I söndagens predikotext efterlyses goda och trogna förvaltare. Det slår mig när jag läser den texten att Sverige är ett rikt land just för att vi har många goda och trogna förvaltare. Flertalet makthavare eller domare är inte korrumperade utan ser sig oftast just som förvaltare. De beter sig inte som om de ägde landet. Har vi förstått att detta är en kvardröjande kakelugnsvärme från en numera avskaffad kristen kultur? I många fattiga u-länder är korruptionen ofta det största politiska problemet.

Varje människa som har makt och därmed ansvar i samhället har som en av sina viktigaste uppgifter att säga nej. I all människovård – vi kan räkna politiken dit – är nämligen behoven alltid skyhögt mycket större än resurserna i tid, personal, vårdplatser och pengar. Ingen vård går att bygga ut tills den är färdig. Behoven stiger med investeringarna. Varje vårdare eller politiker står ständigt inför uppgiften att säga nej också till sådant som är väl motiverat och som de skulle vilja säga ja till. Rättvis fördelning är bara möjlig om man kan sätta gränser. Och dessa måste nästan alltid gå innanför smärtgränsen också i ett rikt land. Lidandet går inte att bygga bort.

Ju fler sjukdomar vi kan bota desto större blir trycket på sjukvården eftersom resurserna aldrig kan växa i samma takt. Sjukvården befinner därför sig i en kostnadsfälla som paradoxalt nog ökar ju mer vi forskar. Alltså måste ramarna för budgeten hela tiden bli allt snävare och sparbetingen allt hårdare. Samma personal – eller färre – skall göra mer jobb och med högre kompetens. Och denna stressade personal måste därför allt oftare säga nej. Hur går det då med de goda och trogna förvaltarna? Om det vill sig illa kan två saker hända, enskilt eller i kombination. Somliga försöker öka takten, kanske tills de stupar. Andra hårdnar invärtes. De kan fortsätta men upplever sig så utnyttjade att inlevelsen slocknar.

Vi har haft en del skandaler med vanvård, i synnerhet på våra hem eller kliniker för gamla. Varje gång ställs en massa frågor av typen ”Hur kunde detta hända?” Svaret är ofta att det ligger en lång process bakom. Vårdare som till sist sett det mer som sin uppgift att vårda budgetramar än människor förändras. Man har vant sig vid att säga nej till så mycket att man till sist också gör det i orimliga fall. Dessa dras fram i ljuset när plötsligt anhöriga drar i nödbromsen och går till massmedierna. De anhöriga har ju inte förändrats så som personalen gjort utan har kvar sin sunda reaktionsförmåga.

Jag skulle tro att personalen efteråt står lika frågande som politikerna: ”Hur kunde detta hända?” Man märker ofta inte vad som skett med en förrän det är för sent. Ett förstadium till verklig utbrändhet är cynism. När man vid fikapauserna skämtar rått om patienterna och (hån-)skrattar åt deras egenheter är det en viktig signal att fara är å färde. Förebyggande vård av vårdare är säkert billigare än sjukskrivning.

Det är alltså inte givet att ett osjälviskt arbete förädlar den osjälviske arbetaren. I våra kyrkor har vi ofta haft en naiv brist på undervisning. Ty där talas det som nästan aldrig annars om osjälviskt arbete. Att det är svårt på gränsen till omöjligt att vara konsekvent osjälvisk i en värld full av krav och manipulation sägs däremot praktiskt taget aldrig trots att pastorerna ofta är mest utbrända av alla. I våra församlingar finns därför stora grupper utbrända människor. Inte så att de är långtidssjukskrivna men de kan sörja över att den glöd de en gång hade har falnat. Att lära sig att göra det man kan och låta bli att ensam skapa en bättre värld är svårare än man kunde tro. Det handlar om att finna ut vad som är Guds ansvar och vad som är vår uppgift. Gud älskar en glad givare, säger Bibeln. Om man inte med ordet nej värnar givandets glädje är man snart ute ur leken. Detta är inte egoism utan en nödvändighet. Även inom sjukvården måste vi förr eller senare förstå att arbetsglädje inte är någon lyx.

Sven Reichmann

Nedanstående text hämtas från Svenska kyrkans web, Bibelläsningens text från Svenska Bibel Sällskapet (bibeln.se).

Goda förvaltare

”Allt är givet människan som lån”, skriver Pär Lagerkvist. Om vi har fått livet till låns, så har vi också ansvar inför Gud för hur vi förvaltar det. Det gäller att inte ”gräva ner sitt pund.” Vårt liv är Guds, han ger oss våra förutsättningar och även uppgiften att leva i ansvar och trohet.

I kyrkorummet

Det är den gröna färgen, växandets färg som möter oss. Att vara förvaltare betyder att växa i ansvar och i djup relation till Gud som gett oss livet. Liturgisk färg: Grön

Bibelläsning inför söndagen:

Gammaltestamentlig läsning:
Ordspråksboken 3: 27-32
Neka ingen en skälig gåva när det står i din makt att hjälpa. Om du har något, svara då inte din broder: ”Kom tillbaka i morgon, då skall du få.”
Anstifta inget ont mot din broder, som tror sig bo trygg i din närhet. Tvista inte med någon utan fog, med en som inte har har gjort dig något ont.
Avundas inte våldsverkaren, slå inte in på de vägar han går. Herren avskyr den som är falsk, men de rättrådiga har hans vänskap.

Epistel:
Efesierbrevet 4: 20-28
Ni har lärt känna Kristus — såvida ni nu har hört om honom och undervisats om honom efter den sanning som finns hos Jesus. Därför skall ni sluta leva som förut; ni skall lägga av er den gamla människan, som går under, bedragen av sina begär. Se till att ni förnyas i ande och förstånd och att ni klär er i den nya människan, som har skapats efter Guds bild, med den rättfärdighet och den helighet som hör sanningen till. Lägg därför bort lögnen och tala sanning, var och en till sin nästa, vi är ju varandras lemmar.
Grips ni av vrede, så synda inte. Låt inte solen gå ner över er vrede.
Ge inte djävulen något tillfälle. Den som stjäl skall sluta stjäla och i stället arbeta och sträva med egna händer, så att han kan dela med sig av sitt goda åt dem som behöver.

Evangelium:
Lukasevangeliet 12: 42-48
Jesus sade: ”Tänk er en trogen och klok förvaltare som av sin herre blir satt att ha hand om tjänstefolket och dela ut maten åt dem i rätt tid. Salig den tjänaren, när hans herre kommer och finner att han gör vad han skall. Sannerligen, han skall låta honom ta hand om allt han äger. Men om den tjänaren tänker: Det dröjer innan min herre kommer, och så börjar slå tjänstefolket och äta och dricka sig full, då skall hans herre komma en dag när han inte väntar honom och vid en tid som han inte vet om och hugga ner honom och låta honom dela lott med de trolösa. Den tjänaren som vet vad hans herre vill men ingenting förbereder och inte handlar efter hans vilja, han skall piskas med många rapp. Men den som av okunnighet gör sådant som förtjänar prygel, han skall bara piskas med några få rapp. Av den som har fått mycket skall det krävas mycket, och den som har anförtrotts mycket skall få svara för desto mera.

Psaltarpsalm 8:
För körledaren. En psalm av David

Herre, vår härskare, väldigt är ditt namn över hela jorden. Jag vill besjunga din himmelska prakt med ett barns, ett dibarns mun. Du har rest ett värn mot dina fiender för att betvinga ovän och hämnare.

När jag ser din himmel, som dina fingrar format, månen och stjärnorna du fäste där, vad är då en människa att du tänker på henne, en dödlig att du tar dig an honom?

Du gjorde honom nästan till en gud, med ära och härlighet krönte du honom. Du lät honom härska över dina verk, allt lade du under hans fötter: får och oxar, all boskap, och markens vilda djur, himlens fåglar och havets fiskar, allt som vandrar havets stigar.

Herre, vår härskare, väldigt är ditt namn över hela jorden.