Tacksägelsedagen 

Lovsång

Jeremia 31:3-6, Upp 4:8-11, Matt 15:29-31, Psalt 65:9-14
Läs gärna först dessa texter, lugnt och begrundande. Gå sedan till predikan. 

Dagens sång:
Jag vill ge dig, o Herre, min lovsång.
Sv Ps 702, Text och musik gjordes  1978  av IT-chefen, sångförfattaren, kompositören Christer Hultgren

Inledning
Tacksägelsedagens tema är LOVSÅNG.
Christer Hultgren, som skrivit dagens sång - nr 702 i psalmboken -
vill tillsammans med Jeremia, som får ett ljuvligt budskap till oss, och tillsammans med tjugofyra präster, som sjunger himmelskt för oss och tillsammans med trasigt folk som mött Jesus vid Galileiska sjön, hjälpa oss med denna lovsång. 

Om Guds kärleksförklaring i vår öken
skriver Jeremia  i kapitel 31, verserna 3-6

Med evig kärlek älskar jag dig, därför har jag så länge visat dig godhet. Än en gång skall jag låta dig blomstra, ja, du skall blomstra igen, jungfru Israel. Än en gång skall du smyckad med bjällror träda ut i glädjedansen. Än en gång skall du plantera vingårdar på Samariens höjder, och de som planterar skall själva skörda frukten. Ja, det kommer en dag då väktarna skall ropa från Efraims berg: Kom, låt oss vandra upp till Sion, till Herren, vår Gud! 

Vi läser dagens sång 702 vers 1:
Jag vill ge dig, o Herre, min lovsång, jag vill tacka med skönaste ord...

Hör rösten som ropar i din öken!
Jeremia, den käre profeten, som vi ofta tycker kommer med sina jeremiader och som suckar och stönar och jämrar sig, blir i dagens text överraskad av Gud. Gud talar till honom och genom honom till sitt folk då och till sitt folk nu. Han hittar oss i vår öken. Det folk som undkom svärdet, fann nåd i öknen. Israel var på vandring för att finna ro, stod det i versen före vår text (Jer. 31: 2). 

Vi tycker inte om ökentider i våra liv – allt är så torrt och tråkigt och trist. Vi traskar på i vardagens ökensand och får sand i sandalerna och skoskav i själen och förstår inte meningen med livet. Kanske vi anklagar Gud och suckar våra Varför?

Vi söker oss hellre till staden, där det händer så mycket. Där finns folk som roar oss och där finns karuseller som snurrar runt med oss. Där är fart och fläkt.  Låt den gå, låt den gå, låt den aldrig stilla stå. Jag slipper komma till mig själv och ta itu med mig själv (Luk 15:17).

Gud sänder Jesaja till oss, sitt älskade folk, och ropar: Drag ut från Babel, fly från kaldeerna, (Jes 48:20, SFB). Men vi vill inte lyssna. I Babel babblar vi bort vår chans.

Gud sänder Hosea till oss, sin älskade brud, och sade: Jag vill locka henne bort och föra henne ut i öknen och tala ljuvligt till henne (Hosea 2:14, Bibel 1917). Säg ja till denna chans!

Var inte rädd för öknen, stillheten, tystnaden …
Det är i öknen som stora ting kan ske. Dit går Elia och Jeremia och Johannes Döparen och Jesus och den helige Antonius och ökenfäderna och många fler. Dit går Hagar, Abrahams hembiträde, hon, som får sådana hårda blickar från Sara. I öknen möter hon Gud. Gud talar till henne. Gud ser henne. Hon kallar Gud Seendets Gud  (1 Mos 16:13).

En röst ropar i öknen. Är du beredd att höra vad den just nu vill säga till dig?
Med evig kärlek har jag älskat dig,
därför låter jag min nåd förbli över dig (Jer 31:3, Bibel 1917).

Lär dig detta ord by heart. Upprepa det för dig själv, vattna det med bön. Här finns liv, läkedom. Denna kärlek är evig. Hans kärlek till dig började före världen blev till. Du fanns där då i Guds hjärta (se Ef 1:4-5). Den kärleken finns nu. Den tar aldrig slut. Inte ens då jag tar slut och världen tar slut. Den kommer med ständiga påminnelser och överraskningar. Hör vad Gud säger genom Jeremia:

Än en gång …. än en gång … än en gång.

