12 december

I Jockes klass hade de fått tillbaka sin vanliga lärare i stället för fröken Palmquist, som nu hade rest på vilohem, där hon tänkte stanna hela julen och försöka glömma allt om den nya skolan. Lisa sa tvärtom, att hela tiden hon legat hemma med halsfluss och öroninflammation, hade hon bara längtat tillbaka till 'sina' ungar. Var morgon tände Lisa ett ljus i skolsalen och berättade från en bok, som handlade om Det heliga landet på Jesu tid.

– För att ni ska veta att det är verklighet! sa fröken Lisa. Att allt det här med Jesus inte bara är sagor och påhitt, för det finns det folk som tror. Och det är lättare att förstå, ju mer man vet. Hon berättade om hur folket bodde och åt och arbetade och vilken sorts djur man hade och hur man brukade jorden och vilka jobb som fanns och hur det såg ut där Josef och Maria bodde.

– Jag tror inte på det ändå! sa Reine, som hade skaffat sig en pennkniv och satt och vässade en penna fast fröken sagt åt honom femton gånger att låta bli. Fröken Lisa hade egentligen väldigt mycket tålamod med Reine, så dum som han jämt var.

– Får man höra det tillräckligt många gånger, så kan man ju inte tro annat än att det är sant, sa Lisa var gång någon sa att Reine var dum. Men när det handlade om Jesus, så räckte det nog inte om så Reine fick höra det femtiåtta gånger, han trodde inte ändå.

– Så föds han och så dör han och så föds han igen! Det fattar man väl att det är båg!

– Det handlar inte så mycket om att fatta det, sa fröken Lisa, för det kan ingen enda av oss, utan om att våga tro.

– Våga! sa Reine. Det finns väl inget som inte jag vågar!

– Inte? sa fröken Lisa och log. Ja, vi får väl se, Reine. På rasterna var Reine alltid på Jonatan. Det var inte klokt så dum som han var mot Jonatan! Lotta och Stina ställde upp för Jonatan.

– Fy, vad du är elak jämt, Reine! Feg är du också, hittar på en massa nys och säger till fröken att det var Jonatan. Du tror väl inte hon är så dum så hon tror dig, va? Nej, så dum var inte fröken. Men hon tittade ofta fundersamt från Jonatan till Reine och tvärtom och såg ledsen ut.

– Om du inte lägger bort den där pennkniven nu, Reine, så blir jag tvungen att ta den från dig och du får den inte tillbaka förrän terminen är slut. Det vill du väl inte? Reine ryckte på axlarna.

– Jag har fler... Fröken reste sig och gick ner till Reines bänk. Hon räckte ut handen.

– Då så! sa hon med en liten rynka mellan ögonbrynen. Då får du ge mig den, Reine. Och bry dig inte om att ta hit några fler knivar, för då måste jag ta hand om dem också. Förstår du?

Reine tittade rätt upp i taket. Han hörde inte på. Men på rasten satte han krokben för Jonatan och knuffade honom mot cykelstället så att det blev en reva i hans jacka, precis som om Jonatan hade något att göra med att fröken Lisa tog hans kniv.

Lucia var på en tisdag. Men fröken Fugelsang, som hade halva sitt hjärta i julspelet och resten i Lucia, hade lyckats utverka av rektorn att man skall ha hela två luciatåg – ett på måndagen och ett på tisdagen – för att alla skulle få uppleva det.

– Nej, men för att ingen ska slippa undan det, sa den elake Reine. Några av pojkarna hade utsetts till stjärngossar.

– Stjärngossar? sa Jonatan häpen över att det kunde behövas stjärngossar här också. Hemma var det stjärngossarna som höll Vintergatan gnistrande ren, men här fanns ju ingen Vintergata, bara ett kvarter som hette Snösvängen och det var ju inte alls samma sak.

– Man har vit nattskjorta och en strut på huvudet, förklarade Jocke. En strut med stjärnor på och så sjunger vi Staffan Stalledräng. Man måste huka sig när man går genom dörren. Annars faller struten av. Det är döfånigt, fast ibland är det kul.

Den morgonen stod Reine i det mörkaste hörnet bredvid trappan till gymnastiksalen och blinkade med något, omgiven av en hel hög med småkillar från klassen under, som tyckte Reine var det tuffaste som gick i ett par skor.

– Du är inte klok, Reine, sa Lotta. Du vet att vi inte får ha tändstickor. Tänk om fröken kommer!

