Drakflickan

Amira såg sig omkring. Hon befann sig i sitt eget rum, det välbekanta rummet med färgglada tapeter och djurbilder på väggarna. I handen höll hon kartan som de hade köpt av den underlige kartförsäljaren i Skärholma. Då hörde hon en röst som ropade hennes namn: "Amira! Amira!"

Hon vände sig mot ljudet, men kunde inte se någon. Så kom plötsligt hennes pappa in genom dörren. Med ens insåg hon hur mycket hon hade saknat honom.

Hon kastade sig om hans hals och han kramade henne tillbaka med sina starka armar. Hon ville be om förlåtelse för att hon lämnat honom men inga ord kom fram. Han släppte henne och tog kartan ur hennes hand.

"Akta dig för den här. Om du inte gör dig av med den kommer den att locka dig till fel väg igen. Och ondskan som bor i den kommer smitta av sig på dig och alla som är med dig " sade han och kastade sedan kartan ifrån sig som om det gjorde ont att hålla i den, och då såg hon att den var täckt av tjockt grönt slem som droppade och rann och spred sig i en pöl på hennes mjuka röda barnkammarmatta.

"Amira! Amira!" hörde hon igen, och nu kände hon igen Alex röst.

"Du måste gå till honom", sade hennes pappa. Amira skakade stumt på huvudet, hon ville stanna här i sitt trygga rum tillsammans med honom.

"Oroa dig inte, vi ses snart igen. Men du måste göra dig av med kartan!"

"Amira! Amira vakna!" Alex lät ledsen och rädd. Med en suck vände hon sig om mot ljudet, och med ens försvann pappa, rummet, kartan och alltihop och hon låg på en hård strand vid kanten av en skog och hade ont i hela kroppen. Hon började hosta och kräktes sedan upp en kaskad av vatten. Strupen kändes sårig och lungorna värkte vid varje andetag. Och hon frös så att hela kroppen skakade och tänderna skallrade.

"Åh Amira du lever!" Hon upptäckte plötsligt att Alex stod på knä bredvid henne. Hans ögon var röda och kinderna strimmiga av tårar. I pannan hade han en stor blånande bula och från ett sår på sidan av huvudet droppade blod. Nu kramade han henne hårt och snyftade och grät både av rädsla och lättnad.

"Jag trodde du hade drunknat. Först kunde jag inte hitta dig när vi passerat det sista vattenfallet men sen flöt du upp till ytan med huvudet neråt. Jag trodde du var död!" Han snyftade till igen. "Jag är så glad att du lever. Men flotten är förstörd och jag vet inte var vi är någonstans. Och all vår packning är försvunnen."

De kurade ihop sig tätt intill varandra under de nedersta grenarna på en gran som formade en naturlig koja. Därinne hade de i alla fall skydd för vinden medan de funderade på vad de skulle göra härnäst. Alex drog fram kartan ur innerfickan på manteln och bredde ut den så att den kunde torka. Amira mindes plötsligt sin dröm och satte sig tvärt upp.

"Jag tror vi måste göra oss av med kartan", sade hon osäkert.

"Va! Varför det?" Alex glodde häpet på henne.

"Den är ond."

"Vad har du fått det ifrån? Utan kartan har vi ju absolut ingen chans."

"Det var nåt jag drömde... jag tror den är farlig."

"En dröm säger du? Men det kan man väl inte lita på?"

"Nej, kanske inte..."

"Om vi har tur kan vi hitta något berg eller en hög kulle så att vi får lite överblick över landskapet, och då kan vi orientera oss med hjälp av kartan så att vi vet vart vi hamnat. Vill du att vi ska kasta bort vår enda chans att klara oss ur det här?"

Amira tvekade igen. Det lät klokt som Alex sade. Det vore dåraktigt att kasta bort kartan, och dessutom var det bara en dröm. Hon ruskade på sig och gjorde sig fri från känslan av olust.

"Du har rätt. Jag vet inte vart jag fick det ifrån. Det är klart att vi ska behålla kartan."

"Då tycker jag vi ger oss av med en gång och försöker hitta ett berg. Vi blir dessutom varmare när vi håller oss i rörelse."

När de kom ut från granen igen upptäckte de att ovädret från dagen innan hade skingrats men trots att solen sken från en klar himmel och det nu var högsommar var det inte särskilt varmt i luften. Det hade börjat blåsa upp och kalla vindbyar fick dem att huttra i sina fuktiga kläder.

Efter att de gått en stund upptäckte de att skogen började bli gles. Så tog den plötsligt slut och de stod vid kanten av en jättelik hed som sträckte sig mot horisonten. Långt där borta såg de sedan något som fick dem att skina upp. Mitt på horisonten fanns ett enormt blågrått konformat berg vars topp nådde ända upp till molnen.

"Dit ska vi gå", sade Alex.

Ute på heden blåste det ännu mer eftersom det var så kalt och öppet, ingenting fanns som hindrade vindens väg. Marken var ganska fuktig och sank på sina ställen och överallt växte blommande lila ljung. Barnen knatade tappert på med nedböjda huvuden och skallrande tänder. Då och då såg de upp mot berget för att se om det kommit närmare, men det var omöjligt att avgöra.

Plötsligt tvärstannade Alex och pekade.

"Titta!" utropade han. "En stig!"

Och mycket riktigt. Rakt framför dem började en bred och vältrampad stig som sedan sträckte sig spikrakt över heden i riktning mot berget. Äntligen hade de turen med sig!