Du hittar denna kärlek när du slutar stirra nedåt mot ökensand och misslyckande och andra tråkigheter.  Jag låter min nåd förbli över dig.
Lyft din blick! Upplyft ditt hjärta! Vidga dig bröst!
Ta emot den kärlek och nåd som är gränslös.
Låt ditt hjärta och din mun formulera de allra skönaste ord du kan finna.
Låt den bära dig i dagar av glädje och dagar av sorg.
Låt den förnya din vilja att leva var dag till Guds ära.
Låt oss nu sjunga första versen av dagens sång och då tänka med hjärtat på vad vi sjunger. Jag vill ge dig, o Herre, min lovsång … 

Tjugofyra präster sjunger himmelskt tillsammans med oss
berättar Johannes i dagens epistel, Joh Upp 4:8-11.
Och det han berättar om, skall vi om en stund sjunga. Men vänta ett tag med att läsa episteln. Först läser vi dagens sång 702 vers 2: 
Ingen annan är värd att besjungas, endast du, Herre äger min sång...

Han har öppnat pärleporten
står det strax före vår text. En dörr stod öppen (Joh Upp 4:1), skriver Johannes. Han tittar in och berättar om vad han då får se och höra. Nu ställer vi oss bredvid Johannes och får då se det han får se och höra det han får höra.

Dörren står alltså öppen. Den har öppnats inifrån. Han har öppnat pärleporten så att vi kan titta in … (jfr Ps 235). Johannes och vi får se en tron. Någon sitter där. Vi förstår att det är Gud. Han beskrivs inte. Gud är obeskrivlig. Men vi ser starka färger från ädelstenar. Vi ser en regnbåge – symbolen för Guds förbundsnåd (se 1 Mos. 9:13). Vi får se tjugofyra äldste, tolv patriarker från det gamla förbundet och 12 apostlar från de nya. De äldste – på grekiska presbyteros, av det ordet har vi fått ordet präst. Giertz kallar de 24 äldste för präster i sin översättning. Snart skall vi få höra the Priests, som sjunger himmelskt. De är vitklädda och på sina huvuden bär de kransar av guld (förr bar de kronor av guld, se Bibel 1917och SFB).  

Framför tronen brinner sju facklor. De symboliserar den helige Andes sju egenskaper (se Jesaja 11:2). Sedan dyker det också upp fyra varelser. Kyrkofadern Irenæeus ser dessa som de fyra evangelisterna. Matteus avbildas som människa, Markus som örn, Lukas som ungtjur, Johannes som örn.

Nu fortsätter beskrivningen i dagens epistel från Johannes Upp 4:8-11: 
De fyra varelserna hade vardera sex vingar, och de hade fullt med ögon, utåt och inåt. Utan att vila säger de dag och natt:

Helig, helig, helig är Herren Gud, allhärskaren,
han som var och som är och som kommer.

Och när dessa varelser hyllar och ärar och tackar honom som sitter på tronen och som lever i evigheters evighet, då skall de tjugofyra äldste falla ner inför honom som sitter på tronen och tillbe honom som lever i evigheters evighet och lägga sina kransar framför tronen och säga:

Du, vår Herre och Gud, är värdig
att ta emot härligheten och äran och makten.
Ty du har skapat världen,
och genom din vilja blev den till och skapades den. 

De fyra varelserna
beskrivs med många ögon, de ser och upptäcker allt. Och varje varelse har sex vingar. Det kanske betyder att de kan förflytta sig snabbt. De är starka hjältar som utför Guds befallning så snart de hör ljudet av hans befallning (Psalt 103:20). Och detta tjänande gör de under lovsång. Utan att vila säger de dag och natt …  Underligt att det står att de säger. Inte lovsjunger. Kanske en tröst till alla dem inte tycker att deras röst är så bra att den passar i en kör. Gud förstår att deras brummande är en lovsång. Bo Giertz översätter dock: Dag och natt ljuder deras lov utan uppehåll. Vad sjunger de?

Helig, helig, helig är Herren Gud, allhärskaren,
han som var och som är och som kommer. 