– Haha, sa Reine, jag har inga tändstickor! Men är det någon som sagt att man inte får ha cigarettändare? På vägen in lät han den lilla lågan fara ut och slicka Jonatan på handen och Jonatan ryckte till och blev blank i ögonen, men han sa inget.

– Fy vad du är feg, Reine! viskade Lotta. Tror du inte jag såg dig? Varför ger du inte igen, Jonatan?

Men Jonatan svarade ingenting, blåste bara på handen, där Reine bränt honom. Det var nedsläckt såväl i korridorerna som i aulan och i det svaga ljuset från väggarnas lampetter gick det inte att bubbla på som vanligt utan var och en smög sig in på sin plats. Jockes och Jonatans klass satt längst fram. Där fanns också pianot, där fröken Fugelsang satt nästan dubbelvikt för att kunna se noterna i det fladdriga skenet från två stearinljus som vaktmästaren ställt in. Glasen i hennes tjocka glasögon blänkte oroligt. Tänk om de nu inte tog rätt ton där ute och tänk om sången inte stämde med pianot och tänk om de nu sjöng ner där de skulle upp i refrängen...

Natten går tunga fjät kring gård och stuva, kring jord som sol'n förlät...

In genom auladörrarna kom ett darrande ljussken tillsammans med sången. Om man så hade sett hundra lussetåg, så var det likadant varenda gång. Alla fötter, som skovlat omkring på golvet och raspat grus fram och tillbaka, blev stilla. Ingen pratade eller ens viskade längre. Lärarna stod uppradade utmed aulans väggar med huvudena vända åt samma håll.

In i aulan kom allra först lucian, den långa flickan i sexan, som hette något med både ch och z, med rött skärp om midjan, knäppta händer och det svarta håret som en matta över axlarna.

– Ah, viskade Jocke i en lång utandning, visst är hon snygg, är hon inte? Ser du, Jonatan, på Sofie...

Nog såg han alltid, Jonatan. Det var inte mycket här nere som kunde mäta sig med det där hemma, men åh så fin hon var!

– Sådan kan hon väl inte se ut, väste Reine, som satt på yttersta stolen. Lucior ska väl ha ljust hår! Det vet väl varenda kotte...

– När hon var ett helgon från Sicilien? viskade Jocke tillbaka, för det hade han slagit upp i Nordisk Familjebok. Italienare är väl mörka, är de inte?

– Jag tycker i alla fall inte att hon passar, sa Reine halvhögt och 'SCH!' sa alla andra.

– Måste du förstöra allting? mumlade Lotta och gav honom en knuff.

Nu kom de uppåt mittgången, den vackra lucian och alla tärnorna, och Jocke tänkte, att nog är det konstigt, att lite lingonris och en nattsärk och glitter kan göra sådan skillnad. Det var liksom inte samma tjejer längre.

...då i vårt mörka hus stiger med tända ljus...

Sofie hade levande ljus i kronan och en våt duk över håret och tre av lärarna stod klara med vattenhinkar och våta klutar om något skulle hända fast ingen kunde minnas att det någonsin gjort det.

Sankta Lucia, Sankta Lucia...

Och så skedde det! Lucian skrek till och tog ett steg åt sidan och efter henne alla de andra som en lång orm, som ändrat riktning.

– Det brinner, det brinner! skrek Lotta och i ett huj for alla upp i de första bänkarna och skulle ut.

– Sitt kvar, sitt kvar, släpp fram oss! skrek en av lärarna, men ingen hörde på.

Upp längs sidan på den vita skjortan, som lucian bar, steg en fladdrande låga. Två av ljusen i hennes krona vickade livsfarligt och droppade stearin på hennes händer, som hon höll för munnen som om hon försökte hejda sig själv från att skrika. Det syntes lång väg att hon var vettskrämd.

Skrek gjorde i stället fröken Fugelsang som slutat spela och sprang omkring med de andra utan att göra någon nytta. Lärarna med vattenhinkarna och de våta klutarna kom inte fram.

Då var Jonatan där! Snabbt kastade han sin jacka över lågan och liksom kvävde den i yllejackan från himmelrikets skrädderi. Ingen annan tänkte och handlade så fort som han. Allt var över på någon minut. Han till och med tänkte på att ta hand om kronan med de vickande ljusen innan något ändå värre hände. Jocke kunde inte låta bli att tänka på hur det gått för helgonet från Sicilien som han läst om i uppslagsboken. Han blev alldeles torr i munnen och försökte förgäves svälja bort klumpen i halsen.

