Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Våra systersajter

jesusfordig.nu Bönenätverk Bibelskolan ung
Drakflickan kapitel 4 PDF Skriv ut E-post
Skrivet av Jemima Hammarlund   
2009-11-30

”Vad i all världen...”, började general Stursk. Men så såg han att flickans ansikte var strimmigt av tårar. Ögonen var rödkantade och näsan rann. ”Hur är det fatt, lilla vän?” frågade han med vänligare röst.

”Jag v-v-vet inte”, hickade flickan. Sedan tycktes hon märka att hennes röst inte längre mullrade och bullrade, och lyfte förvånat en arm. Den var mjuk och skär och hade vanliga naglar i stället för klor. Hon tittade ner på resten av kroppen, på de bruna skorna, de vita strumporna under de bara knäna och på den ljusblå klänningen. ”Jag är vanlig igen!” utbrast hon förvånat. ”Och mina kläder har kommit tillbaka!” Hon blev så förvånad att hon glömde bort att vara ledsen.

”Nu tror jag att det är bäst att du berättar alltihop från början”, sade korpral Stark faderligt. ”Varför var du en drake? Och var har du din mamma och pappa någonstans?”

”Men det sade jag ju!” Flickan började gråta igen. ”Jag har ingen mamma. Och pappa är borta! Och jag vet inte varför jag var drake. Ena sekunden är jag hos pappa och ser ut som vanligt, och nästa sekund vaknar jag upp, stor och fjällig och sitter på ett berg. Jag minns inte vad som hände!”

”Men var bor din pappa då?”

Flickan såg ännu ledsnare ut. ”Jag vet inte! Jag minns ingenting.” Hon slog händerna för ansiktet och de små axlarna skakade. Alex kunde inte låta bli att springa fram och lägga armen om henne.

”Sluta fråga en massa, hon är ju ledsen!” sade han argt.

”Det är nog bäst vi tar med henne till kungen”, föreslog kapten Barsk myndigt. ”Han vet vad som ska göras!”

 

När de kom tillbaka till slottet hade flickan hunnit hämta sig lite. Hon grät inte längre och hade till och med börjat prata lite blygt med Alex. Kanske var det för att han verkade vara i ungefär samma ålder som henne som hon litade på honom, eller kanske för att han tagit henne i försvar mot vakterna uppe på berget. Den första som mötte truppen när de kommit innanför slottsporten var stallchefen, Otto Ärlig. Han var lång och smal och hade ett litet pipskägg.

”Jaså, där är du Alex! Var i all världen har du varit? Jag har letat överallt efter dig!”

”Åh, jag har varit... ute lite bara...”

”Vad är det frågan om, förresten?” undrade Ärlig som nu hade fått syn på slottsvakterna och flickan. ”Vad är det här för en flicka?”

”Vi gav oss av för att ta itu med draken uppe i Blåbergen, men det visade sig att det bara var den här flickan”, förklarade general Stursk.

”Var draken en flicka?” Ärlig lät förvånad. ”Hon ser inte direkt ut som en drake.”

”Nej, alltså, hon var förvandlad till drake, men när vi kom förvandlades hon tillbaka igen. Till flicka alltså.”

”Vad heter du, lilla vän?” undrade Ärlig, som nu vänt sig mot flickan.

”Jag heter...” började hon, men avbröt sig och såg förvirrad ut. ”Jag minns inte!”

”Det verkar som om barnet har tappat minnet”, upplyste kapten Barsk. ”Dessutom har hon tappat bort sin pappa. Vi tänkte ta med henne till kungen, han vet nog vad som ska göras.”

”Kungen? Varför i all världen då?” undrade Ärlig. ”Han har väl annat att tänka på än barn med minnesförlust!”

”Jaa... jag tänkte...”

”Bra tänkt, bäste kapten, bra tänkt. Då tar jag över det hela nu. Det var duktigt av er att ta med flickan hit, tack för hjälpen allihop!” Ärlig viftade undan slottsvakterna och lade beskyddande armen om flickan. ”Följ med här vännen, så ska jag reda upp det hela. Oroa dig inte, vi ska nog hitta din pappa, ska du se!” Stallchefen började raskt gå mot sitt kontor med flickan vid sin sida.

General Stursk stirrade förvånat efter dem. Sedan ryckte han på axlarna och nickade mot sin trupp. ”Ni hörde stallchefen! Han ordnar det här. Återgå till era ordinarie poster, mannar!”

Slottsvakterna skingrades snabbt, men Alex dröjde kvar. Han ville ju veta hur det skulle gå för flickan. Försiktigt smög han fram till Ärligs dörr och lade örat intill. Han kände genast igen stallchefens torra röst därinifrån.

”Du undrar säkert varför jag inte vill att kungen ska få reda på det här”, sade han just. Flickan mumlade något till svar som Alex inte hörde, och så fortsatte Ärlig. ”Saken är den att kungen inte gärna vill ha föräldralösa barn springande hur som helst här i staden. Därför ser han till att de skickas till Barnhemmet så snart som möjligt. Och det ska du veta, flicka lilla, att det är inget roligt liv de barnen får. Ständigt instängda, utan leksaker, utan någon som bryr sig om dem. Där finns bara stränga sköterskor och lärare!”

Alex drog häftigt efter andan. Han var ju föräldralös! Måtte inte kungen få nys om det! Vilken tur att han hade ett arbete som stallpojke och bodde på slottet så att det inte märktes att han inte hade någon mamma eller pappa att gå hem till. Han förstod nu att Ärlig måste ha gett honom arbetet som stallpojke just för att skydda honom från Barnhemmet. Han tryckte sig ivrigt mot dörren för att höra mer, men dörren var tydligen inte riktigt stängd, och Alex tyngd fick dörren att snabbt glida upp så att han ramlade framstupa in på Ärligs kontor. Stallchefen och flickan stirrade förbluffat på honom.

”Alex!” utbrast Ärlig. ”Vad i hela världen...”

”Förlåt!” Alex ställde sig upp och borstade av byxbenen. ”Jag råkade höra vad ni pratade om. Jag förstår nu att det är din förtjänst att inte jag också är inspärrad på Barnhemmet! Snälla du, låt mig få hjälpa till! Finns det inget jag kan göra?”

Stallchefen funderade en stund med hakan mot händerna. Sedan såg han rakt på Alex.

”Jag tror jag vet något du kan hjälpa till med.”

”Vet du?” Alex, som nästan hållit andan, lyste upp. ”Vad ska jag göra?”

”Det är uppenbart att allt ordnar sig för flickan här om vi bara hittar hennes pappa. Själv kan jag inte lämna slottet för att hjälpa henne att leta, det skulle se allt för misstänkt ut. Men du, du kunde vara rätt person.”

”Menar du det!” Alex trodde inte sina öron.

”Absolut. Du är en modig gosse, det visade du tydligt idag.”

”Men var ska vi börja leta någonstans?” undrade flickan som dittills suttit tyst. ”Jag minns ju ingenting!”

”Det bästa vore om ni så snart som möjligt begav er till platsen där du först dök upp som drake. Där kanske finns några spår. Jag kan ju inte följa med er dit som sagt, men jag ska skicka bud till er med jämna mellanrum för att höra hur det går och ge er den hjälp jag kan.”

”Jag ska bara hämta min ryggsäck, så kan vi ge oss av sen.” Stolt som en tupp skyndade Alex iväg för att packa ihop det nödvändigaste. Vilket spännande mysterium! En drake som förvandlas till en flicka som inte minns någonting, och så är flickans pappa försvunnen. Och det är han, Alex, som fått uppdraget att lösa mysteriet!
Senast uppdaterad ( 2009-11-30 )
 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk