Natten förjagas, redan det dagas, sällhetens sol uppgår. Herden för hjorden männska är vorden. Nu är det jubelår. (N frykman)

”Jesu födelse”

Juldagspredikan

Hon lindade honom och lade honom i en krubba (Luk 2:7)
  Livet kan vi inte se eller förstå, vad livets gåta är har vetenskapen inte kunnat förklara. Det vi kan se och ta emot är levande varelser.
  Och Gud, livets källa, kan vi inte se eller förstå. För vad kan vi säga om honom, som ingen någonsin har sett? Forskning och tankeansträngning famlar i mörkret. Vi kan fatta att han existerar, men vad vet vi om vad han har menat med vårt universum och med mitt korta liv? Vi har inga ögon att se honom med, vi har inga organ som uppfattar Gud, vår kunskap om honom är mörker (jfr Job 41:3). När Gud skulle möta Mose på berget Sinai, sade han: Jag skall komma till dig i ett tätt moln (2 Mos 19:9), och det hette: Och Mose gick upp mot töcknet där Gud var (20:21). Om man skulle kunna betrakta Gud, skulle man inte kunna överleva, som han själv säger till Mose: Mitt ansikte kan du inte få se, ty ingen människa kan se mig och leva (2 Mos 33:20). Och kung Salomo sade när han invigde templet i Jerusalem: Herren har sagt att han vill bo i töcknet (1 Kung 8:12). Och psalmisten: Moln och töcken omger honom (97:2); han har svept sig i mörker (18:12). Gud bor ju i ett ljus som ingen kan nalkas och som ingen människa har sett eller kan se (1 Tim 6:16); vi ser bara det som finns i världen, och kan uppfatta spåren av Gud som en gåtfull, otydlig reflex (1 Kor 13:12). De stora mystikerna säger att Gud är ett bländande mörker. När vi talar om Gud, då är det som när en blindfödd uttalar sig om ljuset. Våra bilder av Gud säger mycket om oss själva, men litet om den ende, levande och sanne Guden, som finns långt utanför vår fattningsförmåga, våra tankar och ord, som kan liknas vid natten.

  Men ett nyfött barn går däremot att ta emot. Man kan lyfta det i sina armar, krama det och pussa det, man kan känna den ljuvliga doften av färsk människa. När Maria tar emot sin son, ville hon nog säga med Psaltarens ord, de ord som varje förälder vill säga om sitt barn: Du är den skönaste av människors barn, ljuvlighet är utgjuten över dina läppar (Ps 45:3). Det vi inte kunde se och begripa, det har vi i natt i ett värnlöst barn. Där han vilar i krabban är han Faderns ord till oss, livets djupa hemlighet.
  Gud har trätt ut ur sitt mörker. Den som ligger bakom universums gåta och tände stjärnorna för miljarder år sedan har har gjort sig synlig, påtaglig, möjlig att beröra, sårbar, dödlig -aposteln Johannes utbrister: Det som var till från begynnelsen, det har vi sett med egna ögon, det har vi skådat och tagit på med våra händer, det har vi sett och hört, livet som blev synligt (jfr 1 Joh 1: 1-3). Ännu sover han i krabban, men redan finns i honom allt det som Fadern vill ha sagt oss. Allt i hans liv skall bli ett tecken till oss, alltifrån linnebindlarna som Maria lindade sitt barn i ända till linnebindlarna som apostlarna fann i den tomma graven: allt är Faderns tecken till oss. Tvärs igenom hans handlingar, hans under och ord, hans tystnad och hans lidande, framgår det att i honom bor Gudomens hela fullhet kroppsligen (Kol 2:9), och hans mänskliga natur, detta som vi kan uppfatta, är sakramentet, det synliga tecknet på den ofattbara storhet som vi kallar Gud. Han har kommit för oss och för vår frälsnings skull, för att vi skulle ha liv, och liv i överflöd (Joh 10:10).
  Han har blivit ett barn, för att lära oss att vi måste bli barn, om vi vill gå in i Guds rike. Han skall leva trettio år i tystnad i Nasaret, döpas i Jordan, förkunna Riket, bota de sjuka, ge oss den nya lagen, förvandlas på berget, rida in i Jerusalem, instifta sin offermåltid, förrådas, utlämnas, torteras, korsfästas, dö och bli begraven, för att på tredje dagen uppstå från de döda, uppstiga till himmelen, utgjuta sin Ande och en gång komma åter för att döma levande och döda. Alla etapperna i hans liv är tecken från Gud till oss, och när vi följer honom genom kyrkans år, då går han sin väg med oss. I vårt eget liv skall hans liv utspelas, och vårt liv skall utspelas i hans. Han i oss, vi i honom.
  Ännu sover barnet i krubban. Allt som Fadern vill säga oss finns i barnet, vilar gömt och lindat med linnebindlar i en krubba av trä, en avlägsen påminnelse om svepningen och korset. Ett mysterium som är inlindat men som skall vecklas ut, i hans liv och i vårt. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret. Den som vill ha liv måste gå i mina spår.
  Ingen har någonsin sett Gud. Den ende Sonen, själv Gud och vilande i Faderns sköte, han har förklarat honom för oss (Joh 1:18 grundtexten). Folket som bor i mörker - vi! - har sett ett stort ljus, och för dem som bor i dödens land och skugga har ljuset gått upp.
  Allt finns redan i barnets värnlöshet som lindades och lades i krubban. Allt finns i brödets ringa gestalt som nu skall läggas på altarets linnedukar för oss och för vår frälsnings skull.

Det helga bröd på altarbordet vilar som Jesus själv en gång i Betlehem ... Här krubban är -jag faller ner, tillbeder. Här källan är, vars flöden frälsning ger. O höga sakrament, som oss bereder att Gud, den evige, på jorden se.
(Elis Erlandsson, Kyrkans dagliga bön, II, 123)

Anders Piltz
dominikanerpräst och latinprofessor i Lund.

Ovanstående två gula rutor hämtas från Svenska kyrkans webb
Bibelläsningen hämtas från Svenska Bibelsälskapets webb. bibeln.se