Den dagen blev det inte mycket mer av fröken Fugelsangs fina luciatåg. Fröken Fugelsang själv hade svimmat och blev utburen i lärarrummet på kommando av skolsköterskan. Vaktmästaren tände takbelysningen så att alla skrämda ungar skulle hitta ut. Tärnorna for runt som yra höns och grät sig randiga, och Lucia själv satt hos rektorn, som gång på gång sa, att det nog var så att Sofie haft en skyddsängel, för annars vet minsann ingen hur detta kunde ha slutat.

– Ja, sa rektorn, det är ju så man brukar säga, när något som kunde gått väldigt galet ändå slutar väl...

Sofie snöt sig i rektorns stora näsduk och torkade tårarna, som inte ville sluta rinna och nickade till allt vad rektorn sa.

Gymnastikläraren kom med Jonatans jacka och frågade vem som rådde om den. Tyvärr hade den fått fula brännmärken, men vem det än var, som ägde den, så hade han räddat livet på Sofie och därför var det viktigt att man fick reda på vem det var, så att man fick tacka.

– Den pojken borde ha någon sorts utmärkelse, sa gymnastikläraren.

– Självklart! sa rektorn.

– Det sitter ett slags märke här, sa gympaläraren. Två korslagda vingar?!

– Han kanske har en bror som är vid flyget.

Fröken Lisa kom fram och synade jackan.

– Men det är ju den nya pojkens, sa hon. Han som brukar vara med Jocke. Jonatan!

– Märkligt, sa rektorn, jag kan inte dra mig till minnes att jag har honom i mina papper.

– Han är visst bara här tillfälligt, har Jocke sagt. Men den nye pojken var som uppslukad av jorden. Inte ens Lotta eller Stina visste sig ha sett honom. De var inte ens säkra på att de sett hur det gick till, när han räddade Sofie.

– Det gick ju så väldigt fort, sa Lotta tveksamt.

– Och vi blev ju så väldigt rädda, tillade Stina. Fröken Lisa såg ut som om hon stod och luktade på Jonatans gråa jacka.

– Den luktar sommar! Så konstigt... Tankfullt vek hon i hop den över armen och gick.

– Jaha, sa vaktmästaren, det var den lussemorgonen det. Och vart eviga år är man lika mycket på helspänn för att något ska hända. Nu har det i alla fall hänt, så man kan slippa oroa sig ett tag. Och det gick ju bra – trots allt.

– Tack vare, sa rektorn, tack vare den där Jonatan...

Inlåst på den allra bortersta toaletten satt Reine. Han hade haspat från insidan och gav inte ett knyst ifrån sig, när vaktis tittat in för att se om allt var i ordning, inga kranar som stod och rann och inget ljus som stod på i onödan. När allt var tyst och vaktmästarens tunga steg försvunnit i korridoren, smög han sig ut. I korridoren hängde jackor och mössor och gympapåsar som vanligt på klädhängarna och ett stadigt mummel steg och sjönk bakom de stängda dörrarna. Klockan över ytterdörren knäppte fram minuterna mot nästa rast. Snabbt smög Reine längs korridoren med alla sinnen på helspänn. Men så snart skolklockan började skrälla flög han på porten och var försvunnen.

När de gick hem den eftermiddagen sa Jocke till Jonatan:

– Varför ville du inte att någon skulle få veta vem som gjorde det? Jag såg det ju själv. Han, Reine, är inte riktigt klok, han kunde ju ha bränt upp Sofie! Om inte du hade varit, Jonatan, så hade hon kanske...

Men plötsligt kunde han inte säga det högt, det som han tänkte. Det var för hemskt. Jonatan sa ingenting. Han hade fått tillbaka sin jacka av fröken.

– Du är en fin pojke, Jonatan, hade hon sagt. Det hedrar dig att du inte vill att vi ska prata så mycket om det du gjorde...

Så hade hon böjt sig över honom och viskat:

– Och ändå mer att du inte vill skvallra. Men jag tror jag vet det ändå. Fast det reder ni kanske ut, du och han? Bättre än någon annan...

– Nu går vi hem, sa Jonatan bara.

– Det gör vi! sa Jocke. Det räcker med bråk nu, tycker jag. Det räcker för hela veckan. Men i sin ficka tummade Jonatan på en liten gul genomskinlig cigarettändare, som han plockat upp från golvet i aulan snabbare än någon hann se...  

©1994 Normans Förlag