– Så blev det ändå en riktig Lucia, suckade alla lärarna, när den söta lucian i vanlig ordning kom tassande med sina tärnor och stjärngossar i den tidiga morgonen den trettonde – så som alla andra år, innan fröken Fugelsang fått sitt underliga infall.

Det var precis lika högtidligt som alltid, om ine ännu högtidligare, eftersom alla tänkte på hur det kunde ha gått. Men fröken Fugelsang kände att det var en vink från ovan som fått henne att önska sig två luciatåg istället för ett. Det var inte allt som man förstod på en gång – men en gång skulle förklaringen komma, ibland fortare än man tänkt sig.
När lucian med sina tärnor kom till Jockes klass, kunde han inte låta bli att titta åt Reines håll. Han satt och liksom krympte i bänken och karvade med huven till en kulspetspenna i bänklocket och han tittade inte upp en enda gång. Det var konstigt att inte varenda en fattade vad Reine hållit på att ställa till med. Nattskjortor börjar ju inte precis brinna av sig själva.

Egentligen begrep inte Jocke hur Jonatan kunde vara som vanligt mot Reine. Reine var till och med värre än vanligt mot Jonatan.

– Jag kan klippa till honom i fall du inte vill, hade han föreslagit. Han bråkar ju jämt med dig. Och du bara låter honom hållas...

Jonatan sa:

– Och om jag klippte till Reine, vad tror du hände då?

– Han klippte väl tillbaka, kan jag tro.

– Där ser du, sa Jonatan. Vad skulle det tjäna till då?
Inte blev vi väl bättre vänner för det?

– Nej, men...

Så tystnade Jocke för Jonatan hade kanske rätt.

– Fast så kan man väl inte hålla på? En får lov att bråka hur mycket som helst och andra ska bara ge sig. Det är väl inte rätt?

– Det finns kanske andra sätt, svarade Jonatan bara.
Det gäller att komma på dem.

De satt på Jockes rum med läxorna. Jonatan kunde ta det lätt med läxor. Fröken Lisa ansåg nog att Jonatan kunde lämnas i fred, han var ju bara där tillfälligt. Och förresten verkade han kunna en massa som ingen annan visste.

– Jonatan, hur länge hade du tänkt stanna egentligen?

Den frågan hade Jocke inte riktigt vågat släppa fram, men någon gång måste han ju få veta.

– Jag vet inte riktigt, sa Jonatan uppriktigt.

Hans blå ögon såg plötsligt ledsna ut.

– Du ska inte tro annat än att jag vill vara här jättelänge.

– Men det får du ju! sa Jocke ivrigt. Vi gillar dig ju jättemycket.

– Jag vet.

Nu blev han så där underligt tyst igen och tittade på ingenting.

– Det är något jag har tjänkt på, sa Jocke, men du får inte skratta.

Jonatans ögon kopplade om från fjärrskådande till att bli mycket nära och intresserade.

– Jag har tänkt så här, att du kunde vara – nej, det låter så dumt – som en sorts ängel! Fast ingen vanlig förstås.

– Hurdana är de?

– Sådana där små tjocka som far runt och spelar trumpet i kyrkan. Och så har de ett litet skynke, som fladdrar efter dem i stället för kläder.

Skrattade gjorde inte Jonatan, men nog fnissade han alltid.

– Nej, en sådan ängel är jag inte! Du är rolig du, Jocke!
Små tjocka som spelar trumpet!

Jocke såg generad ut.

– Ja, inte sant, sa han, änglar och sådant, det kan man väl inte tro på? Jag menar, det finns det väl ingen som gör?

– Nej, inte som du beskriver dem, sa Jonatan och såg pillemarisk ut.

Mer fick Jocke inte ur honom den gången. Han fick fortsätta att fundera över Jonatans hemlighet. Kanske måste han inte veta allt om Jonatan för att de skulle vara vänner. Han gillade ju Jonatán just så som han var, och det räckte.
Det var mycket som handlade om jul i skolan nu. I syslöjden tillverkades knutiga grytlappar och korviga halsdukar och i träslöjden filades det på allt från skärbrädor till krukväxtpallar. Lisa läste julberättelser och fick dem att skriva nya själva. Reines skulle heta Mordet på jultomten, men fröken tyckte inte att deckare och jul hade särskilt mycket gemensamt, så hon föreslog att han skulle testa något annat uppslag.

