Nåd vare med er och frid ifrån Gud vår
Fader och Herren Jesus Kristus.
Ännu en gång har vi fått
stanna upp inför julens underbara budskap, hur Gud
steg ned mitt ibland oss för att bli en av oss och
leva vårt liv och besegra det onda.
Så har vi ett ögonblick fått
smaka den himmelska friden när den sänktes över
jorden. Men knappt har julens lovsånger tonat ut förrän
vi påminns om den karga verkligheten och den värld
in i vilken Frälsarens föddes.
Ondskans makter kunde inte fördra,
att Frälsaren var född. Jesus blev ett tecken
som blev motsagt. Barnamordet i Betlehem, den besinningslösa
anslaget av Herodes och de oskyldiga offren för oss
tillbaka till verkligheten. Maria och Josef fick fly ur
landet och vår Frälsares barndom blev som en
utlämnad flykting i ett främmande land.
Barnet från Betlehem var från
början inställd i den obönhörliga kampen
mellan gott och ont, mellan ljuset och mörkret, mellan
kärlek och hat, mellan självsvåld och självutgivande,
mellan att ta för sig och att offra.
Ja, hela Jesu liv handlade djupast sätt
om detta, ända intill döden på korset. För
att bringa frid tog han strid mot ondskan i alla dess former.
Han dog för att segra, ja när han gav sitt liv
för oss så var det för att vi skulle få
frid. Jesus säger ju i vår text och syftar på
detta: "Tro inte att jag har kommit med fred på
jorden utan med svärd."
Det svärd han här talar om ska
inte tolkas bokstavligt utan bildligt. Det är Andens
svärd, hans ord och görningar som skulle utmana
och fördriva ondskans makt och bana väg för
Guds eviga rike. "Med Andens svärd han strider
och segrar när han lider", har vi sjungit genom
hela Adventstiden.
Efter Jesu ankomst har därför
ingenting varit sig likt här på jorden. Bibeln
förklarar att ondskan hade tagit över Guds goda
skapelse. Skapelsen hade blivit ockuperad av ondskans välde
skulle vi säga på modernt språk. Men Gud
sände sin Son i världen för att rädda
den genom ett heligt krig. Jesus kom för att fördriva
ondskan och den Onde.
Det såg kritiskt ut. Vi kan följa
Guds Sons liv i denna värld: dödshoten, hur han
tvingas ur sitt land som en flykting, hur han frestades
och attackerades. Vi läser om de makthungriga som ser
sin ställning hotad när han tar ställning
för de svaga, vi får höra om sammansvärjningar
och politiska intriger, hur familjer splittras för
och emot honom och hur han förkastades av människorna,
misshandel och tortyr och till slut om hans död på
avrättningsplatsen.
Mörkrets och ondskans makter mobiliserade all sin kraft
att släcka ut det ljus som brann i Kristi person. Men
det var ett lika fåfängt företag, som att
försöka släcka upp den uppåtgående
morgonsolen.
Frestelserna hade ingenting att erbjuda,
hoten blev verkningslösa, de makthungriga fick stå
där med sin skam och de sammansvärjda förgjorde
sig själva. Döden, ondskans och syndens trumfkort
och främsta vapen kunde inte besegra honom, som stred
i Ande och sanning.
Guds Son gick levande ur sin grav, ur det
dop som han måste döpas med för att bringa
försoning med Gud och utmanövrera det ondas makt.
Jesus segrade genom sin död och uppståndelse.
Det avgörande slaget var vunnet. De ockuperade skulle
befrias - men i stället för att överallt
bli mottagen som en befriare blir Jesus ett tecken som bli
motsagt. Så är det än i dag. Kampen har
inte avtagit, snarare tvärtom. Bekännelsen att
Jesus är Guds Son, världens Frälsare kan
inte tålas och fördras.
Petrus och Johannes, som vi också
läste om idag fick erfara detta. Det är så
än i dag. De som förkunnar friden med Gud, den
sanna friden på jorden betraktas som splittrare och
fridsstörare Den som säger "Så säger
Herren," och i hans namn ger sig till storms mot orättfärdighet
och självsvåld bli ofta förföljda och
hånade.
Splittringen blir oundviklig. Den känner
inga gränser, den skär genom alla bindningar,
folk och nationer, ja till och med tvärs igenom en
familj.
Guds ord utmanar och vållar oro,
men det utför också sitt verk och bryter ned
motstånd och förvandlar och omskapar. Det utmanar
människor som tidigare var främmande, de vaknar
till besinning innan det blir för sent.
För det har alltid funnits och kommer
alltid att finnas ett antal människor som låter
sig överbevisas. Människor som ser att Kristus
är den Gud utlovat till vår räddning. Det
är framtidsfolket, kallade av Gud in i kampen, som
brinner av kärlek att föra budskapet vidare, människor
som vägrar att kapitulera i en ond värld utan
sätter sin tro och sitt hopp till honom sin Gud sände.
Först och främst får Guds
ord och Ande överbevisa dem om deras egna synder och
deras egen delaktighet i världens bortvändhet
från Gud så att de bär fram dem i en uppriktig
syndabekännelse och omvändelse. Så blir
de rättfärdiggjorda och inställda i kampen
mot det onda.
De har insett att det heliga kriget är
nödvändigt för att avslöja allt som
en gång skall försvinna när Guds tålamod
med sin skapelse tar slut och efter Guds löfte "väntar
de på nya himlar och en ny jord där rättfärdighet
bor."
För ondskan och synden skall inte
bestå. Striden pågår, mörkrets makt
är utmanad i alla dess former. Vi behöver inte
fråga om utgången, den enda fråga vi behöver
ställa oss, är om vi insett vem Jesus var, och
om vi tillhör honom, för Jesus sa: "Var och
en som känns vid mig inför människorna, honom
skall jag kännas vid inför min Fader i himmelen."
Har vi valt sida i striden. Har vi överlämnat
oss och våra liv till honom och står fasta där
vi är ställda?
Därför ser vi framåt med
hopp, och vägrar ge vika: Vi kan inte tiga med vad
vi har sett och hört, bekände Petrus och Johannes.
Välsignad är var och en som säger så.
För det valet, att vilja lyda Gud mer än människor
är trons bekännelse. Då har man valt sida:
Den som säger så, ska aldrig bli besviken. För
då har vi del i Kristi seger.
AMEN
