICK TILL HONOM FRIVILLIGT! DET ÄR MITT EGET FEL ATT JAG BLIVIT FÖRTROLLAD. PAPPA KOMMER ALDRIG ATT FÖRLÅTA MIG!" Nu flödade tårarna från de stora drakögonen i en strid ström.

Alex kramade henne igen.

"Det gör nog inget. Du kunde inte veta att du skulle bli förtrollad. Det var inte ditt fel", tröstade han, men orden lät tomma och ihåliga även i hans ögon. Han visste inte mycket om pappor eftersom han inte hade någon själv, men nog skulle vilken pappa som helst bli väldigt arg om hans dotter rymde till hans värsta fiende?

Så småningom slutade Amira gråta, och de fortsatte vandringen, men stämningen var tryckt. De var fortfarande lika hungriga, de var trötta i benen och båda tvivlade på att de någonsin skulle komma fram.

"JAG ÄR SÅ TRÖTT PÅ DEN HÄR FÖRTROLLNINGEN", mullrade Amira dystert. "ALLTID BLIR JAG FÖRVANDLAD TILL DRAKE JUST NÄR DET ÄR SOM MEST OLÄGLIGT."

"Det kanske är så förtrollningen fungerar", sade Alex.

Amira nickade sorgset. Det var inte alls omöjligt att förtrollningen var så elakt uttänkt att hon blev förvandlad just när det ställde till som mest förtret. Så typiskt! Och inte blev det bättre av att hon till stor del hade sig själv att skylla.

Efter ytterligare någon timmes vandring gav Alex slutligen upp, utmattad och hungrig, och satte sig tvärt ner i vägkanten.

"Jag kan inte gå mer. Jag är utsvulten!" klagade han.

Amira sjönk ner bredvid honom. Han lutade huvudet i händerna och såg inte hur draken började krympa och krympa och krympa, och förvandlas till en liten flicka igen.

"Jag är också utsvulten", sade hon, och Alex ryckte till när han hörde att hon fått människoröst igen.

"Jaha, nu passar det att bli som vanligt", grumsade han.

"Ja, lagom tills jägaren försvunnit all världens väg med sin kaninstek", höll Amira bittert med.

Alex ångrade genast sitt hårda tonfall och lade armen om henne. "Det var faktiskt inte ditt fel. Han hade inte behövt springa iväg så fort. Du sade ju att du inte var farlig."

"Ja det sade jag ju förstås... men han var lite konstig. Tänk att han inte kunde se stigen!"

Alex nickade. "Han kanske var tokig. Eller närsynt."

De satt tysta en liten stund. Vinden susade i de höga träden som omgav stigen på båda sidor och överallt hördes skogens tusen små ljud, fågelsång, löv som rasslar, lång borta en hackspetts knackande.

"Åh, varför bad vi inte tant Mikaela om en ordentlig matsäck", suckade Amira plötsligt. "Då hade vi kunnat äta en ordentlig middag nu."

Eftersom de båda var så trötta och hungriga var de inte särskilt uppmärksamma på omgivningen. Ingen av dem såg hur något rörde sig i en buske på andra sidan stigen.

"Hade vi gjort det skulle hon bara hållit oss kvar", svarade Alex.

"Det är inte säkert. Förresten, hade det spelat någon roll? Kungen och slottsvakterna är på väg raka vägen till Videmyren, de kanske redan är där. Ärligs budbärare sade ju att de förmodligen inte känner till den här stigen, så de följer inte efter oss. Vi kunde gott ha stannat en extra dag hos Mikaela, hjälpt henne med fler saker och fått med oss ordentlig utrustning."

I busken på andra sidan stigen rörde sig något igen och det prasslade till, men barnen märkte ingenting.

"Men tänk om de trots allt vet om stigen? Tänk om de är oss tätt i hälarna? Jag tror det var bra att vi inte stannade för länge."

"Tätt i hälarna? Tror du det?" Amira lät orolig.

"Ärligs budbärare var ju inte helt säker på att de inte visste om stigen."

Nu prasslade det även i ett av träden som barnen satt under, och Amira såg upp men inget ovanligt syntes. Det var nog bara en fågel, tänkte hon, men hon påmindes ändå obehagligt om drömmen hon drömt samma morgon, med den flyktiga skuggan.

"Även om de känner till stigen är det ju inte så troligt att de listar ut att vi följer den i stället för att gå raka vägen", sade hon.

"Hörde du det där?" sade Alex plötsligt och vände sig om.

"Va?"

"Där. Jag hörde ett ljud där borta!" Han reste sig upp och pekade på busken mitt emot. Amira reste sig också och kisade med ögonen mot busken, men såg fortfarande ingenting.

"Jag ser inget", sade hon och försökte låta som vanligt, men hon kände hur hjärtat började slå hårt i bröstet. Var det den konstiga drömmen som plötsligt blev sann?

"Det kanske bara var som jag inbillade mig", sade Alex tveksamt. Även han hade drömmen i färskt minne.

Det knäppte till som om en torr kvist knäcktes under busken, och nu hörde de båda två något som lät som om en väldigt liten person väste "Schhhh", vilket var just vad det var.

"Hallå!" ropade Alex med darrig röst. "Jag vet att du är där! Kom fram!"

Det blev tyst en liten stund, men så prasslade det igen när två små lurviga figurer lösgjorde sig från buskens grenar och tassade ut på stigen. En tredje figur kom klättrande ur ett av träden och sällade sig till de båda andra, från en ihålig stubbe kom en fjärde, och så kom de plötsligt från alla håll, hundratals, ja tusentals små varelser. Med sin mörkgröna päls och sina ljusbruna ansikten hade de smält in så väl i grönskan att de varit nästan osynliga, men nu skockades de och trängdes från alla håll så att barnen stod där mitt på stigen i en hastigt krympande cirkel, på alla sidor omringade av en kompakt, lurvig massa.