– Jag har inga! sa Reine. Jul är pest. Jag får ändå aldrig vad jag vill ha, bara fåniga grejor, som de köpt när det var rea och sparat till jul.

Fröken tittade ett bra tag på Reine och suckade lite.

– Handlar julen bara om att få, Reine? Handlar det inte mer om att ge? Förresten skulle vi kanske fundera över det där med presenter. Presenter vill man väl ge för att man är glad, inte sant? Man vill dela med sig av sin glädje. Vad är julens största glädje, tycker?

Reine sa:

– Det är väl ingen glädje att snacka om? Man får ju aldrig det man vill...

– Nej, du sa det nyss, Reine. Men om du skulle försöka tänka på något annat än julklappar ett tag?

– Brunkål är läbbigt, sa någon.

– Grönkål är inte bättre, sa en annan.

– Lutfisk smakar klister! sa Reine.

– Det visste jag inte, sa fröken. Jag äter så sällan klister.

– Sylta och annan fet mat ska man inte äta om man har gallsten, upplyste Stina. Min mamma har gallsten och min mormor också.

– Men inte du väl? sa fröken. Så en liten, liten bit kan du nog våga dig på. Men måste ni tvunget tänka på mat?

– Vad finns där mer, undrade Reine surt, mer än mat och tråkiga julklappar?

Fröken Lisa blev röd om kinderna:

– Vet ni, ibland tror jag att de allra flesta resonerar just så, att jul bara handlar om mat och presenter. Inte kan det vara rätt? All den där maten vi sätter i oss, den var ju viktig förr, när man slaktade grisen mitt i vintern och hade ont om kött fram till slakten, men nu kan vi ju gå och köpa all mat vi behöver i butiken varenda dag på året. Är det verkligen mat som gör oss så glada och förväntansfulla?

– Nej, men Jesusbarnet föds ju då, viskade Stina, men tillräckligt högt för att alla skulle vända sig om och titta på henne.

Blodröd försvann hon under bänklocket. Reine sa:

– Äsch!

Och Lotta sa:

– Det vet väl alla människor!

– Jag undrar det, sa fröken. Det verkar inte så.

– De kanske har glömt, sa Jocke. Det är lätt att glömma, när man har en massa annat att göra. Städa och sådant...

– Som man ändå får göra om trehundra gånger! sa Lotta. Min mamma säger alltid, att nästa år ska hon då städa efter jul i stället för före, men när det blir nästa år har hon glömt det och städar i alla fall!

Alla de andra barnen kunde också rapportera.
Jocke sa:

– Inte mycket plats för Jesus där inte!

– Ska vi hjälpas åt att påminna varandras frågade fröken. Det verkar som om det behövdes, inte sant?

En som man inte behövde påminna om att det snart var dags för Jesusbarnet var fröken Fugelsang. Helst hade hon nog velat, att man repeterade fem dagar i veckan, så nervös var hon att inte allting skulle gå i lås.

– Har man hört talas om någon enda jul, då det inte funkat? sa Jocke tröstande. Det vet väl fröken, att bara man viftar med lite änglavingar kommer folk i julstämning.

Fröken Fugelsang vred händerna.

– Men det är just det, Joakim lille! I år har vi ju en spritt ny ängel, som inte har en aning om hur det ska gå till och ändå är det en så viktig roll. Tänk om han nu inte tar det på allvar och tramsar bort alltsammans. Man vet aldrig med pojkar.

– Fröken känner inte Jonatan. Han är världsbäst på att spela ängel.

– Jag önskar att jag vågade tro dig, pojke! Det önskar jag verkligen.

Vaktmästaren hade tillverkat en sele, som var fastgjord i en lina, som löpte genom en trissa, som gick i en skena uppe i taket över scenen i aulan. I den kunde ängeln både föras fram och i värsta fall tillbaka och hissas upp och ner. Men man måste vara noga med att sätta fast selen ordentligt och mitt på ängeln, så att han inte kom susande med huvudet neråt, som ett år, då Stinas tjocke lillebror skulle föreställa ängel men hängde som en hopfälld paraply med selen oppe under armarna.

– Jag har ju ingen erfarenhetav den här nya pojken, sa fröken Fugelsang. Om jag bara vågade lita på att han gör sitt bästa...

Jonatan sa inte mycket själv. Han tyckte det var så många andra som hade åsikter, så det kunde kvitta. Vaktmästaren kom och tog mått på Jonatan för att se, om han skulle behöva göra nya hål i selen. Men när han skulle väga honom för att kolla, att inte linan behövde bytas, rev han sig i skallen.

– Skulle man tro den här vågen, kunde grabben hänga i en sytråd! mumlade han. Jag får ta ner den på verksta'n och se över den. Det har blitt någon vajsing i maskineriet...

Alla hade fått sina roller för länge sedan. Alexander skulle gå fram och tillbaka över scenen och spela på fiolen för att lugna sina dåliga nerver. Kunde kung David, så kunde Herodes, sa fröken Fugelsang bestämt.

– Fiol! sa Alexander. Den var inte ens uppfunnen på den tiden. Förresten kan man inte spela fiol när man är klädd i ett sängtäcke. Man kan inte röra armarna.

Men inte ens Alexander kunde rubba fröken Fugelsang. Han blev tvungen att trava fram och tillbaka tre gånger mellan pianot och en karmstol från rektorns rum och spela Gläns över sjö och strand. Det skulle föreställa att han vankade i sitt kungagemak och väntade på de tre vise männen.

– Inte blev han gladare av den låten, protesterade Alex. Herodes var ju rädd för vad den där stjärnan kunde tala om.

– Herodes hade inte glasögon, sa Jocke. Hade han det, fröken?

– Tar jag av dem så ser jag inget, fröken.

– Vi har inget och göra, fröken, sa Reine och de andra två vise männen. Vi kan väl inte bara stå här och se dumma ut, va?

– Det kan ni säkert! svarade fröken Fugelsang, som höll på att ilskna till ordentligt. Det behöver ni säkert inte ens öva. Men nu är det så, att det är jag som bestämmer var ni ska stå och gå. Ni kommer in från höger, bugar er för Herodes och pekar ut vägen, som stjärnan visar och går sedan ut åt vänster.

– Åt fel hålig sa Reine spydigt. Verkar inte det lite virrigt, i fall de verkligen var visa alltså? Var det ingen som hade hört om orientering på den tiden?

– Ni går ut åt vänster medan jag spelar pianoackompanjemanget till Gläns över sjö och strand, fyra B:n, F-moll, så, där byter vi tonart, Alexander.

– Nix! sa Alex. Fyra ben, aldrig i livet. Det räcker med två.

Fröken Fugelsang slog ut med armarna som en drunknande.

– Varför måste ni göra det så svårt för mig, barn? Vill ni inte alla föra ut julens budskap om kärlek och frid?

Hon såg sig om på sina tre vise män, den dystre Herodes, den uttråkade Maria, som inte hade fått göra något som helst än så länge mer än sitta, och Jocke Josef, som åt äpple, lutad mot städskrubbsdörren.

– Var finns glädjen, gemenskapen, sämjan, ivern inför julen?

Herdarna spelade luffarschack på första bänkraden. Bara den där Jonatan stod tyst och stilla som en ljusets ängel och hade inte gnällt för något som helst. Än! Men det kunde ju komma...

Fröken Fugelsangs underläpp darrade.

– Att det alltid måste bli på det här viset! Man gör sitt bästa, man strävar och står i, men vad har man för det?
Bara otack!

Reine suckade:

– Fröken låter precis som min morsa!

Jonatan hade försiktigt plockat fram vassflöjten och satt den till läpparna. Några toner lätta som maskrosfjun seglade ut över aulan. Jocke slutade tugga och gömde äppelskrutten i kinden, herdarna glömde luffarschacket, Maria log saligt och själve Herodes ljusnade.
Bara den ene av de tre vise männen, den som hette Reine i vardagslag, såg ut som om han plågades av tandvärk.

– Han ska då alltid göra sig till! mumlade han vresigt.

Men över fröken Fugelsangs ansikte klarnade det som när man torkar med en ren klut över en grillig ruta.

– Barn, barn! utropade hon. Jag känner på mig, att i år kommer det att bli ett julspel, som ingen sett maken till!

Hon skulle bara vetat hur rätt hon hade!

Inledning Innehållsförteckning | Dag 14
©1994 Normans Förlag