I söndagens predikotext efterlyses goda och trogna förvaltare.
Det slår mig när jag läser den texten att Sverige
är ett rikt land just för att vi har många goda
och trogna förvaltare. Flertalet makthavare eller domare
är inte korrumperade utan ser sig oftast just som förvaltare.
De beter sig inte som om de ägde landet. Har vi förstått
att detta är en kvardröjande kakelugnsvärme från
en numera avskaffad kristen kultur? I många fattiga u-länder
är korruptionen ofta det största politiska problemet.
Varje människa som har makt och därmed ansvar i samhället
har som en av sina viktigaste uppgifter att säga nej. I
all människovård – vi kan räkna politiken
dit – är nämligen behoven alltid skyhögt
mycket större än resurserna i tid, personal, vårdplatser
och pengar. Ingen vård går att bygga ut tills den
är färdig. Behoven stiger med investeringarna. Varje
vårdare eller politiker står ständigt inför
uppgiften att säga nej också till sådant som
är väl motiverat och som de skulle vilja säga
ja till. Rättvis fördelning är bara möjlig
om man kan sätta gränser. Och dessa måste nästan
alltid gå innanför smärtgränsen också
i ett rikt land. Lidandet går inte att bygga bort.
Ju fler sjukdomar vi kan bota desto större blir trycket
på sjukvården eftersom resurserna aldrig kan växa
i samma takt. Sjukvården befinner därför sig
i en kostnadsfälla som paradoxalt nog ökar ju mer
vi forskar. Alltså måste ramarna för budgeten
hela tiden bli allt snävare och sparbetingen allt hårdare.
Samma personal – eller färre – skall göra
mer jobb och med högre kompetens. Och denna stressade personal
måste därför allt oftare säga nej. Hur
går det då med de goda och trogna förvaltarna?
Om det vill sig illa kan två saker hända, enskilt
eller i kombination. Somliga försöker öka takten,
kanske tills de stupar. Andra hårdnar invärtes. De
kan fortsätta men upplever sig så utnyttjade att
inlevelsen slocknar.
Vi har haft en del skandaler med vanvård, i synnerhet
på våra hem eller kliniker för gamla. Varje
gång ställs en massa frågor av typen ”Hur
kunde detta hända?” Svaret är ofta att det ligger
en lång process bakom. Vårdare som till sist sett
det mer som sin uppgift att vårda budgetramar än
människor förändras. Man har vant sig vid att
säga nej till så mycket att man till sist också
gör det i orimliga fall. Dessa dras fram i ljuset när
plötsligt anhöriga drar i nödbromsen och går
till massmedierna. De anhöriga har ju inte förändrats
så som personalen gjort utan har kvar sin sunda reaktionsförmåga.
Jag skulle tro att personalen efteråt står lika
frågande som politikerna: ”Hur kunde detta hända?”
Man märker ofta inte vad som skett med en förrän
det är för sent. Ett förstadium till verklig
utbrändhet är cynism. När man vid fikapauserna
skämtar rått om patienterna och (hån-)skrattar
åt deras egenheter är det en viktig signal att fara
är å färde. Förebyggande vård av
vårdare är säkert billigare än sjukskrivning.
Det är alltså inte givet att ett osjälviskt
arbete förädlar den osjälviske arbetaren. I våra
kyrkor har vi ofta haft en naiv brist på undervisning.
Ty där talas det som nästan aldrig annars om osjälviskt
arbete. Att det är svårt på gränsen till
omöjligt att vara konsekvent osjälvisk i en värld
full av krav och manipulation sägs däremot praktiskt
taget aldrig trots att pastorerna ofta är mest utbrända
av alla. I våra församlingar finns därför
stora grupper utbrända människor. Inte så att
de är långtidssjukskrivna men de kan sörja över
att den glöd de en gång hade har falnat. Att lära
sig att göra det man kan och låta bli att ensam skapa
en bättre värld är svårare än man
kunde tro. Det handlar om att finna ut vad som är Guds
ansvar och vad som är vår uppgift. Gud älskar
en glad givare, säger Bibeln. Om man inte med ordet nej
värnar givandets glädje är man snart ute ur leken.
Detta är inte egoism utan en nödvändighet. Även
inom sjukvården måste vi förr eller senare
förstå att arbetsglädje inte är någon
lyx.
