Så fanns den då i alla fall – ondskan. Men
snart kom pratet i gång och vips fanns den inte längre.
Debatten är lika tvetydig, eller mångtydig, som den
brukar vara. Somliga säger så högt de vågar
att amerikanerna bara fick vad de förtjänade. Den
alltid lika undanglidande frågan är denna: Finns
ondskan? Svaret verkar bli alltmer gåtfullt.
Efter Andra världskriget uppstod en helt ny gren av historieforskning.
Man undrade om det var idel psykopater som utförde Förintelsen.
Svaret blev ett förvånansvärt samstämmigt
nej. Hannah Arendt, själv judinna, satt på åskådarplats
under hela rättsprocessen 1961 mot Adolf Eichmann i Jerusalem.
Han var mannen som spårade upp judar och ordnade transport
till lägren. Hon hade väntat att finna ett monster
och fann en kontorist, som var lite stolt över att ha lyckats
lösa alla transportproblem i krigets slutskede. Ungerns
judar blev åtkomliga för SS först när bara
ett år återstod av kriget. Ändå hann
man transportera cirka en halv miljon judar (StorGöteborgs
befolkning!) till förintelselägren fram till
september. Arendt blev så förbluffad att hon skrev
en hel bok som hon kallade ”Ondskans banalitet”.
Eichmann var inte sjuk. Det han gjorde var alltså ondska.
Han lydde order men var samtidigt så nitisk som tänkas
kunde. Före kriget var han märkligt nog positivt engagerad
i frågan om judarna kunde få ett hemland i Afrika,
jag vill minnas det var på Madagaskar. Han lärde
sig en del hebreiska och ville hjälpa judar. Det var hans
kunskaper om judisk kultur som gjorde att han fick jobbet. Det
faktum att han var en vanlig människa ger oss djupa tankar.
Det går att göra en Eichmann av de flesta av oss.
När vi använder ord som fanatiker, extremist eller
psykopat döljer vi för oss själva att de vi pekar
ut är mer lika oss än vi skulle önska.
Var ”sitter” ondskan? Kyrkan har alltid sagt att
den sitter ”i hjärtat”. 1700-talets filosofer,
främst Rousseau, introducerade tanken att människan
i sig själv skulle vara förnuftig. Eftersom det goda
är förnuftigt blev hon därför god i förbifarten.
Onda gärningar gör hon bara om hon själv har
blivit utsatt för ondska, sägs det. Därför
är det numera självklart att ondskan sitter i samhället
– hos ”andra” – och att alla onda gärningar
är en reaktion på denna samhällets eller omgivningens
ondska. Vår attityd till ondskan är därför
att den som gör onda gärningar är skadad eller
sjuk. Därmed blev vi osäkra på om det finns
en genuin ondska som bara har sig själv som orsak.
Ändå är vi alla djupt övertygade om att
detta är för bra för att vara sant. Skriv en
roman om idel goda och snälla människor och du får
den inte publicerad. Ger du ut den på eget förlag
får du den inte såld. Recensenterna kommer att hacka
den i småstycken och säga att den är jolmig,
orealistisk och moraliserande. Mord, intriger, hat, svek och
incest krävs för att din bok skall bli ”realistisk”.
Kyrkan har ofta sagt att människan är alltigenom
fördärvad och ond. I den beskrivningen har de flesta
svårt att känna igen sig. Och Bibeln säger heller
inte detta. Den medger att människan ofta vill det goda.
Men trots det kan hon samtidigt vara kapabel till förvånansvärt
onda gärningar. ”Det goda som jag vill, det gör
jag inte. Men det onda som jag inte vill, det gör jag”
skrev Paulus i brevet till Rom. Människan är alltså
kluven – redan innan någon annan har fördärvat
henne. Både himmel och helvete ryms i ett människohjärta.
Och Bibeln har ett par saker till att säga om vår
destruktiva förmåga. Det ena är att den från
början är slumrande så att den inte syns men
likväl går att väcka till liv. Det behövs
en tändande gnista. Det är därför vi tycker
att det onda börjar hos någon annan. Det andra är
att när den har vaknat har vi inte längre någon
kontroll över den. Men fanns det då ett slumrande
förstadium? Ja, om du gör en människa rik eller
ger henne makt, så vaknar också det onda. Det
krävs alltså inget trauma. Alla behöver
därför frälsning, hjälp från Gud.
