Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Sångpostillan - Första söndagen i Fastan PDF Skriv ut E-post
Skrivet av Bengt Pleijel   
2008-01-11

Image  

Första söndagen i Fastan 

Invocavit 

  

Prövningens stund 



Tredje årgångens läsningar:
GT. 1 Moseboken 3:1-13
ImageEpistel: Hebreerbrevet 5:7-10 
Evangelium: Markus 1:12-13
Psaltarpsalm: 31:2-6 

Dagens bön:
O Gud,
som utgav din Son i oro och ångest
och lät honom bli prövad,
hjälp  oss att följa honom,
så att vi i kraften från hans lidande och seger
kan motstå ondskans alla angrepp.
Genom din Son Jesus Kristus, vår Herre.
Amen 

Första söndagen i Fastan  kallas också  Invocavit,  som är dess latinska namn från Psaltaren91:15,16   Invocavit (me et exaudiam eum =  Han åkallar (mig och jag  skall svara honom).  

Herre, förbarma dig  är ett rop efter Guds hjärta. Ordet barmhärtighet kommer från tyskans bei den armen Hertz -  ha hjärta för de arma. Har du, Gud, hjärta för de arma, de små, de olyckliga? Bryr du dig om oss? Vi stannar till då och då i predikan i detta rop. 

Image

 

Vill du höra Bengt Pleijel predika och Anne Mette Pleijel Johnsson läsa text och sjunga? Klicka här)!

ImagePredikans text 1:  1 Moseboken 3:1-3

Ormen var listigast av alla vilda djur som Herren Gud hade gjort.

Den frågade kvinnan: Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av något träd i trädgården?” Kvinnan svarade: ”Vi får äta frukt från träden, men från frukten från trädet mitt i trädgården har Gud sagt: Ät den inte och rör den inte!  Gör ni det kommer ni att dö.”

Ormen sade: ”Ni kommer visst inte att dö. Men Gud vet att den dag ni äter av frukten öppnas era ögon och ni blir som gudar med kunskap om gott och ont.”

Kvinnan såg att trädet var gott att äta av: det var en fröjd för ögat och ett härligt träd, eftersom det skänkte vishet.  Och hon tog av frukten och åt. Hon gav också åt sin man, som var med henne, och han åt.

Då öppnades deras ögon, och de såg att de var nakna. Och de fäste ihop fikonlöv och band dem om höfterna.

De hörde Herren Gud vandra i trädgården i den svala kvällsvinden.

Då gömde sig mannen och kvinnan bland träden för Herren Gud. Men Herren ropade på mannen: ”Var är du?”  Han svarade: ”Jag hörde dig komma i trädgården och blev rädd, eftersom  jag är naken, och så gömde jag mig.”

Herren Gud sade:  ”Vem har talat om för dig att du är naken? Har du ätit av trädet som jag förbjöd dig att äta av?”

Mannen svarade: ”Kvinnan som du har ställt vid min sida, hon gav mig av trädet, och jag åt.”

Då sade Herren Gud till kvinnan: ”Vad är det du har gjort? Hon svarade: ”Ormen lurade mig, och jag åt.”
   


Predikans text 2:  Markus 1:12-13

Anden drev Jesus  ut i öknen,  och han var i öknen fyrtio dagar och sattes på prov av Satan. Han levde bland de vilda djuren, och änglarna betjänade  honom.   


Markus berättar om de fyrtio dagarna som Jesus vistades i öknen och att Satan satte honom på prov. Om dessa frestelser berättar Matteus mer utförligt. Om det ska vi få höra nästa gång det blir första söndagen i Fastan. Nu ska vi stanna inför den figur som Jesus då mötte. Markus kallar honom Satan (=motståndare)  Matteus använder ordet djävulen (=den som kastar isär, söndrar). Andra namn är den Onde (Matt 13:19) Fienden (Matt 13:39), Ovännen (Matt 13:24-30). I Johannes  Uppenbarelsebok kallas han draken och den gamle Ormen (12:9). 

Det är viktigt för oss när vi idag måste konfronteras med Guds och människans fiende att ha kontakten klar med Guds hjärta. Vi avbryter predikan då och då med böneropet ”Herre förbarma dig”.

När vi ropar så, ropar vi efter Guds barmhärtighet. Ordet ”barmhärtighet”  kommer från tyskans ”bei den armen Hertz”. Vi ropar till den Gud som har hjärta för de arma, de små, de trötta och ledsna.  

Herre, förbarma dig /3/ 

Vi går nu in i den underbara trädgården, som Herren Gud hade skapat i Edens lustgård. Vi möter där de två människorna Adam och Eva.

