Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Våra systersajter

jesusfordig.nu Bönenätverk Bibelskolan ung
Drakflickan kapitel 2 PDF Skriv ut E-post
Skrivet av Jemima Hammarlund   
2009-11-30

Stallpojken Alex visslade där han gick. Det var spännande att vara ute på äventyr! Dessutom slapp han mocka gödsel efter kungens båda hästar och elva kor hela eftermiddagen, som han annars brukade göra. I stället gick han nu här i solskenet, sist i raden av färggranna slottsvakter. Han hade bett att få låna en uniform och ett svärd, men det hade general Stursk tyvärr inte gått med på. Egentligen ville generalen inte att Alex skulle följa med alls, men eftersom pojken varit den första att anmäla sig frivilligt kunde han inte gärna förbjuda honom. Det var ju tack vare Alex som alla slottsvakterna sagt ja till uppdraget.

Först gick vandringen genom staden. Folk på gatorna hurrade och applåderade när de fick höra vart truppen var på väg. Så skönt att de hade såna tappra män ibland sig som kunde befria landet från otäcka drakar! Husen i staden var gamla, vackra träbyggnader, ofta med små torn och vackert snidade detaljer överallt. I fönstren som vette mot gatan syntes färgglada gardiner och krukväxter. Klätterrosor, syrener och olika sorters blommor växte i rabatterna så att det var som att vandra i ett moln av väldoft och färgprakt. Det sades att just den här staden var en av världens vackraste, men eftersom invånarna i landet sällan reste någonstans eller fick besök från utlandet var det svårt att veta säkert. Alex vinkade åt människor de mötte, stolt över att synas tillsammans med självaste slottsvakten.

När de gått en stund började det bli glesare mellan husen och öppna fält sträckte sig mot horisonten. Snart såg de röda bondgårdar som var byggda i fyrkanter med sina lador och uthus så att det blev ett utrymme i mitten där höns och grisar kunde gå fritt. De marscherade nu på en smal väg mellan åkrar och hagar med betande djur. Långt framför dem bredde Storskogen ut sig och bakom den syntes de blåa kullar som var deras mål. Alex ansträngde ögonen för att se en skymt av draken men utan framgång. Antagligen var den inte riktigt så stor som ryktena sade. Alex visste att rykten sällan stämde särskilt bra med verkligheten. Kanske var det inte ens en äkta drake som fanns där borta? Han hoppades att det var det trots allt – annars blev det ju inte mycket till äventyr. 

När de så småningom kom in ibland trädens skugga hade det redan blivit dags för lunch, och generalen bestämde att de skulle rasta i en glänta. Männen plockade fram sina matsäckar som köksan Gerda gjort i ordning åt dem och började mumsa på smörgåsar, frukt och mjölk. Alex hade också fått ett smörgåspaket och åt med glupande aptit. Tänk vad hungrig man blev av att marschera. Och så mycket godare vanliga smörgåsar smakade när man åt dem ute i naturen!

När alla ätit sig mätta och korpral Stark samlat ihop skräpet i en säck fortsatte marschen. Nu började marken stiga uppåt och det märktes att de närmade sig Blåbergen. När skogen började glesna igen fick de syn på en rad små stugor alldeles i skogsbrynet.

”Det måste vara timmermännens stugor det här”, gissade general Stursk. ”Löjtnant!”

”Ja, general!” svarade löjtnant Snabb snabbt.

”Gå och knacka på i stugan där och fråga om de vet var draken finns”, befallde generalen.

”Ska ske!” Löjtnanten skyndade sig att lyda ordern. Vid andra knackningen öppnades dörren och en skäggig man tittade ut. Han hade på sig rutig flanellskjorta och gröna byxor.

”Vad säljer du för något?” undrade mannen misstänksamt och bligade närsynt på löjtnant Snabb. ”Jag ska inget ha!”

”Jag är slottsvakt och vi är ute på uppdrag för att besegra draken!”

”Draken? Draken? Hm, mitt minne sviker mig... vilken drake är det vi pratar om? Finns det förresten drakar, det visste jag inte?”

”Jag menar draken, den som har setts här i bergen... du vet.”

”Vad vet jag?”

”Har du inte hört talas om draken?”

”Vilken drake? Det där vet jag ingenting om. Och jag ska inte köpa något. Adjö!” Mannen stängde dörren mitt framför näsan på löjtnant Snabb. Med en suck gick vakten tillbaka till de andra.

”Han verkade inte veta något...” började han.

”Tack, jag hörde det”, avbröt general Stursk. ”Vilken virrig gubbe! Det är bäst du knackar på i en annan stuga, löjtnant.”

”Ska ske!” svarade Snabb snabbt och gjorde honnör. Sedan gick han fram till den andra stugan. Här tittade en liten pojke i femårsåldern ut genom dörren redan innan han hann knacka.

”Varför har du på dej röa kläder?” undrade pojken.

”Öh... för att jag är slottsvakt antar jag...” svarade Snabb förvirrat. Sedan fann han sig och fortsatte: ”Ähum. Har du mamma eller pappa i närheten, lille vän?”

”Ja. Varför har du en sån ful hatt?”

”Hmpf!” fnös löjtnanten förnärmat. ”Din oförskämda lille slyngel! Jag ska minsann...” Men då försvann pojken kvickt in i stugan och efter ett ögonblick dök en kvinna upp i dörröppningen.

”Vad gäller saken?” undrade hon artigt. Så fick hon syn på den väntande truppen av slottsvakter på stigen och hennes ansikte sken upp. ”Ooh, ni måste vara här för att fånga in draken!”

Löjtnant Snabb suckade lättat. ”Det stämmer bra det, frun”, sade han. ”Vet du möjligtvis var den är någonstans?”

”Javisst, det vet jag, för det var ju min gubbe som först upptäckte den.” Kvinnan log stolt. ”Den satt visst på ängen precis nedanför Skäggtoppen, det är den enda av Blåbergens toppar där det växer träd. Alldeles intill Kallsjön satt den. Det är ungefär en timmas promenad härifrån. Det är bara att följa stigen tills ni ser sjön på höger sida!”

”Verkar den mycket farlig?” undrade Snabb oroligt.

”Nejdå, inte alls. Den bara sitter där, och om någon närmar sig börjar den gråta.”

”Börjar den gråta?”

”Ja, det säger min gubbe i alla fall, och det var ju han som hittade den. Fast det var igår han gjorde det. Idag är han ute i skogen och hugger timmer.”

”Jaha... ja, då får jag tacka frun så mycket för hjälpen.”

”Ooh, det var så lite så!” Kvinnan neg och log vänligt. Bakom henne tittade den lille pojken fram igen och hann räcka ut tungan åt Snabb innan kvinnan stängde dörren igen.

När löjtnanten hade återgett samtalet för de andra började alla prata i munnen på varandra. En drake som grät när man kom i närheten? Varför gjorde den det? Var det ett knep? Kanske grät den för att man skulle tycka synd om den och komma ännu närmare, så att den kunde anfalla?

General Stursk avbröt dem med en barsk order: ”Slutpratat! Vi får inte veta någonting alls om draken om vi står kvar här. Alltså... FRAMÅT MARSCH!”
Senast uppdaterad ( 2009-11-30 )
 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk