En hörnsten i kyrkans förkunnelse
är att bara den som tror blir frälst och kommer
till himlen. När jag själv var ateist fann jag
detta villkor underligt. Varför måste man just
lägga sig till med en religiös åsikt för
att duga i Guds ögon? Om det åtminstone hade
varit en naturlig och begriplig åsikt som det var
lätt att omfatta! Kyrkan svarar indirekt på
frågan att om jag tror blir jag rättfärdig
och det måste jag vara för att platsa och trivas
i himlen. Det sista kan man kanske förstå men
inte kan man väl bli rättfärdig av en åsikt?
Risken är väl mycket större att man blir
fanatisk och konstig.
I söndagens text från Gamla testamentet
möter vi patriarken Abraham som blev stamfader till
judarna via Isak och möjligen även till araberna
via Ismael. Gud hade kallat på honom många
år tidigare och sagt att han skulle bryta upp från
sitt land och sitt folk och gå dit Herren befallde
honom. Om han gjorde det skulle Gud göra hans avkomma
till ett stort folk. Nu hade han gjort som Gud sade till
honom. Men Gud verkade ha glömt sitt löfte.
Abraham var barnlös och både han och hans hustru
var nu ganska gamla. Då plötsligt infann sig
Gud i en syn för Abraham. ”Din lön skall
bli mycket stor”, sade Gud. Nu kunde inte Abraham
dölja sin besvikelse: ”Vad vill du då
ge mig? Jag är ju barnlös. Du har ju inte gett
mig några barn.” Underförstått:
”som du hade lovat.” Då förde Gud
ut patriarken i nattmörkret och uppmanade honom att
räkna himlens stjärnor. Medan Abraham räknade
gav Gud löftet: ”Så stor skall din avkomma
bli.” När berättelsen kommit så
långt kommer en märklig avrundning. Vi får
veta att Abraham trodde Herren, och därför räknade
Herren honom som rättfärdig.
Förstod du hur det gick till när
Abraham blev rättfärdig? Antagligen inte. Många
ord och begrepp har ändrat innehåll sedan den
tiden utan att vi förstår det. Så är
det med ordet tro. I en judisk kultur betyder ordet först
och främst trohet eller trofasthet. Motsatsen är
inte tvivel utan trolöshet. Abraham var så
besviken att han kanske inte längre ville höra
ihop med denne Gud som hade lovat så runt och verkade
att hålla så tunt. Men trots att Abraham inte
förstod hur Gud skulle uppfylla sitt löfte valde
han nu att hålla fast vid Gud. Han tycks ha förstått
att Gud inte var så trolös som han hade fruktat
och då ville han visa trohet tillbaka. Tron i biblisk
mening är nämligen troheten i en personlig relation
med en trofast Gud.
När kristendomen lämnade den judiska
kulturen och gick ut i en omvärld som likt vår
egen var präglad av grekisk filosofi så skedde
en glidning. Tron kom att bli ett försanthållande
av en lära, en religiös filosofi med en rad
orimligheter för det naturvetenskapligt skolade sinnet.
Så från att ha varit en levande relation blev
tron i värsta fall bara en osannolik åsikt.
Men Abraham trodde inte på en lära i form av
dogmer tryckta på papper eller meddelade i en föreläsning
utan på ett personligt tilltal från en närvarande
Gud. Och det gör givetvis all skillnad i världen.
I kontakten med honom bestämde sig Abraham för
att även i framtiden vara trofast mot den Gud vars
vägar och metoder han inte alltid begrep. Åsikter
förändrar oss inte till det bättre, men
relationen till Gud har en djup och förvandlande
kraft.
Hur kommer då vi till tro? Vi hör
ett evangelium som i förstone kan låta underligt
på en del punkter. Men det säger oss att Gud
finns och att han vill göra oss gott om vi väljer
att gå in i en relation till honom. Då kanske
vi testar det påståendet genom att be Gud
på något sätt komma till oss som han
kom till Abraham. Gud som inte kränker vår
integritet genom att tvinga sig på oss kan då
komma till oss genom sin Ande. Och Anden kan smitta oss
både med övertygelse och med rättfärdighet.
Vi får därmed både kärlek och kraft
så vi kan mogna till att bli Guds avbilder.
