Dareios hade funnit för gott att förordna 120 satraper fördelade över hela riket. De skulle ha tre ministrar över sig, bland dem Da­niel, för vilka satraperna skulle avlägga räkenskap så att kungen inte led någon förlust. Daniel med sin rika begåvning överglänste både ministrar och satraper, och kungen planerade att sätta honom i spetsen för hela riket. Då försökte ministrarna och satraperna finna något ämbetsbrott att anklaga honom för men lyckades inte: Daniel var så pålitlig att man inte kunde beslå honom med minsta fel eller oegentlighet. Männen sade då: "Vi kommer aldrig att hitta någon anklagelsepunkt mot denne Daniel — om vi inte kan komma på något som rör hans religion."

År 539 f Kr erövrades Babylon av persern Kyros. Men vem är Dareios (Darejaves hette han 1917)? Dan 9:1 säger att hans far hette Ahasverus. Man hittar honom inte i de persiska kunga­längderna. Forskarna har grubblat och gissat hit och dit. Ett lösningsförsök är att Dareios är en av Kyros ståthållare vid namn Gubaru och som blev insatt som vicekung över Babel under Kyros ledning. Man har också tänkt att Dareios kan vara iden­tisk med Kyros själv. I så fall kan man språkligt sätt också över­sätta vers 6:28 "Daniel hade stor framgång under hela Dareios regering, d.v.s. under persern Kyros regering."

Daniel hade nått långt över folkpensionsstrecket när Dareios kom till makten. Förmodligen var han en bra bit över de åttio. Glöm söndagsskolebilden som visar Daniel som en ung man vi­lande bredvid ett lejon.

Dareios vill organisera sitt rike så bra som möjligt. Han sätter 120 satraper till att styra landet, och de får tre ministrar inför vilka de skulle avlägga räkenskap. Han tar i sin tjänst sådana som varit duktiga ämbetsmän under den förra regimen. Bland dem hittar han Daniel.

Daniel är gammal nu; erfaren, vis och rikt begåvad. Dareios tillåter honom inte att dra sig tillbaka. En övermåttan hög ande var i honom (6:3 enl. GT17). Daniel överglänser både ministrar och satraper i skicklighet. Kungen har planer på att göra honom till statsminister och sätta honom i spetsen för hela riket.

När någon är framgångsrik blir andra avundsjuka. De andra ämbetsmännen känner sig förbigångna. De är unga. Han är gammal. De har familjer att försörja. Han är ensam. De är födda i landet. Han är invandrare. Daniel är en f.d. fånge. En särling. Och folk tycker aldrig om den som vågar vara annorlunda.

Hur skall vi bli av med Daniel? frågar de. De studerar hans liv och spionerar på honom. De undersöker hans affärer, men hittar inga fel. Inget kontokortsfiffel. Inga falska kvitton. Inget smus­sel. De hittar bara vad som är annorlunda med honom: hans böneliv! De vet att han tre gånger om dagen drar sig undan för att be till sin Gud. Daniel trodde på den levande Guden som uppenbarat sig för Mose och befriat sitt folk ur Egypten. Detta var den enda anklagelsepunkt de kunde finna mot Daniel. Trots ivriga ansträngningar fann de inte något annat. Kanske var detta märkvärdigare än det som senare berättas i detta kapitel.