Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Våra systersajter

jesusfordig.nu Bönenätverk Bibelskolan ung
Drakflickan kapitel 7 PDF Skriv ut E-post
Skrivet av Jemima Hammarlund   
2009-11-30

Alex fick en klump i halsen. ”Men vi är ju oskyldiga!”

”Tydligen ser inte kungen det så. Du har trotsat hans order om att flickan skulle föras till honom, Alex och dessutom har han fått reda på att du är föräldralös. Nu tänker han sätta er båda på Barnhemmet så fort som möjligt.”

”Hur kan han göra så?” utbrast Fanny förskräckt. ”Det är inte rätt!”

”Nej, jag vet”, sade mannen medlidsamt. ”Men fort nu, vi har ingen tid att förlora. Göm er bland buskarna där borta så ska jag försöka avleda vakterna.”

Kvickt kilade de båda barnen in under ett snårigt enbuskage. Det var stickigt och obekvämt och de rev sig på grenarna när de kurade ihop sig på den barriga marken. Alex böjde undan en gren så att de kunde kika ut utan att själva bli sedda. Ärligs budbärare hade ställt sig en bit därifrån och visslade nu oskyldigt på en liten visa. Det dröjde inte länge förrän några män iklädda slottsvaktens röda uniform blev synliga uppe på krönet. En av dem lösgjorde sig från de andra och gick fram till budbäraren och Alex kände igen löjtnant Snabb.

”God dag, främling”, hälsade Snabb. ”Jag letar efter två barn, en pojke och en flicka. Har du sett till dem?”

 ”Oh, javisst har jag det!” sade mannen. ”De gick härifrån för en timme sedan, åt det hållet.” Mannen pekade från det håll vakterna kommit. ”Konstigt att ni inte mötte dem. De skulle visst bege sig till staden, tyckte jag de sade.”

”Det var underligt”, samtyckte Snabb. ”De kanske gick en annan väg. Nåja, tack för din hjälp i alla fall.” Han återvände till de andra vakterna men en uppgiven ryckning på axlarna. Männen gjorde helt om och började gå tillbaka igen.

”Lycka till!” ropade budbäraren efter dem, med en förstulen blinkning åt barnens håll.

Barnen suckade lättat. Efter en liten stund vinkade budbäraren att kusten var klar och de kunde krypa ut ur buskarna igen och borsta bort enbarren från hår och kläder.

”Vilken tur att du hann fram så att du kunde varna oss i tid!” utbrast Fanny tacksamt.

”Ja verkligen”, höll mannen med. ”Det var nära ögat det där! Men jag har goda nyheter också, som jag inte hann berätta förut. Ärlig har nämligen fått upp ett spår!”

”Menar du det? Vadå för något?” undrade Alex ivrigt.

”En kvinna från Blåby hade sett en gammal man som såg ut som en trollkarl och en liten flicka i förrgår, alltså samma dag som de upptäckte dig.” Han nickade mot Fanny. ”De båda hade passerat genom hela byn och sedan gått upp på berget via stigen där borta.” Budbäraren pekade på en liten dunge tallar på den bortre sidan av sjön. Mycket riktigt ledde en smal men fullt synlig stig in bland träden. ”Beskrivningen var vag, men det låter ju onekligen som om det var dig och den som förtrollade dig som kvinnan såg, eller hur?”

”Men jag minns inte att jag någonsin varit i något Blåby!” sade Fanny förvirrat.

”Du var säkert djupt inne i förtrollningen. Förtrollningar kan fungera på det viset”, förklarade mannen.

”Vad är Blåby?” undrade Alex.

”Det är en by som ligger på bortre sidan av Blåbergen. Bara följ den där lilla stigen så kommer ni dit. Ärlig föreslog att ni skulle fråga ut kvinnan lite närmare. Hon heter visst Gunhild och bor mitt i byn någonstans.”

De båda barnen tackade Ärligs budbärare så mycket för hjälpen och började sedan följa den smala och vindlande stigen ner för berget. På den här sidan av berget var det mycket flackare och inte skog som på andra sidan. Snart kunde man se en grönskande dal breda ut sig under dem och bortom den det glittrande blå havet. Brun ljung med rosa blomknoppar kantade den lilla stigen de gick på och här och var slog doften av vild timjan och kungsmynta emot dem. Hade de inte vetat att kungens slottsvakt fortfarande var nära skulle de njutit av promenaden och kanske stannat för att beundra utsikten. Nu skyndade de istället på stegen och såg sig ofta om för att se om de var förföljda, men stigen låg tom bakom dem.

När de kom längre ner på bergssidan kunde de se Blåby tydligare. Byn bestod av rader av små hus och enkla fiskarstugor som sträckte sig från havsstranden ända till bergets fot. I mitten av byn fanns ett runt torg med en stor byggnad som såg ut som ett rådhus. Det var tydligt att Blåby var ett stort och välmående samhälle, nästan som en liten stad. Nu började barnen bli både andfådda och trötta i fötterna efter den hastiga marschen så började gå lite långsammare. Det verkade faktiskt som om vakterna låtit sig luras av Ärligs budbärare och tappat bort spåret.

Först fram på eftermiddagen kom de båda trötta vandrarna fram till utkanten av Blåby. Deras fötter värkte av den ovana promenaden och de skulle helst lagt sig ner för att vila en stund. Men det fick vänta, nu måste de först och främst leta reda på kvinnan de hört talas om, Gunhild.

”Ursäkta! Vet ni var Gunhild bor?” frågade Fanny några barn som lekte tafatt utanför ett av husen. Barnen slutade genast leka och stirrade nyfiket på dem.

”Vem är ni?” undrade en liten flicka.

”Vi heter Alex och Fanny”, sade Alex tanklöst och kom alldeles för sent att tänka på att han nog inte borde avslöja sitt namn. Slottsvakterna som säkert fortfarande letade efter dem skulle få ett enkelt spår att följa om han talade om för alla de mötte vem han var!

”Jag känner en som heter Gunhild som bor på Ringgatan”, upplyste en pojke som såg ut att vara i deras egen ålder.

”Jag känner också en som heter Gunhild men hon bor i Fiskargränd!” pep en annan pojke blygt.

”Vi letar efter en Gunhild som bor mitt i byn”, sade Fanny.

”Ringgatan ligger väl ungefär mitt i byn”, sade den första pojken. ”Fast det kan man nog säga att Fiskargränd också gör...”

Fanny suckade inombords. Det skulle nog bli svårare än de trodde att hitta rätt Gunhild. Typiskt att inte mannen sagt en exakt adress eller talat om vad hon hette i efternamn! De tackade i alla fall de andra barnen för hjälpen och började ta sig in mot byns mitt. De beslöt sig för att först leta rätt på Ringgatan och fråga ut den Gunhild som bodde där, och om inte hon visste något skulle de försöka med nästa Gunhild, hon i Fiskargränd. Kanske, kanske skulle någon av dem vara rätt Gunhild, och kanske, kanske skulle hon kunna hjälpa dem att hitta Fannys pappa!
Senast uppdaterad ( 2009-11-30 )
 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk