Johannes döparens födelse
Men för Elisabet var tiden inne att föda, och hon
födde en son. Hennes grannar och släktingar fick höra
vilken stor barmhärtighet Herren hade visat henne, och
de gladde sig med henne. På åttonde dagen kom de
för att omskära pojken, och de ville kalla honom Sakarias
efter hans far. Men då sade hans mor: ”Nej, han
skall heta Johannes.” De sade till henne: ”Det finns
ingen i din släkt som bär det namnet.” Och de
gjorde tecken åt fadern att låta dem veta vad barnet
skulle kallas. Han bad om en skrivtavla och skrev: ”Johannes
är hans namn”, och alla förvånade sig.
Med en gång löstes hans läppar och hans tunga,
och han talade och prisade Gud. Alla de kringboende greps av
fruktan, och överallt i Judeens bergsbygd talade man om
detta som hade hänt. Och alla som hörde det lade det
på minnet och frågade sig: Vad skall det inte bli
av detta barn? Ty Herrens hand var med honom.
(Luk 1:57-66)
Låt oss dessa dagar meditera över
Elisabet och hennes son – mödrar och söner. Nu
var hon till åren kommen efter att ha levt barnlös.
Den biologiska klockan hade slutat ticka. Men Guds tid, kairos,
tog över den kronologiska, och Elisabet blev gravid medan
maken var stum. Nej, det här är inte hädelse eller
slarv med språket. Men vi glömmer så lätt
att Bibelns människor var människor ”på
riktigt”, som Oas-rörelsens Berit Simonsson brukar
säga. Elisabet var en överårig förstföderska.
På riktigt.
Den lycklige fadern brast ut i en lovsång som dagligen
bes året och jorden runt i Tidegärden. Han talade ut:
Välsignad är Herren, Israels Gud
som besöker sitt folk och ger det frihet ...
Frid och fröjd, alltså. Folket jublade och undrade
vad det månde bliva av detta barn. Det gjorde sannolikt
Elisabet också, liksom alla goa mödrar, som drömmer
om direktionstjänster i Stora Rådet och kamelhårsulstrar.
Dessutom var hon prästfru, som har speciella ambitioner på
grund av grupptrycket från församlingen. ”Vad
ska folk säga?”
Kamelhår blev det, men i stället för verserat
småprat i styrelserummet blev det socialt inkorrekta uttalanden
såsom ”Ni huggormars avföda”. Inte teologiskt
finlir utan rakt på sak: ”Omvänd er och bär
den frukt som omvändelsen ger.” Som inte drog sig för
att tillrättavisa furstar för deras skörlevnad.
vilket blev hans död. Han inte bara trodde att han var något,
han visste det !
Vi kan inte veta någonting om Elisabets tankar om sonens
verksamhet. Johannes var ju en Guds profet som talade ut vad som
gavs honom. Men betänk att också Maria, Jesu mor, och
hennes söner ville hämta hem Jesus för att han
överskred det lagoma.
När jag förberedde denna ”inför helgen”
fick jag för mig, att denna meditation skulle landa i dagens
situation för barn till föräldrar som inte delar
deras tro. Jag möter många barn och ungdomar i det
läget. Det är en nåd att få vara Oas-farfar.
De barn som kommer hem från saliga sommarmöten, konfirmandläger,
bibelskolor får det ibland tufft hemma och helt klart tufft
i plugget och fotbollsgänget. Även om de inte börjar
äta gräshoppor och vildhonung så ömsar de
skinn, ”sviker” snattargänget, vägrar röka
och öla och sniffa. För omgivningen beter de sig underligt,
typ. De vill vara med Jesus.
Du som är mamma och läser detta före midsommar
be för dina barn och andras ungar. Be att Herren skyddar
och bevarar dem. Och fortsätt gärna med det.
OBS: Detta är evangelium, inte lag.
