Drakflickan

Trollen ledde dem rakt in i den snåriga skogen på ena sidan av stigen. Efter en liten stund blev det glesare mellan träden och lättare att gå. Det märktes att någon skötte om skogen här, plockade bort nedfallna grenar och kvistar, högg ner träd som växte för tätt och ansade buskar och sly. Allt eftersom de närmade sig trollstaden blev skogen allt öppnare, ljusare, vackrare och mer välskött. Marken var täckt med mattor av doftande liljekonvalje, gullviva, tusensköna, skogsviol och många andra blommor. Det var nästan som att gå omkring i en stor trädgård.

"Åh, det är vackert!" utbrast Alex.

"Tycker du?" pep ett av trollen belåtet. "Det är jag som är överträdgårdsmästaren i det här distriktet. Blomgren var namnet."

"Jag gillar att träden inte växer så tätt här, man kan se grenarna ordentligt och så är det så fint med alla blommor", sade Alex.

"Personligen föredrar jag också sådan här ordnad skog, men somliga av oss värnar för den naturliga urskogen och gillar inte att vi hugger ner träd", pep Blomgren med en fnysning. "Därför finns det områden som är alldeles förskräckligt vildvuxna i andra delar av staden. Bara mossa, lavar, ris och rotvältor så långt ögat når."

"Jag tror jag gillar båda sorterna", inföll Amira.

Plötsligt stannade alla trollen.

"Sådärja, då var vi framme!"

Amira och Alex såg sig förbryllat omkring. Såvitt de kunde se var de fortfarande mitt i skogen, som nu bestod av mycket gamla träd. Inte ett hus i sikte åt något håll, bara de majestätiska tallarna, granarna, ekarna, bokarna och många fler trädslag som barnen inte ens kände till namnet på. Grenarna sträckte sig högt upp mot himlen och tycktes flyta samman till ett nätverk så att det var svårt att urskilja var ett träd slutade och nästa började.

"Jag ser ingen stad", sade Amira.

Trollen såg stolta ut. "Du står mitt i den!" pep ett av dem muntert. Det pekade på det närmaste trädet. "Det här är borgmästarens hus."

"Bor ni i träden? Så smart!" tyckte Alex.

Ett av trollen grep tag i en till synes helt vanlig barkknota i trädstammen och drog lätt. Genast öppnades en liten dörr, den passade så perfekt i hålet att den var helt osynlig när den var stängd. Barnen fick krypa på alla fyra för att komma in genom dörröppningen, men väl därinne var det högt i tak och de kunde stå raka igen. De befann sig nu i ett ganska trångt, runt utrymme som lystes upp av en ensam oljelampa på en krok. Längs med hela väggen löpte trappsteg i en spiral som vindlade sig uppåt i trädstammens mörka inre.

"Följ efter mig bara", pep trollet som öppnat dörren och hakade loss oljelampan från kroken. Den lilla figuren började sedan klättra upp för den långa trappan med försiktiga steg.

Barnen märkte snart att det inte var helt lätt att ta sig upp för spiraltrappan. Det fanns visserligen en ledstång att hålla sig i intill väggen, men eftersom trappan var byggd för troll satt ledstången i höjd med barnens knän och gjorde inte mycket nytta. Trappstegen var låga och breda och barnen fann att det faktiskt var enklast att krypa upp för dem även om detta tog längre tid och gjorde ont i knäna efter en stund.

Efter vad som kändes som väldigt lång tid hade de i alla fall kommit fram till slutet av den långa spiraltrappan, och befann sig nu rakt under en lucka i taket. Trollet lyfte på luckan så att ett fyrkantigt hål öppnades. De kröp igenom hålet en efter en, först trollet och sedan de båda barnen. Amira såg sig om efter de andra trollen, men de hade tydligen blivit kvar nedanför trädet.

De stod nu i ett runt rum med låga väggar högt uppe i luften. Utsikten var fantastisk! Åt alla håll sträckte lummiga lövverk och mörkgröna grantoppar ut sig likt en mjuk grön matta. Det kändes som att sitta i mastkorgen på ett fartyg eller i ett jättestort fågelbo.

Amira kikade över kanten på trädrummet och såg nu hur genialiskt trollens stad var utformad. Vart och vartannat träd runt omkring dem var urholkat och försett med ett trädrum likadant som det de själva befann sig i. I rummen fanns möbler av olika slag och somliga hade läderskynken utspända som tak över. Husträdens grenar hade surrats samman med grenar från andra träd så att ett helt vägnät bildades mellan dem. Här klättrade nu små troll vigt fram och tillbaka på olika ärenden. Nerifrån marken var det omöjligt att urskilja någon bebyggelse och trollens gröna och bruna färger gjorde dem själva lika osynliga för fientliga ögon.

"Jag har kallat till allmänt möte om en liten stund, men ni kan slå er ner och vila er lite så länge om ni vill. Det är ju lite pustigt att klättra upp", pep trollet vänligt. "Vi ska ha gemensam festmåltid när de andra kommer, men kanske ni är sugna på något att dricka medan ni väntar?"

Barnen tackade ja och trollet plockade fram en glasflaska och små trämuggar ur ett skåp som var skickligt infällt i väggen medan barnen slog sig ner på små låga trollstolar intill ett litet träbord.

"Mitt namn är Gröngöling, och jag är borgmästare här i staden. Vad heter ni själva?" frågade trollet och hällde upp en skummande, gyllengul dryck ur flaskan i varsin mugg åt dem. Barnen presenterade sig artigt och smakade sedan på drycken. Den var på samma gång stark och mild, besk och söt, och var bland det godaste barnen hade smakat.

"Vad är det för något?" undrade Alex nyfiket. "Det var jättegott!"

"Vi kallar det för björkdricka. Den är bryggd på björksav, honung och olika örter som växer här i skogen. Så roligt att ni tyckte om den!"

Nu hördes plötsligt en munter röst ropa utanför väggen. Det var ett av de andra trollen, ovanligt litet till och med för att vara troll som nu kom inklättrande till borgmästarens hus.

"Hej Viola", hälsade borgmästaren.

"Hej! Jag skulle bara hälsa att nu är allting klart för festen", pep Viola glatt med gäll röst. "Ni skulle skynda er så inte maten kallnar!"

Gröngöling reste sig genast ur stolen och räckte sin lilla ljusbruna hand till Amira. "Låt mig eskortera dig, min bästa fröken!" pep han formellt.

"Vart ska vi?" undrade Amira och tog försiktigt den utsträckta handen, knappt hälften så stor som hennes egen.

"Dit!" Borgmästaren pekade med sin lediga hand. När barnen såg vad han pekade på drog de förskräckt efter andan. Kanske ett hundratal meter bort i den utpekade riktningen växte ett träd som var betydligt högre än de andra husträden. Det var helt enkelt enormt, bredare än det största hus de någonsin sett, och smyckat med blommor och girlanger i glada färger.

Men det var inte det som fick barnen att dra efter andan utan anblicken av de tusentals troll som var på väg mot festplatsen i strida strömmar längs grenvägarna, så många att grenarna dignade av tyngden och träden gungade. Barnen insåg till sin fasa att de förväntades gå samma väg - och balansera på de smala grenarna högt, högt över marken.