Där händer plötsligt något. Det prasslar till i buskarna. En orm ringlar fram. Det var inte så märkligt, tyckte Eva, som såg den först. Och inte heller var det för henne så märkligt att denna orm börjar tala till henne och det på ren svenska. Det var ju så mycket nytt och spännande som hände där i den underbara trädgården och ingenting kunde egentligen förvåna henne.

Vi som nu står bredvid och ser på och lyssnar, har ju fått facit i vår hand och vet att Ormen är den onda makten, som vill få oss loss både från Gud och från varandra.

Vi hör hur ormen säger: Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av något  träd i trädgården?”  Ormen talar fromt och vackert. Han inger förtroende. Han talar om Gud, ty han tror ju på Gud och vet att han finns. Han kommer inte heller med några våldsamma frestelser och säger: "Nu skall jag lära er något riktigt syndigt och äckligt och spännande…"

Nej, han kommer för att prata om högst allvarliga saker. Han diskuterar teologi. Han för in kvinnan på ett samtal om hur man skall tolka bibeln. Han överdriver kanske en smula. Han lägger till och drar ifrån och spetsar till. Men det är ju så man alltid gör i teologiska debatter. Och detta är metoden på vilken han lyckas få över Eva på sin sida. Metoden lyckades då. Och den lyckas ofta nu.

Var därför vaksam. Vad djävulen gör, går ut på att få det att gå sönder mellan oss och Gud och mellan oss och andra. Innan det börjar gå alldeles sönder, stannar vi till och söker kontakt med Honom som har hjärta för de arma och svaga. 

Herre, förbarma dig /3/ 

I 1 Mosebokens tredje kapitel får vi en inblick i Djävulens taktik. Denna händelse kallas ”det första syndafallet”.  Vi kan redan nu lära oss tre goda regler hur man lär sig att inte gå på vad Ormen säger.

1. Tag inte bort någonting från Guds Ord.
2. Lägg inte till någonting från Guds Ord.
3. Förändra inte någonting av Guds ord. 

1.  Tag inte bort någonting från Guds ord.

Både ormen och kvinnan gör det. Låt oss först se vad ormen tar bort. Han uppmuntrar inte kvinnan direkt att strunta i vad Gud säger. Han tar bara bort en liten bit och som gör att hela grunden vacklar. Han tar bort HERREN.

I 1 Mos 2:16  står det :         HERREN Gud gav detta bud
I 1 Mos 3:1 säger Ormen:    Har Gud verkligen sagt …

Ordet Gud är den allmänna benämningen på Gud.
Ordet HERREN är den personliga benämningen.

Tag bort HERREN och kvar blir en opersonlig Gud. En idé. Man talar om "Tillvaron", "livet", "den Högste".   Gud blir inte HERREN, den jag anförtror mig åt och som jag älskar och har respekt för och vill hålla mig till.

Lägg märke till hur kvinnan följer efter och också hon glömmer ordet Herren. … om frukten på trädet mitt i lustgården har Gud sagt …

Inte HERREN Gud.  Det är lätt att glida in i ett allmänt tal om Gud.  Med munnen talar man kanske rätt om Gud. Men det man säger pekar inte på någon nära samhörighet med Gud, min käre himmelske Fader.

Men kvinnan tar bort ännu ett ord. Bara ett litet ord.  Ordet FRITT. (enligt Bibel 1917)  Gud hade sagt att de fick fritt äta av alla träd (2:16). Men i 3:2 glömmer Eva ordet fritt. Ett enda litet ord som förändrar hela hennes livssyn.

Herren Gud var generös. Han ville ordna det på bästa sätt för de två människorna. Han slösade sin kärlek. Han lät dem leva i frihet. De fick fritt ströva omkring i den underbara trädgården. De fick fritt äta av alla träden. De fick många ”får-bud!. De fick bara ett förbud.

När vi glömmer vad Gud säger i sitt ord kan Den onda makten få oss att tro nästan vad som helst om Gud.  Man stirrar mer på buden än på Guden.  Man rycker loss buden från dess verkliga sammanhang: Guds gränslösa godhet. Alltså: Tag inte bort någonting från Guds ord.

Men hur ofta har vi inte gjort det. Och konsekvensen av det blir hur vår gudsbild förändras och förkrymps. Vi behöver be om att Herren leder oss bort från vår ytlighet och fördjupar oss. 

Herre, fördjupa oss /3/

2. Lägg inte till någonting till Guds ord.

Både ormen och kvinnan gör det.  Det finns ett träd som de inte får äta av. Men ormen lägger till alla andra träd också. Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av något träd i trädgården?

