Drakflickan

Stora balsalen i kungliga slottet var fylld till brädden med folk, bord, mat och dryck. Det var slottets största och finaste rum och rymde flera hundra personer, och idag var det finare än någonsin. De höga, smäckra fönstren med vacker utsikt över staden hade pyntats med blomstergirlanger i stället för gardiner och i kristallvaser på borden stod matchande buketter. Där var rosor och blåklint, prästkrage och blåklockor, rödklöver, smörblommor och timotej och många andra blommor som inte växte någon annanstans än i det landet.

De många borden var dukade med de finaste, snövita linnedukar som stod att få tag i och kinesiskt porslin så tunt och skirt att det nästan var genomskinligt. Maten var överdådig, där fanns nog precis alla maträtter man kan tänka sig, och på ett särskilt bord alla efterrätter som någon någonsin hört talas om.

Vid ett av borden satt Far, kungen, och på var sin sida om honom satt Amira och Alex. Kungen tog upp en elegant bordskniv av silver och knackade den mot kristallglaset så att det klingade vackert, sedan reste han sig upp och harklade sig högtidligt. Runt om i salen tystnade småpratet och ersattes av en förväntansfull tystnad.

"Välkomna hit mina älskade barn och mina kära tjänare. Som ni alla vet har min dotter Amira och min son Alex äntligen kommit hem igen efter att ha varit borta så länge! Som vi har saknat dem och som vi har letat efter dem."

"Vadå? Vadå? Vad pratar han om?" undrade sergeant Modig, som satt vid ett bord lite längre ner.

"Han säger att hans barn har kommit hem", sade general Stursk långsamt och tydligt i den gamles öra.

"Jaså? Har de varit borta?"

"Ja, sergeant", sade generalen tålmodigt.

"Jag skulle därför vilja passa på att tacka mina fantastiska tjänare som varit till mycket stor hjälp", fortsatte kungen. "Särskilt min trogna slottsvakt! Aldrig har deras steg tröttats i det långa sökandet, aldrig har de gett upp fastän det ibland verkat hopplöst och mörkt." Alla i salen hurrade och klappade i händerna och slottsvakterna sken av stolthet över berömmet, utom Modig som inte hade förstått vad kungen sade.

"Varför applåderar de?" undrade han.

"För att vi hjälpte till med att hitta kungens barn", förklarade Stursk.

"Gjorde ni? Det var duktigt av er."

"Du var ju också med", påminde generalen.

"Nä, det där har du fått om bakfoten. Jag var på semester."

Applåderna hade lagt sig och kungen fortsatte: "Jag vill också tacka min tjänarinna Mikaela som skickade bud till mig med en duva om att barnen hamnat på fiendens väg, annars hade vi kanske aldrig kunnat gissa vart de tagit vägen när de lämnat Tallåsen." Det blev fler applåder, och tant Mikaela som satt mittemot Amira log brett. Hon hade dagen till ära tagit med sig en trattliknande lur som hon höll till örat var gång någon talade, "inte för att det behövs egentligen", som hon sade, "men folk pratar så tyst ibland nu för tiden."

"Sedan vill jag tacka min älskade Gunhild som följt med och hjälpt barnen en stor del av deras resa. Att hon blivit min dotter har vi ju redan firat i Tallåsen, men jag vill att hon ska känna att även denna fest är till hennes ära. Jag är oerhört stolt och glad över att ha fått en sådan god och fin dotter!" Gunhild som satt mittemot kungen blev knallröd i ansiktet och visste inte vart hon skulle titta, men hon såg upp och log när Gabriel som satt bredvid henne kramade hennes hand.

"Min tjänare Gabriel vill jag också tacka å det varmaste, hans fenomenala hundar var ovärderliga när det gällde att följa barnens spår genom ödemarken." Mera jubel och hurrarop utbröt, och Gunhild såg med ohöljd beundran på den unge mannen vid hennes sida.

"Sist men inte minst vill jag tacka de gamla raserna, som uppfyllt sitt löfte till mig och skött arbetet som väktare med bravur." Representanter från trollen, tomtarna och älvorna som satt utspridda här och var i salen reste sig upp och bugade och neg.

Kungen fortsatte, brett leende: "Mina vänner, idag är en glädjens dag, en högtidsdag. Idag ska vi fira!" Stormande jubel och applåder följde på detta. Sedan tog alla för sig av mat och dryck och balsalen fylldes av ett muntert sorl.

"Ovanligt god middag idag", tyckte sergeant Modig. "Det var konstigt. Det brukar inte vara så här fin mat på torsdagar."

"Det är söndag", upplyste general Stursk. "Och maten är fin för att det är fest."

"Jaså? Vad firar vi?"

Men det hann inte Stursk svara på för nu började en orkester som bestod av tolv skimrande vita älvor spela en ljuvlig melodi full av sprudlande glädje, och det blev helt enkelt omöjligt att prata på en lång stund, så vackert var det.

Amira och Alex satt på sina hedersplatser intill kungen och njöt, så lyckliga att det bubblade i dem. Omkring dem småpratade kungen, Gunhild, Gabriel, tant Mikaela och de andra men barnen var tysta och bara insöp alltihop. Tänk, för inte mer än några dagar sedan hade de varit nära att drunkna i ett träsk, och nu satt de här, i trygghet, intill sin pappa och tillsammans med sina bästa vänner.

"Vet ni", sade Gunhild plötsligt, "jä e faktiskt glad att Ärligs man lurede just mig te å plocke blommer där trollkarl'n å Amira skulle gå förbi. Jä e tillåme glad att de brände min stuga. För annars hade jä ju aldrig lärt känne er barn, å då hade jä aldrig fått en Far. Jä hade säkert gått där å tiggt ännu."

"Och jag är glad att jag tjuvlyssnade utanför Ärligs kontor", sade Alex. "Annars hade jag fortfarande varit stallpojke och inte vetat om att du var min pappa." Han lade handen på Fars arm.

"Det låter kanske konstigt, men jag är nästan glad att jag också varit med om den här resan trots allt", erkände Amira. "Nu fick jag ju lära känna er allihop, det hade jag säkert inte gjort om jag varit kvar i slottet hela tiden."

"Även de hemskaste upplevelser och otäckaste äventyr kan leda till något gott", sade Far. "Jag försöker vända allt som händer till det bästa."