Vid ett tillfälle tog Jesus med sig tre av sina
tolv lärjungar upp på ett berg. Däruppe
fick de tre se Jesus förvandlad till en skinande
gestalt som utstrålade himmelsk härlighet.
Och vad mera var: de fick möta Mose som hade levt
på 1400-talet f Kr och profeten Elia som sades ha
blivit tagen levande upp till himlen någon gång
runt år 870 f Kr. Också dessa utstrålade
himmelsk härlighet och talade med Jesus om hans kommande
död och uppståndelse. Allt detta blev som en
kort glimt, en hastig titt bakom de andliga kulisserna
in i en värld som våra ögon normalt inte
har tillträde till. När vi möter Jesus
och hans tre följeslagare i morgondagens text är
de på väg ner från berget. Jesus ser
ut som vanligt igen och för lärjungarna snurrar
säkert alla begrepp runt.
Jesus gör nu det märkliga ännu lite mer
underligt: han förbjuder lärjungarna att berätta
vad de varit med om. Inte förrän efter hans
död och uppståndelse får de säga
något. Långt senare skrev en av dem –
Petrus – att det inte var någon listigt hopdiktad
historia de berättade när de äntligen fick
lov att tala. De hade verkligen varit med om detta. Men
varför detta hemlighetsmakeri? Hade det inte varit
långt effektivare att allt hade ägt rum i hela
folkets åsyn, gärna inför TV-kameror och
ditkallade experter? Varför skall vi behöva
sätta tilltro till tre människors berättelse
när vi kunde fått se med egna ögon? Vad
garanterar att de inte hade tuggat på någon
flugsvamp på vägen upp? Eller att de fick blodtrycksfall
på grund av dålig kondition? Och varför
detta förbud? De hade väl åtminstone kunnat
få tala direkt så Jesus hade kunna bestyrka
det de sade.
Efter uppståndelsen visade sig Jesus för sina
lärjungar. Men det hade väl blivit ett helt
annat genomslag om han hade visat sig för Stora Rådet
som dömde honom till döden – eller åtminstone
för prästerna? Svaret som är enkelt att
formulera men svårare att förstå låter
så här: Gud vill inte bli bevisad, han vill
bli trodd. Vid ett tillfälle tackade Jesus sin Fader
för att han döljer sig för de visa och
kloka men uppenbarar sig för dem som är som
barn. Där har vi det igen – skulle det vara
något positivt att Gud leker kurragömma med
oss?
Vi måste då förstå att de visa
och kloka är inte en grupp av människor som
alltid är åtskild från dem som har ett
barnasinne. Utan visa och kloka är vi nog lite till
mans så länge allt går oss väl i
händer. Men i allas liv kommer det stunder eller
perioder då man ser att det var en illusion att
man kunde kontrollera allt eller förstå allt.
Just då ser man att varje människa är
både ganska ensam och hjälplös. Att vi
långa tider kan tänka att vi har läget
under kontroll är ett önsketänkande, inget
annat. Den vishet och klokhet vi kan ha under sådana
tider i livet gör oss lätt arroganta. Människan
vill ju gärna vara sin egen gud. Och så länge
hon vill det tiger Gud. Inte för att han förkastar
människan utan för att han älskar henne.
Det är först när hon ser att hon inte är
någon gud och aldrig kan bli det som Gud vill ge
sig till känna.
”När fan blir gammal blir han religiös.”
Den som aldrig mött Gud menar att detta skulle bero
på feghet. Den hänsynslöse som alltid
bara sett till sin egen vinst blir till sist också
intresserad av att kröna sin framfart med ett evigt
liv. Vämjeligt, eller hur? Nej, den som har mött
Gud och lärt känna honom vet att Gud ofta inte
visar sig för en människa förrän hon
är beredd att låta honom vara Gud. Kunskapen
om honom skall finnas för att en människa skall
förstå vem det är som talar till henne
när Gud verkligen talar. Men den skall inte ha en
sådan överbevisande kraft att människan
måste acceptera Gud också i tider av sitt
liv då hon inte vill det. Gud vill bli älskad.
Han syftar mycket högre än till vår tvångsmässiga
lydnad.
