De två barndomskamraterna

Karin och Lena var två barndomskamrater som hade växt upp på samma ort. De hade lekt tillsammans som barnsben och kände varandra innan och utan. De gick också i samma klass, men när de hade gått ut skolan så skildes deras vägar. Karin fick jobb direkt efter gymnasiet men Lena skulle läsa vidare på universitetet. Men trots detta så bestämde de sig för att fortsätta träffas. Det var heller inte så svårt, de bodde inte så långt ifrån varandra och de träffades nästan varje helg.

Men när Lena hade läst färdigt så fick hon jobb i USA. Hon skulle inte kunna komma hem till Sverige mer än några gånger per år. Men eftersom de kände varandra så väl så var de övertygade att de utan problem skulle kunna hålla kontakten. De kunde ju alltid skriva och ringa varandra om de inte kunde träffas lika ofta.

Ett år gick. De båda vännerna hörde av sig regelbundet precis som de hade lovat. Men sen, ju mer tiden led så blev det alltmer sällan som någon av dem ringde. Brevväxlingen tynade också betydligt. Ingen av dem var emellertid oroad av detta. De kände ju varandra så väl! Deras vänskap skulle nog tåla detta.

Efter ett par år så träffade Lena en man i sitt nya land, hon gifte sig, fick barn och blev alltmer rotad i Förenta staterna. Hon kände sig mindre och mindre som svensk. Även Karin bildade familj i Sverige. Det var nu ytterst sällan som de ringde eller hälsade på varandra och brevväxlingen hade reducerats till ett pliktskyldigt julkort varje år. Så flyttade Karin och hennes familj inom Sverige och i samband med det så glömde hon skicka flyttkort till Lena.

Men eftersom de inte tänkte så mycket på den andre så kan man inte säga att de direkt saknade varandra. De var bägge fullt upptagna med sitt eget. Den gamla vänskapen hade nu bara blivit ett flyktigt barndomsminne och till slut så glömde de bort varandra helt, ja det var som om den andre inte längre existerade.

Den här berättelsen visar hur viktigt det är att man hör av sig regelbundet om man vill behålla vänskapen med någon. Det är precis på samma sätt med Gud. Vill man vara vän med Gud så måste man höra av sig. Om någon säger att han har väldigt svårt att tro på Gud så kan man fråga; ber du då, hur ofta brukar du be? Om då personen svarar att det händer inte så ofta, ja då kanske det beror på det.

Jag är rädd att det har gått för många svenskar som med barndomskamraterna i berättelsen. Gud har blivit ett flyktigt minne från barndomen men eftersom man aldrig har hört av sig så har man glömt att han existerar. Därför är det viktigt att vi ber regelbundet till Gud så att vi lär känna honom och förblir vänner.

Nu på söndag är det bönsöndagen, det är en söndag som vill påminna oss om hur viktigt det är att vi hör av oss till Gud för att gemenskapen med honom ska växa.

Tobias Bäckström
Präst i Osby pastorat
Tobias har en egen liten plats på Internet, besök honom gärna där

Ovanstående två gula rutor hämtas från Svenska kyrkans webb
Bibelläsningen hämtas från Svenska Bibelsälskapets webb. bibeln.se