Detta är en tillbedjan av Gud. Gud är helig, helig, helig. Den helige är hel. Det betyder: han är full av godhet, skönhet, kärlek, värme, äkthet. Vi som är trasiga och halva och besvärliga bestrålas i denna vår lovsång av Guds helande och läkande kärlek. Ty helig, helig, helig är Herren Gud, allhärskaren. Ja, Gud är allhärskaren, står det. Förr sa vi Allsmäktig. Men den Allsmäktige försvann i december 1999. Då fick vi 'Bibel 2000'. 

Där han funnits i Gamla Testamentet heter han nu den Väldige. Där han funnits i Nya Testamentet heter han nu Allhärskaren. (Benämningen allsmäktig fick man då man översatte bibeln från latinets omnipotens, som betyder 'mäktig till allt'. Benämningen allhärskaren är en ordagrann översättning från grekiskans pantókrator).  Gud är den Väldige. Gud är Allhärskaren. Det betyder: Han håller fortfarande i den här världen. Det onda, det mörka, det djävulska rår inte på honom. Sådan är han som var och som är och som kommer.

När de fyra varelserna så hyllar och ärar och tackar honom som sitter på tronen och som lever i evigheters evighet, då smittas de tjugofyra äldste och också vi ned av denna lovsång.  Tillsammans med dessa lovsjungande präster faller vi ner inför honom som sitter på tronen och tillber honom som lever i evigheters evighet. Vi lägger ned våra kransar och kronor och äretecken framför tronen.

Ingen annan är värd att besjungas...

Du, vår Herre och Gud, är värdig
att ta emot härligheten och äran och makten.
Ty du har skapat världen,
och genom din vilja blev den till och skapades den. 

Här i kapitel 4 sjunger vi vår lovsång till Gud som är Skaparen. Vi prisar honom för skapelsens skönhet och rikedom. Varför har Gud skapat så mycket vackert – blommor och bin och människor? Han skapade det vackert därför att han ville att hans människobarn skulle få tänka vackra tankar!

Låt oss nu sjunga andra versen av dagens sång och då tänka med hjärtat på vad vi sjunger. Ingen annan är värd att besjungas, endast du, Herre äger min sång...

Trasigt folk prisar Israels Gud
berättar evangelisten Matteus i dagens evangelium, Matt. 15:29-31 

Jesus gick därifrån utmed Galileiska sjön och sedan upp på berget. Där satte han sig ner. Mycket folk kom till honom, och de hade med sig lama, blinda, lytta, stumma och många andra och lade ner dem framför honom. Han botade dem, och folket häpnade: stumma talade, lytta blev friska, lama gick och blinda såg. Och de prisade Israels Gud. 

Vi läser Dagens sång 702 vers 3:
Och om sången nån gång skulle tystna eller störas av oro och strid, Herre, öppna på nytt mina ögon, så jag ser att hos dig är min frid...

Ja, det händer att sången tystnar och störs av oro och strid. Det blir så svårt att vi vill bara gråta. Så var det för de lama, blinda, lytta, stumma och många andra som dagens evangelium berättar om.

Låt oss först inte bara stå där och stirra på dem. Vi slår oss ned bland dem och frågar: Är det oss det handlar om? Är vi blinda och lama, lytta och stumma. Du vet inte om att du just är eländig och fattig och blind och naken, säger Jesus till folket i Laodicea och till oss (Upp 3:17). Vi sitter där så ofta förlamade, ser inte, hör inte, lovsången känns stum. Men vi vet inte hur det egentligen står till.

Där fanns också många andra. En del hör kanske med till många andra. Man har svårt att riktigt ta på problemen. Problemen snurrar bara runt: tankarna, bekymren, oron, mindervärdeskänslorna, det dåliga självförtroendet. Man har för låga tankar om sig själv. Man har för låga tankar om Gud. Men Herren vill att du lägger ned dina tankar vid korset och att du lyssnar in hans tankar i stället. Han kanske säger till dig, det han sa till Jeremia då han hamnade i en svår situation och allt verkade stängt: Se, jag är Herren … skulle något vara så underbart att jag inte förmådde det. (Jer 32:27 Bibel 1917).