Ormen lägger till och han överdriver. Och på detta sätt lurar han in kvinnan på en liten diskussion. Hon går i försvarsställning och korrigerar hans påstående.

Men lägg märke till hur kvinnan drivs att också lägga till någonting. Hon säger:  ”Vi får äta frukt från träden, men från frukten från trädet mitt i trädgården har Gud sagt: Ät den inte och rör den inte! 

De orden hittar hon på själv. Så hade Gud aldrig sagt.  Hennes tankar går från en Gud som är stor och generös och säger att de fritt får äta av alla träd utom ett. Och nu kommer en Gud som är kitslig och besvärlig och som säger: Låt bli! Inte röra! Vilken gudsbild får vi här?

När en människa tappar tron på HERREN dras hon in i en ännu strängare lagiskhet. Hon litar inte riktigt på Gud. Det räcker inte med vad han har sagt. Hon måste säga och göra en massa saker själv också.  Hela gudsförhållandet blir bara bud och regler och akta dig.

Denna stränga lagiskhet är kanske ett tecken på eller ett sätt att komma undan Gud. Jag vill inte vara beroende av Gud.  Det är inte Gud utan mitt eget JAG som står i centrum. JAG vet… JAG kan .. JAG sköter mig … jagiskhet blir lagiskhet.

Kan vi känna igen oss? Vi behöver kanske be Herren om en förlåtelse.  Vi har satt oss själva på Guds plats! 

Herre, förlåt oss /3/ 

3. Förändra inte någonting av Guds Ord.

Kvinnan gör så. Och ormen gör så. 

Låt oss titta på damen först.

Gud hade förbjudit mannen att äta av kunskapens träd på gott och ont. Han hade sagt vad som skulle hända om han gjorde så: Gör ni det skall ni dö.

När kvinnan berättar om detta, säger hon att Gud sagt Gör ni det kommer ni att dö. Alltså lite uppmjukat, lite kvinnligt varmare, snällare.  Det kanske blir så att .. Eller som hon säger enligt Bibel 1917: Ni skall inte äta av det, inte heller röra vid det, så att ni inte må dö.

Men då kastar ormen masken!  Han hugger till, uppkäftigt, fräckt, triumferande: Ni kommer visst inte att dö!

Ormen beskyller alltså Gud för att vara en lögnare. Gud har sagt något som inte stämmer.

Men Gud vet att den dag ni äter av frukten öppnas era ögon och ni blir som gudar med kunskap om gott och ont.”

Ormen har nu lurat in Eva på sitt maktområde.  Från denna nya utsiktspunkt ser hon på Kunskapens träd. Det vattnas i munnen. Det ser ut att vara ett gott träd. Och mycket vackert! Ett ljuvligt träd!

Egentligen hade hon inte tänkt att ta det. Men hon sträcker upp handen mot det. Hon smeker det. Precis som du gjorde den gången du gick in i grannens trädgård. Du hade inte tänkt att ta något päron. Inte! Men du smekte det bara lite. Och så plötsligt låg det där i din hand…  

Och hon tog av frukten och åt.

Lägg märke till hur enkelt och naturligt DET STORA SYNDAFALLET skildras. Det är ofta småsakerna som får oss att snubbla.

Eva ger också åt sin man. När någon går bort från Gud, drar hon andra med sig i fallet. Frestaren utbildar oss till frestare.

Det står inte vilken frukt det var fråga om. Tanken på att det var ett äpple beror på likheten mellan ordet äpple och ordet synd i den latinska översättningen. Synd heter på latin malum. Äpple heter malus.

Det är lätt att det går snett, när man tar det lätt med det som är rätt. Vi får be om att Herren hjälper oss med en förändring av våra liv. 

Herre, förändra oss /3/ 

Då öppnades deras ögon, och de såg att de var nakna. Och de fäste ihop fikonlöv och band dem om höfterna.

De hörde Herren Gud vandra i trädgården i den svala kvällsvinden. Då gömde sig mannen och kvinnan bland  träden för Herren Gud.  

Det har blivit kväll. Adam och Eva sitter en bit ifrån varandra.  De skäms för varandra. Eva har tagit fram nål och tråd och tråcklat ihop kläder av fikonlöv åt dem. Några misslyckade bikinis som skaver.

Det är kväll. Solen har just gått ned. Plötsligt hör de hur det knastrar i grusgångarna. Det är Herren Gud som kommer på aftonpromenad.

Då får Adam och Eva brått. De gömmer sig för Gud. Och för varandra.  Människan rädd för Gud. Människan rädd för människan.

