Drakflickan

Mitt i natten vaknade Amira plötsligt med ett ryck. Hon hade hört något, men vad var det? Hon lyssnade spänt. Där var det igen! Det lät nästan som... hundskall! Hon satte sig käpprakt upp.

"Alex! Vakna! Jag hör hundskall!"

Alex öppnade sömndrucket ögonen. "Va?"

"Hundskall! Jag hör hundskall!" Ljudet lät närmare nu.

"Jaha?" Alex såg yrvaken och förvirrad ut.

"Tänk om det är Gabriels hundar!"

"Det kan det väl knappast vara. Hur i all världen skulle de kunnat följa vår vittring i den där forsen?"

"Kan vi inte se efter i alla fall? Bara för att vara på den säkra sidan."

Alex nickade motvilligt och reste sig från den provisoriska bädden av tallris och mossa som tomtarna hjälpt dem göra kvällen innan. De började smyga genom skogen åt det håll som Amira hade hört ljudet komma från och försökte undvika att knäcka kvistar och grenar som skymtade i det svaga månljuset. Sommarnatten var mild och det doftade underbart i skogen. Då hörde de plötsligt på avstånd en välbekant röst som ekade i den tysta natten.

"Jä hoppas vi inte kommer för sent. Vad tror i, e de näre nu?"

Det var Gunhild! Och den som svarade måste vara Gabriel.

"Kanske, hundarna verkar ivriga."

Barnen darrade av skräck och började så snabbt de vågade dra sig tillbaka igen. De småsprang genom skogen, och bakom sig hörde de en tredje röst, som Alex kände igen som general Stursks:

"Jag ska ge order om att vakterna ökar på takten. Den här gången får vi nog fatt i dem ska ni se!"

Amira och Alex fortsatte sin flykt så tyst de kunde.

"Fort, vi försöker ta oss tillbaka till stigen. Se, berget skymtar mellan träden", viskade Alex andlöst. "Sen kan vi ta oss fram lättare."

Amira nickade stumt. De tog varandra i handen och sprang så fort benen kunde bära dem över stenar och mossa. När de kom fram till stigen ökade de takten ännu mer, sporrade av hundarnas skall som då och då genljöd i natten.

Efter en liten stund blev de dock tvungna att stanna, de hade kommit till korsvägen som tomtarna pratat om.

I det svaga ljuset kunde de urskilja att stigen som de kommit på fortsatte framåt genom skogen jämn och rak, medan en annan, smalare stig korsade den tvärs över åt vänster och höger. Den korsande stigen ledde till en kulle på vänster sida och ut på en öppen äng på höger sida. Det fanns ingen skylt, ingen antydan om vilken väg som kunde vara den rätta.

"Vilken är det?" undrade Amira nervöst och önskade att tomtarna varit där.

"Jag vet inte. Ingen aning", sade Alex villrådigt. Han funderade. "Den vi går på nu, den som vi upptäckte på heden, den verkar rakast. Den leder dessutom till Videmyren enligt kartan. Fast å andra sidan... sist vi gick på Fars väg var den ju inte särskilt rak."

"Tror du att Far bor i Videmyren? I så fall är det säkert rätt", sade Amira.

"Jag vet inte."

Amira suckade och ryckte sedan till när hundarna skällde igen på avstånd. "Vi måste bestämma oss fort!" sade hon skrämt. "Det kanske är bäst att vi tar Videmyrsvägen. Den ser ju rakast ut som du säger och vi måste kunna ta oss fram fort nu när vakterna är så nära."

Alex nickade och de fortsatte springa, men han såg sig tveksamt om några gånger när de passerade den andra stigen. Andra gången tyckte han sig skymta något svampformat uppe på kullen till vänster, det påminde en hel del om kraftkällan de druckit ur hos trollen. Nåja, det behövde inte betyda något. Trollen hade sagt att kraftkällorna låg nära vägen till Far, och den här kullen låg ju nära båda vägarna. De hade säkert valt rätt. Något lugnad, men inte helt väl till mods fortsatte han springa.

De sprang en lång stund, men till slut värkte lungorna och svetten rann så de tvingades slå av på takten och gå i stället. Trots det lät hundskallen hela tiden mer avlägsna och efter en stund hördes de inte alls. Barnen vågade dock inte stanna för att vila sig utan fortsatte gå så snabbt de orkade.

Det verkade som om det skulle bli oväder igen, för varken måne eller stjärnor syntes längre nu. Konstigt nog syntes stigen fortfarande tydligt i mörkret och barnen kunde följa den utan svårighet.

"Tror du vi har lyckats fly?" undrade Amira när de hade gått i ett par timmar.

"Jag hoppas det. Men nu när hundarna fått upp vårt spår igen kan vi inte vara lugna längre. Hur fort vi än går kommer de ändå vara oss hack i häl", svarade Alex dystert.

Himlen började bli rosa i öster nu, solen skulle snart gå upp. Allt eftersom det ljusnade kunde de urskilja landskapet omkring dem. Det var öppet och flackt åt alla håll såg de. Hade de hamnat på en ny hed kanske?

Men när solens första strålar nådde över horisonten upptäckte de att det inte alls var någon hed, det var värre än så. Förskräckt vände de sig åt alla håll men allt de såg var samma sak: stenar, grus och fin grå sand som virvlade upp varje gång vinden fläktade.

De hade hamnat i stenöknen.