Det händer något underbart med de sjuka som möter Jesus i Galileen. Jesus ser dem, tar emot dem, ger dem en beröring. Det friska livet från Jesus strömmar in i dem. Ögonen öppnas, benen bär dem, värken släpper, krokiga ryggar rätas på, stumhet förvandlas till lovsång. De prisade Israels Gud.

Och när vi läser detta undrar vi: Händer sådant bland oss? Jag tror att många här skulle kunna berätta om att det händer gudomliga ingripanden, helande också idag. Det händer, men det händer alldeles för lite. Vad är det för förlamning som gripit oss?

Vandringsfolket har blivit sittarfolket.
Lovsångsfolket har blivit gnällfolket.

Vi behöver kanske be om öppnade ögon. Ser jag alldeles för mycket på mig själv och på mina resurser. Jesus säger om sig själv: Sonen kan inte göra något av sig själv bara det han ser Fadern göra.  Jesus ser vad Fadern gör och det Fadern gör, det gör Sonen. Vi behöver lära oss att se som Jesus. Jesus såg uppåt mot Fadern. Jesus såg människorna omkring sig, han var närvarande med sina ögon.

Petrus och Johannes lärde sig det av Jesus. När de möter den lame vid Sköna porten (Apg 3), säger de att de inte har några dollar eller mark eller euron att ge honom. Men de har något annat. De säger till den lame: Se på oss.  Ögonkontakten var tydligen viktig. Och sedan botar de honom i nasaréen Jesu Kristi namn. Jesus vill använda dina ögon. Det första är att du ska lära dig att se på Jesus. Se till hans resurser. Vara närvarande hos honom. Sedan att vara närvarande med dina ögon hos den du möter.

Men det finns fler än alla dessa lama och halta i texten. Lägg märke till att där finns också några som kallas DE. Mycket folk kom till honom och DE hade med sig lama, blinda, lytta, stumma ... De hade släpat och kånkat på alla dessa sjuka och burit dem till Jesus.

Var finns dessa de idag? Var finns de som i böner och på många olika sätt bär fram människor till Jesus? Hade du idag med dig någon i dina böner, när du kom till gudstjänsten? Bra att göra så. Då nu Job bad för sina vänner upprättade Herren åter honom själv. 

När du bär fram en människa inför Herrens helande och hjälp strömmar de välsignelserna också till förebedjaren.  Ingen av oss kan hela. Men Jesus kan det. Men det är vår sak att bära fram dem till Jesus. 

När Jakob talar om att man skall smörja de sjuka med olja och be för dem, så står det: Deras bön i tro skall rädda den sjuke, och Herren skall göra honom frisk (Jakob 5:13-16). Vår bön i förtröstan på Herren räddar de sjuka in i Jesu kraftfält, vi bär fram dem till honom. Men det är Herren som gör honom frisk. 

Och när Herren får ingripa föds lovsången fram. Det är viktigt att Guds folk hittar tonen från himlen. Då blir himlen närvarande på jorden. Människor anar att Gud finns och att Herren lever och att han älskar oss.

Det är kanske så att om vi ska få vara med om att se hur himlen landar på jorden så att människor blir upprättade och kärleken föds in i dem och lovsången blir stark igen, ja, då måste nog något hända med oss själva.

Det gäller vår egen förlamning. Varför tystnar vår lovsång så ofta? Vad är det för tyngder vi bär på som gör oss trötta och kraftlösa. Det kan vara någon bestämd synd, som måste bekännas. Det kan vara att vi är så måna om vår egen ära. Grundbetydelsen av ordet ära, kabod, är tyngd. Vi klarar inte av att bära äran. Bara Gud kan. Därför säger vi Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande.

Det kan ibland hända att människor säger när de mött någon som har sett på Jesus och är beroende av honom: Dina ögon är fyllda av glädje. Säg vad har de sett för att se sånt ljus. De har sett hur vårt liv fick en mening. Jesus fyller mörkret med liv och ljus.  (Psalm 154:3). Ja, receptet mot vår suck- och gnällsång är att söka oss nära Jesus. Vi sjunger om det nu:

Och om sången nån gång skulle tystna eller störas av oro och strid,
Herre, öppna på nytt mina ögon, så jag ser att hos dig är min frid...