Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Våra systersajter

jesusfordig.nu Bönenätverk Bibelskolan ung
Drakflickan kapitel 5 PDF Skriv ut E-post
Skrivet av Jemima Hammarlund   
2009-11-30

Det gick fort för Alex att packa sin ryggsäck. Ett par ombyten kläder, lite mat som han tiggde till sig från köket, vattenflaskan och en filt. I bältet knöt han en läderpåse som innehöll några småmynt samt eldstål och flinta för att tända brasor med. Visserligen var det försommar nu och ganska varmt på nätterna men det kunde nog behövas en eld ibland om kvällarna ändå, trodde han.

När han kom tillbaka till Ärligs kontor hade flickan också utrustats med en ryggsäck. Dessutom hade hon fått på sig lite mer lämpliga kläder för utomhusvandringar än den blå klänningen hon haft förut. I stället hade hon nu rejäla byxor samt skjorta och skinnväst.

”Det var bra att du var så snabb, Alex”, sade Ärlig. ”Det verkar som om kungen redan fått höra talas om flickan, så nu gäller det för er att skynda er härifrån med en gång! Ni får smyga er ut genom stallingången och gå över kohagen, så tror jag att ni ska undgå upptäckt. Seså, skynda er på!” Han föste milt ut dem ur rummet i riktning mot stalldörren.

”Tack för hjälpen!” sade flickan över axeln innan de småspringande lämnade stallchefen.

”Lycka till”, ropade han efter dem.

De båda barnen tog sig utan problem ut ur det kungliga stallet och in i kohagen. I själva hagen växte en hel del träd och buskar och Alex ledde flickan dit. Under träden skulle det vara svårare att bli upptäckta om någon av slottsvakterna letade efter dem. När de då och då tvingades springa över ett öppnare område hukade de sig ner för att synas så lite som möjligt. Hagen var stor och sträckte sig nästan ända till skogen, så det dröjde en lång stund innan de kunde känna sig säkra för blickar från slottet. Först när de äntligen kom in under de höga tallarnas och granarnas skyddande grönska tillät de sig att slå av på takten och pusta ut lite grann.

De hade kommit in i skogen från ett annat håll nu än vad Alex och vakterna gjort tidigare på dagen. Här fanns ingen bred stig som det hade gjort där och dessutom började det redan mörkna, så det var svårt att ta sig fram. Skogen var tät och snårig med massor av fallna träd och spretiga grenar som stack dem i ögonen och rev deras armar. Efter att de kämpat i någon timme hade det blivit så mörkt att Alex blev orolig att de skulle gå i cirklar om de fortsatte.

”Det är nog bäst vi stannar för natten nu”, sade han.

”Tror du det är säkert att stanna redan?” undrade flickan oroligt. ”Jag menar, tänk om kungens män trots allt såg oss lämna slottet och har följt efter oss?”

”Vi får nog ta den risken. Men för säkerhets skull får vi vara så tysta som möjligt och inte tända någon eld.”

De slog sig ner i den täta mossan och försökte göra det så bekvämt som möjligt för sig. Efter en liten stund for flickan upp igen som en raket.

”Iiiiih! Myror!” skrek hon. Alex kom hastigt på fötter han också och borstade frenetiskt av sina byxben.

”Vi får nog hitta ett bättre ställe”, suckade Alex när de lyckats bli av med myrorna.

Ytterligare en bit in i skogen fanns en glänta, och i det sista dagsljuset såg de att det växte tunt gräs på marken. Alex öppnade sin ryggsäck och tog ut filten som han bredde ut på marken. Den här gången ville han slippa ovälkomna gäster. Flickan öppnade sin ryggsäck hon också och tog ut ett stort, tunt skynke.

”Vi kan svepa in oss i det här om det blir kallt”, sade hon och slog sig ner på filten. ”Det är ett tält egentligen.”

Alex slog sig ner bredvid flickan och lade tacksamt en flik av tältet över sina axlar. Det började redan bli lite kyligt.

”Vet du”, sade han efter en stund. ”Det känns konstigt att inte veta vad du heter.”

”Tänk dig då hur konstigt det känns att inte veta vad man själv heter”, tyckte flickan.

”Kan vi inte hitta på ett namn som vi kan kalla dig för?” undrade Alex.

”Jovisst. Fast jag tror inte att jag är så värst bra på att komma på namn.”

”Vad sägs om Mysteria?” föreslog Alex efter att ha tänkt efter en stund. ”För det är ju ett mysterium att du inte vet vem du är och så.”

”Nej usch!” utbrast flickan. ”Det låter ju som namnet på ett land eller nåt!”

”Nehej... men Fanny då? Eftersom vi fann dig däruppe i bergen.”

”Fanny?” Hon smakade på namnet. Sedan nickade hon. ”Det blir bra!”

Nu hade det hunnit bli riktigt mörkt ute. Det knakade och prasslade runt omkring dem av olika nattdjur och annat. Det var lite otäckt att sitta där i mörkret utan att veta vad det var som hördes, men Fanny och Alex kurade ihop sig mot varandra och drog tältet över sig. Då kändes det inte lika hemskt.

”God natt Alex”, viskade flickan.

”God natt, Fanny.”

Utmattad av dagens alla spännande händelser och äventyr föll Alex i sömn. Han sov så djupt att han inte vaknade av att det fortsatte prassla och braka i skogen runt om dem, att han inte vaknade av att Fanny vred och vände på sig en lång stund, att han inte vaknade av att hon grät en liten skvätt innan hon slutligen somnade hon också.

Han vaknade inte ens när Fanny några timmar senare plötsligt började växa och växa och växa, och blev förvandlad till en drake igen.
Senast uppdaterad ( 2009-11-30 )
 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk