Drakflickan

Det var en sen eftermiddag flera veckor senare, och Amira och Alex satt bekvämt uppflugna bredvid sin pappa i soffan. På den mjuka mattan framför dem sov den lilla vit-bruna hunden Ludde ihoprullad med nosen mot svansen, han drömde tydligen för då och då gnydde han till och det ryckte i tassarna.

Det var en sådan där skön stund när man är mätt och varm och nöjd och så där lite lagom sömnig.

"Vet du, jag har undrat över en massa saker", sade Alex.

"Fråga på", log Far.

"Jo, som till exempel varför du låter Ärlig bo här på slottet där han kan ställa till med så mycket oreda. Borde han inte sitta i fängelse?"

"Det borde han", höll kungen med. "Jag kanske är dum och naiv, men någonstans har jag hoppats att jag ska kunna förändra honom. Fast det har inte verkat fungera hittills."

"Var det han hela tiden? Jag menar trollkarlen, budbäraren, kartförsäljaren..."

"Han och hans hantlangare. Tyvärr har han lyckats få en del av mina barn över på sin sida." Kungen såg sorgsen ut.

"Vem skrev brevet vi hittade i det där fyrtornet?"

"Förmodligen han själv, det med. Hans plan för att lura er var dessvärre mästerlig."

"Och nära att lyckas också", rös Alex.

"Men att vi ändå inte förstod att vi gick på vägen till Olycka hela tiden", sade Amira. "Vi borde ju ha lärt oss efter första gången vi blev varnade hur den såg ut!"

"Den är lurig, den vägen", sade Far med en suck. "Har man väl hamnat där en gång dras man lätt dit igen."

"Varför kunde den där jägaren inte se vägen?" frågade Alex.

"Somliga människor kan inte se vägarna, varken min eller fiendens. De vandrar hela livet någonstans mitt emellan, går sin egen väg. Dessa människor är allra svårast för mig att nå."

"Hamnade vi verkligen i Olycka? Vi råkade ju både ut för ett högt berg, en öken och ett träsk..."

"Nej, ni var som tur var aldrig helt framme i Olycka, bara i dess utkanter. Det ni var med om var bara en försmak av hur otäckt där är."

Barnen rös och skakade av sig den olustiga känslan.

"Tänk att vi letade efter dig så länge, och så var det du som hittade oss i stället. Tur att du kom ikapp oss till slut, pappa." Amira kramade tacksamt hans varma hand.

"Åh ja, jag hade god hjälp av mina tjänare också, som ni vet", sade hennes pappa ödmjukt.

Det knackade på dörren, och Gabriel kom in i sällskap med Gunhild.

"Jag skulle bara be om tillåtelse att få gifta mig", sade Gabriel med en bugning.

"Jag har ju sagt åt dig att inte vara så formell", log kungen. "Sådana saker behöver du inte fråga om lov för!"

"Jo, fast den jag vill gifta mig med är ju din dotter!" Han lade armen om en blygt rodnande Gunhild.

"Vill du det, dotter?"

"O ja, det vill jä gärne."

"Ja men då så." Far log brett. "Säg till slottsvakterna och tjänarna, för nu ska det rustas till bröllop!"

Amira mötte Alex blick och blinkade menande. "Jag sade ju att de var kära!"

"Och efter bröllopet är det hög tid för er två att ge er av igen", fortsatte kungen, vänd mot barnen.

"Ge oss av? Varför då?" undrade Alex.

"Minns ni inte vad trollen berättade för er, om hur mina barn glömt bort mig?"

"Jovisst. De sade att det var vår uppgift att påminna människorna om dig och att sprida allting vidare som de lärt oss."

"Just det. Känner ni er redo för den uppgiften?"

Barnen såg på varandra igen och sedan sade de med en mun: "Absolut!"