De gömmer sig för Herren Gud.  Enligt Bibel 1917 gömmer de sig för Herren Guds ansikte. De vågar inte se in i det ansiktet.  

Herre, förbarma dig /3/ 

Men Herren ropade på mannen: ”Var är du?” Han svarade: ”Jag hörde dig komma i trädgården och blev rädd, eftersom  jag är naken, och så gömde jag mig.”

Herren Gud sade: ”Vem har talat om för dig att du är naken? Har du ätit av trädet som jag förbjöd dig att äta av?” Mannen svarade: ”Kvinnan som du har ställt vid min sida, hon gav mig av trädet, och jag åt.” Då sade Herren Gud till kvinnan: ”Vad är det du har gjort? Hon svarade: ”Ormen lurade mig, och jag åt.” 


Vad gör Herren Gud när han kommer på besök?

Han ropar efter människan: Var är du?  Kan du höra hans rop efter dig? Var finns du människa som gömmer dig i det paradis du byggt upp åt dig själv?

Gud letar efter människan som gömt sig för honom. Gud frågar inte därför att han inte vet. Den allvetande Guden kunde gått fram just till den buske bakom vilken Adam satt och till den buske bakom vilken Eva gömde sig och tagit dem i nackskinnet och dragit fram dem. Men han gör inte så. Han vill att människan själv skall uttrycka sin situation. Var är du?  Vad har hänt?

På Herrens rop svarar mannen. Han är rädd. Han skäms. Därför gömmer han sig. Men han talar inte direkt och öppet om vad han gjort. Och precis så gör också vi så ofta. Vi snurrar runt omkring våra problem. Vi tycker synd om oss. Men vågar inte se att det är synd i oss.

Men Herren Gud fortsätter sitt själavårdande samtal med mannen. Gud kunde naturligtvis pekat på orsaken direkt. Men han ställer frågor till människan, därför att han vill att människan själv skall uttrycka sin situation.

Vem har talat om för dig … Har du ätit …

Adams underliga beteende att springa och gömma sig måste ha en orsak. Bakom våra konstigheter och knepigheter ligger ofta en bestämd synd. Något vi vill dölja.

Bakom Guds frågor ligger ett värnande om den mänskliga högheten. Människan ställs till svars. Mannen och kvinnan får svara för vad de gjort. Men ormen får ingen fråga. Djuret har inget ansvar.

Mannen erkänner att han har ätit. Men han har ett försvar för din handling.  Det var faktiskt inte hans fel.  Det var Guds fel. Kvinnan som du har ställt vid min sida.  Och det var kvinnans fel: Hon gav mig


Då vänder sig Gud till kvinnan och säger: Vad är det du har gjort? Också kvinnan skyller ifrån sig: Det var ormens fel. Ormen lurade mig och jag åt.

Känner vi igen oss här i både mannen och kvinnan. Det var inte mitt fel. Det var inte jag som började. Det är föräldrarnas fel. Samhällets fel. De andras fel.

Men varje gång en människa vågar säga: Det var jag som gjorde fel, förlåt mig, så slår hon vakt om sitt människovärde.

Så kan inte ett djur säga.
Men en människa kan det.
Och varje gång hon säger det höjer hon sig över djurstadiet och slår vakt om sin storhet. 

Markus berättar i 1:12-13 om hur Jesus konfronterades med Satan. Efter den kampen står det att änglarna betjänade honom.När vi säger nej till den Onde och säger ja till Jesus, öppnas himlen över oss. Vi får leva ett rikt liv.  Himmel på jorden redan nu. 

Herre, ge oss ditt liv /3/     

 

 Image

Ordbrukarens ordbruk: 

Herren Gud tog människan
och satte henne i Edens trädgård t
ill att bruka och bevara den

(1 Mos 2:15) 

Har Gud verkligen sagt?
(1 Mos 3:1) 

Herren sade till Kain:
”Varför är du vred, och varför är din blick så mörk?
Är det inte så: om du har gott i sinnet, då ser du frimodigt upp,
men om du inte har gott i sinnet, då lurar synden vid dörren.
Till dig står dess åtrå (latin: apetitus),
men du bör råda över den.”
(1 Moseboken 4:6-7, 1917) 

Jesus säger:
”Se, jag står vid dörren och bultar.
Om någon hör min röst och öppnar dörren
skall jag gå in till honom
och äta med honom
och han med mig.”
(Joh Upp 3:20) 

Fräls oss ifrån den Onde,
ty riket är ditt och makten
och härligheten i evighet.
Amen.  

Ur bibelskolans skattkammare

Se Nyfikenhetsvandring nr 14. 

 

Senast uppdaterad ( 2017-02-26 )
 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk