Drakflickan

Snart stod solen högt på himlen och det var mycket varmt, men som tur var ändå inte så varmt som man skulle kunna förvänta sig i en vanlig öken. Det var ju svettigt och ansträngande att gå men ändå uthärdligt. Det värsta var i stället stendammet, den fina grå sand som snart fanns överallt. I näsan, munnen, halsen, ögonen, ja till och med öronen kändes dammiga efter en stund. Då och då kom en het vindfläkt som förde med sig ännu mer damm rakt i deras ansikten och fick dem att hosta och nysa tills ögonen tårades.

Men vägen fortsatte, rak som ett streck, tvärs genom det ödsliga landskapet.

"Tror du vi någonsin kommer ut ur öknen?" undrade Amira modstulet när de gått flera timmar. Alex försökte svara något men fick i stället en våldsam hostattack av allt dammet.

"Jadå", sade han sedan, men lät inte som om han trodde på det själv.

De fortsatte trött vandra, den ena foten framför den andra, fast de båda innerst inne visste att det inte skulle tjäna något till. De var långt ute i en öken utan något att dricka, och de följde en väg som de för varje steg blev allt säkrare på var fel. Ändå visste de att de inte kunde vända tillbaka igen, för då skulle de gå rakt i armarna på sina förföljare. Inte heller vågade de lämna stigen och gå ut i öknen på måfå, för hur skulle de kunna hålla kursen då? Utan väg att följa skulle de gå i cirklar och förmodligen irra omkring tills de svalt eller törstade ihjäl.

Då och då åt de varsitt av tomtarnas märkliga bär men de vågade aldrig stanna medan de åt av rädsla för att slottsvakterna skulle knappa in på dem igen. Bären smakade trots det lika gott som förut och lindrade dessutom deras törst en aning.

Hela dagen gick, och så småningom började den stekande solen barmhärtigt nog sjunka. Det var en strålande vacker syn. Himlen var som ett hav av eld i lysande gult, orange och klarrött med solen som ett väldigt brinnande klot som avspeglade sig på marken och färgade stenöknen blodröd. Men när solen försvann bakom horisonten blev det kallt i stället, en isande otäck kyla som snabbt kom krypande från alla håll. Vindpustarna som blåste nu var inte längre heta utan kyliga, men fortfarande fulla med den förhatliga grå sanden. Inte heller nu ville barnen stanna och vila utan de tvingade sina värkande och utmattade kroppar att kämpa vidare medan mörkret tätnade omkring dem. Snart var det kolsvart, men precis som förut syntes vägen tydligt.

Nu bar plötsligt vinden med sig ljud, spöklika röster som ekade över det öppna landskapet så att barnen darrade och ryste av rädsla. Ibland tyckte de att de kunde urskilja enstaka ord men rösterna blandades och förvrängdes av ekot så att det var omöjligt att höra vad de sade. En gång var Amira bergsäker på att hon hörde Gunhilds röst ropa något obegripligt, en annan gång lät det precis som hennes pappa i drömmen hon drömt när hon varit nära att drunkna, och precis som den gången tycktes han ropa hennes namn: "Amira! Amira!" Hon förstod att det bara var inbillning, men med ett styng av dåligt samvete insåg hon att hon struntat i varningen hon fått den gången. Tänk om det var sant att kartan var farlig? Kanske var det kartans fel att de valt fel väg och hamnat i öknen. Hon var på vippen att be Alex slänga bort den för att vara på den säkra sidan, men så ändrade hon sig igen. Drömmar var ingenting annat än fantasier när man sov, att slänga deras enda chans att någonsin hitta hennes pappa igen vore bara dumt.

Hon fortsatte gå och försökte låta bli att lyssna på rösterna eller tänka på hur trött hon var.

Alex urskilde också bekanta röster ibland ekona. Tydligast hörde han general Stursk som en gång varit hans vän och tagit honom med sig ut på drakjakt, det kändes som om det var en evighet sedan fastän det i själva verket bara hade gått en dryg månad. Han fick en olustig känsla i magen över att tvingas fly från sina vänner slottsvakterna på det här viset. De utförde ju förstås bara order, men det gjorde ändå ont i honom att de var beredda att så envist förfölja honom när han skulle sättas i ett otäckt barnhem om han blev fast. Han hoppades att det inte var så, att de bara inte visste bättre. Kanske hade kungen lurat i dem att han gjort något olagligt.

Så småningom lade sig vinden äntligen och rösterna försvann till barnens lättnad. Det var inte heller lika kallt nu, men fortfarande var natten kolsvart omkring dem. Deras fötter gjorde nu ont vid varje steg och törsten brände som eld i deras halsar.

"Vi måste nog stanna ändå. Jag klarar inte att gå längre", stönade Alex slutligen. De sjönk ner båda två mitt på stigen och somnade tvärt, totalt utmattade.

Alex vaknade av att solen brände på hans uppvända ansikte och han gläntade sömnigt på ögonen. Det kändes som om han knappt lagt sig ner, var det redan morgon? Varför var det så varmt? Han öppnade ögonen lite till och for sedan upp med ett skrik. Solen stod redan som högst på himlen. De hade sovit hela förmiddagen!

Kvickt väckte han Amira och de började gå igen, hela tiden oroligt kikande över axeln för att se om förföljarna lyckats komma i kapp igen. Plötsligt pekade Amira stumt på något snett bakom dem.

"Där är de!" sade hon hest med panik i rösten.

Mycket riktigt, bara ett hundratal meter ifrån dem nu kom de springande, slottsvakterna, Gunhild, Gabriel, hundarna och en hel grupp andra människor varav en såg precis ut som tant Mikaela.

"Spring!" skrek Alex och fattade hennes hand igen. Nu var det inte tal om att äta eller vila fötterna, allt de kunde tänka på var flykt. De vågade inte ens vända sig om för att se om avståndet ökat eller minskat. De bara sprang, mekaniskt som två uppdragna leksaker, utan att för ett ögonblick sakta ner på farten. Den långa resan hade om inte annat fört det goda med sig att barnen nu hade en otrolig kondition - de var dessutom små och seniga till skillnad från de bastanta slottsvakterna. Faktiskt dröjde det bara en liten stund innan de senare tvingades slå av på takten och marschera igen medan de såg sitt byte återigen undkomma.

Men om det visste Amira och Alex ingenting, de var nu helt koncentrerade på vägen som rullade ut sig framför dem, på det stadiga dunk-dunk-dunket från fötterna och deras hesa flämtande andetag, på blodets dunkande i öronen och svetten som droppade ner i ögonen och fick deras kläder att kännas klibbiga.

När Alex slutligen vågade ta risken att kasta en blick bakom dem var det en glädjande syn som mötte honom. Öknen låg öde och tom, allt som syntes var dammet de själva virvlat upp som sakta lade sig bakom dem.

De hade lyckats än en gång.