Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
”Vår blick mot helga berget går ...” Sv ps 165 PDF Skriv ut E-post
Skrivet av Göran Simonsson   
2009-07-18
Kristi förklarings dag är en ljus festdag mitt i sommaren - och samtidigt förankrad i nedstigandets mörker för Jesus. Några samfund firar denna dag som en i raden av söndager efter Trettondedagen, eftersom den handlar om hur Jesu härlighet visar sig, och det är ju trettondedagstidens budskap. Men vi har den som den sjunde i raden av söndagar efter Heliga Trefaldighets dag (tidigt var firningsdagen den 6 augusti).

Liksom vid Jesu dop och när Fadern vittnar om Sonen i Joh 12:29 hör vi Faderns röst tala vid  Kristi förklaring. ”Himmelen öppen ...” (Sv ps 166:3) Förklaringstillfället är en beröringspunkt mellan himmel och jord - var någonstans på jorden vet vi inte exakt; kanske var det på Tabor, kanske var det på Hermon (Psalt 89:13). Men himmelen är aldrig så hög och jorden aldrig så låg att Herren inte skulle kunna nå dit han vill. Hans arm är inte för kort (Jes 59:1). Hans arm når oss arma syndare ...

När Petrus, Jakob och Johannes varit med om det oerhörda på berget, där Jesus samtalat med Mose och Elia om sin lidandesväg och där Fadern vittnat om honom, faller de skräckslagna till marken. Petrus minns det. ”Det var inte några sagor jag förkunnade ... ... jag hade med egna ögon sett honom i hans majestät.”( 2 Petr 1:16ff) Säkert bar också Johannes och Jakob alltid händelsen med sig i minne och sinne. Kanske framförallt själva beröringen mellan himmel och jord: när Jesus går fram till de tre skräckslagna, sträcker ut sin arm och rör vid dem med sin hand och säger: ”Stig upp och var inte rädda.” (Matt 17:7) När de då ser upp, ser de ingen utom Jesus, Jesus allena.

På ett annat ”förklaringsberg”, Golgata, där Jesus ännu tydligare visar sin härlighet, sträcker han på nytt ut sin arm och sin hand - på korset. För att kunna säga ”Var inte rädda” inte bara till Petrus, Jakob och Johannes utan till varje människa, låter han sina händer genomborras av spikarna. Det var detta han samtalade med Mose och Elia om (Luk 9:31). Kanske tänker Johannes på det, när han står med sin ”nya” mamma, Maria, vid korset: ”Det var den handen han rörde mig med, när allt var så förfärande härligt på berget.” Kanske tänker han, att mellan Förklaringsberget och Golgata verkar det finnas en avgrund.

Men mer skulle Johannes få erfara.

På sin ålderdom, när han borde fått vistas på något äldreboende i Efesus och hemtjänsten borde kommit till honom med microfärdig mat, är han förvisad till ön Patmos, ”för Guds ords och Jesu vittnesbörds skull” (Upp 1:9ff). Han är inte för gammal att vara det gudomliga ordets tjänare. Han är inte för gammal att vittna. Inte heller är han för gammal att falla i hänryckning, och hans Herre låter honom en söndag få skåda in i samtid och framtid ur ett nytt perspektiv. På Herrens dag möter honom Herren själv (så är det fortfarande för oss också!) och plötsligt är det som på Förklaringsberget igen och han faller som död för Jesu fötter. Samme Jesus, som Johannes först hade mött i svallvågorna kring Johannes Döparen och i svallvågorna efter det stora fiskafänget - Han står där, i sin ohöljda härlighet! Han, vars bröst Johannes hade lutat sig mot i Övre salen kvällen Jesus greps, Han, som krupit på knä och tvättat Johannes´ fötter med de händer, som några timmar senare skulle bära korsets bjälke - Han står där nu och ”hans fötter liknade gyllene brons, när den glöder i smältugnen” (Upp 1:15). Kanske ringer samtalet mellan Petrus och Jesus i Övre salen i Johannes´ minne om vem som skulle tvätta vems fötter (Joh 13:6ff) - hur tvättar man glödande brons ...? Johannes uthärdar inte anblicken. Vem kan se Gud och leva? (2 Mos 33:20)

Då ser och hör Johannes Jesus säga och göra samma sak igen. På nytt sträcker han ut sin arm och lägger sin högra, sin välsignande hand på Johannes och rör vid honom och talar liv till honom: ”Var inte rädd! ... ... Jag är den som lever.” (Upp 1:17)

Samma händelse igen - och ändå inte riktigt samma.

Jesus är densamme (Hebr 13:8). Handen är densamma, men nu har det skett, som Jesus talade med Mose och Elia om. Hans hand bär sårmärken och så var det ännu inte på Förklaringsberget. Vi tror på en Gud som är bär sår. Han är Lammet som ser ut att vara slaktat (Upp 5:6), och såren han bär är hans äremärken i härligheten. Hans sår är vår läkedom och hälsa. Hans sår är vår frälsningsgaranti. Det är de händerna, de sårmärkta, som rör vid Johannes.

Låt oss be att Gud genom sin Ande låter oss få bli berörda av de sårmärkta händerna, så att det Jesus gjort kan bli levande och förklarat också för oss, mer och mer, och så att vi orkar hålla ut i tro tills vi en gång ohöljt får se honom sådan han är!

Sv ps 624:4-6
Senast uppdaterad ( 2017-07-25 )
 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk