Drakflickan

Ännu en dag gick, och barnen fortsatte sin tröstlösa vandring genom öknen. De sprang inte längre men takten de höll var ändå obarmhärtigt hög. Värmen tycktes suga all kraft ur deras kroppar och törsten plågade dem, hundrafalt förvärrad av det torra ökendammet som de andades in med varje andetag. Inte ens mannabären kunde pigga upp dem längre.

Så kom natten, och med den de kyliga vindar som förde med sig de spöklika rösterna. Men barnen hörde knappt rösterna längre, och märkte knappt kylan. De var som två dragdjur som tåligt knatar på utan att vare sig tänka eller känna.

Men när solen gick upp den tredje morgonen i öknen kunde inte ens de i sitt avtrubbade tillstånd undgå att märka en skillnad i luften. Det var liksom en fuktig känsla, som om de gick i ett moln. De sade ingenting till varandra, bara öppnade ögonen lite mer, såg sig omkring med ökad uppmärksamhet. De behövde inte vänta länge. Snart fick de se något fantastiskt, något ljuvligt, den vackraste syn de någonsin sett: Vatten!

En väldig sjö bredde ut sig vid horisonten, kantad med gröna träd på sidorna. Först vågade ingen av dem säga vad de såg ifall det skulle visa sig vara inbillning eller kanske en hägring, de bara ökade farten ytterligare. Men allt eftersom de kom närmare förstod de att sjön var verklig. De hade klarat sig! De hade tagit sig genom en hel öken och överlevt! Med var sitt jublande skrik sprang de sista biten till sjön och kastade sig ner i det klara, ljumma vattnet och drack, drack som om de aldrig kunde få nog.

"Vi gjorde det! Vi gjorde det!" skrek Alex och dansade och hoppade i vattnet så att det stänkte och plaskade.

"Vi är bäst!" höll Amira med och dök ner under ytan. När hon kom upp igen kände hon sig härligt frisk och sval och det lena vattnet tycktes lindra smärtan i hennes värkande kropp.

"Men vi kan inte stanna", påminde Alex. "De kan vara ikapp oss när som helst."

Amira nickade. "Vart ska vi gå?"

"Vägen fortsätter där borta", sade Alex tveksamt och pekade. Vägen som de följt genom öknen fortsatte nu runt sjöns ena sida.

"Då går vi väl då."

"Fast... ska vi ta en annan väg?" undrade Alex. "Vi kan ju följa sjöns andra sida i stället."

"Tja... men nu är vi på väg till Videmyren igen, och vägen leder dit. Går vi åt andra hållet vet man ju inte vart vi hamnar."

"Okej, det var bara en tanke jag fick. Men då gör vi så."

De lämnade motvilligt vattnet och fortsatte gå på den dammiga vägen, men nu var de i alla fall otörstiga. Dessutom hade de fortfarande gott om torra mannabär om de skulle bli hungriga. Deras framtid såg ljusare ut än på länge.

"Du ska se att vi snart är framme i Videmyren och där hittar vi säkert min pappa", sade Amira förtröstansfullt. Alex sade ingenting, själv kände han inte alls sig lika säker på den saken, men han ville inte oroa Amira när hon nu var på sådant gott humör.

Framåt eftermiddagen hade de rundat halva sjön och vägen följde nu ett vattendrag genom en lövskog. Det var varmt och skönt men inte alls så klibbande hett som det varit i stenöknen. Här gav träden en skön svalka samtidigt som de inte växte så tätt att det blev helt skuggigt. Plötsligt slutade skogen abrupt och de kom ut på en äng där det växte knähögt gult gräs och en sorts underliga växter som hade små ulltottar i stället för blommor. Marken kändes lite fuktig men stigen fortsatte obevekligt rakt ut på ängen.

"Tycker inte du att det har blivit väldigt tyst?" undrade Alex efter en stund. Hans röst lät väldigt liten och underligt ekande i den stilla sommarkvällen. Amira lystrade. Jo, det var sant, fågelkvittret hade upphört och till och med brisen som förut fått gräset att susa hade lagt sig nu.

"Vad är det där?" viskade hon. Något som såg ut som virvlande vit rök kom svepande mot dem från alla håll.

"Dimma, tror jag", svarade Alex.

Dimman tätnade, och nu såg det ut som om den var full av gestalter som svajade och snurrade än hit, än dit. Sedan hördes plötsligt ett sprött ljud och båda barnen ryckte till, för det var helt tydligt musik de hörde. Någon spelade fiol på avstånd, en vidunderligt vacker melodi som samtidigt var så sorglig att deras ögon tårades. Dimman virvlade omkring dem, allt fortare och vildare så att de nästan blev yra av att titta.

"Det där är inte bara dimma", viskade Amira skrämt. "Det är någon sorts varelser som dansar."

Alex såg närmare på de vita gestalterna, och han undrade hur han kunnat undgå att se det själv förut. Nu såg han tydligt vita ansikten med stora ögon och långt virvlande hår, långa smala kroppar på smäckra ben som behagfullt rörde sig i takt med den vackra fiolmusiken. Det kändes precis som det ibland kan göra när man tittar på en helt vanlig kvist och plötsligt upptäcker att den i själva verket är en fjärilslarv. Plötsligt ser man att den där fläcken är ett öga och den där lilla fliken ett av benen och sen tycker man inte alls att larven liknar en kvist längre.

Barnen blev stående mitt på vägen, darrande både av den fuktiga nattkylan som nu börjat komma smygande och av rädsla. Samtidigt var det omöjligt att slita blicken från dansen, det var så vackert att det gjorde ont i dem, och musiken tycktes fylla deras sinnen så att de inte kunde tänka klart.

Nu lösgjorde sig en av de spöklika figurerna ur dimman och kom fram emot den. Musiken lät starkare och fler fioler hade förenat sig med den första. Det lät helt enkelt så fantastiskt att barnen knappt ens kunde vara rädda längre. Den vita varelsen sträckte fram två skimrande händer mot dem och sade med en underligt sjungande, ekande röst, bara ett enda enkelt ord:

"Kom."

Med tvekande, försiktiga steg lydde barnen uppmaningen och grep varsin av varelsens framsträckta händer.