När Jesus med hög röst ropade
“Lasarus, kom ut!”, gav det eko bland laglärda
ända in i Jerusalems högsta domstol. Anklagare
och domare var ense: Nu var måttet rågat,
nu måste Jesus tystas. Översteprästen
Kajafas pläderade i Rådet: “Ni förstår
ingenting. Ni fattar inte att det är bättre
för er att en enda människa dör för
folket än att hela folket går under”.
Uppväckandet av änkans son i Nain
kunde möjligen få passera opåtalt. Det
kunde bortförklaras med att pojken var skendöd.
Den tolvåriga flickan som Jesus tilltalade med orden
“talita koum”, flicka stå upp, kunde
också bortförklaras med samma motivering. Jesus
hade ju sagt att flickan inte var död, hon sov.
Det gick väl an att Jesus botade sjuka,
bara det inte skedde på sabbaten. Det var en samhällelig
gärning, för Universitetssjukhuset vid Betestadammen
hade för dålig kapacitet. Att mätta hungriga
med fisk och bröd var också en god gärning.
Kanske kunde denne Jesus utropas till brödkung.
Men att kalla Lasarus ut ur graven efter
fyra dagar, där gick gränsen. Det skulle kanske
idag strida helt mot Kyrkans Ordning. Lasarus var helt
ostridigt död, han luktade redan, även om Jesus
till lärjungarna hade sagt, att han sov. Det var
en spektakulär, effektfull, händelse som skulle
väcka uppseende och riskera att samla ytterligare
skaror som följde “Den Vägen”. Det
var en skeende som gav ett förebud om Påskens
mysterium: Från död till liv.
Jesus stannade två dagar innan han
gick till Betania, där han avvaktade i skymundan
innan Marta hämtade honom. De båda samtalade
om tro och förtroende, ett samtal som inom kort skulle
utmynna i Jesu fråga: Sade jag dig inte, att om
du trodde skulle du får se Guds härlighet?
Detta stred emellertid helt mot Naturvetenskapen
och det har lett till att våra stora sjukhus numera
inte får kallas Lasarett, efter Lasarus.
