Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Våra systersajter

jesusfordig.nu Bönenätverk Bibelskolan ung
Drakflickan kapitel 8 PDF Skriv ut E-post
Skrivet av Jemima Hammarlund   
2009-11-30

Efter en stunds irrande och letande i byns virrvarr av små gränder kom Fanny och Alex fram till torget i byns mitt. Här var det mer folk i rörelse. Några enstaka stånd med grönsaker, mejeriprodukter och andra varor lockade kunder. Jämfört med den myllrande marknaden i staden var utbudet tämligen klent, så Alex blev inte särskilt imponerad. Fanny gick fram till en rultig kvinna i färgglad schalett.

”Ursäkta, men vet du var Ringgatan ligger?”

”Oh ja, visst gör jag det! Jag bor ju där själv, vet jag”, log kvinnan.

”Vi letar efter någon som heter Gunhild”, sade Alex.

”Låt mig se... Gunhild? Det ringer en klocka... Jag undrar om inte min granne Bengts fru heter så. Eller var det Gunborg? Hm. De bor på Ringgattan 10 i alla fall, jag kan visa er dit om ni vill.”

Barnen hjälpte kvinnan att bära några av hennes korgar och paket. Medan de gick presenterade kvinnan sig som Johanna Blåholme. Hon frågade en hel del om barnen, var de bodde, vart de var på väg, varför de ville träffa Gunhild. Alex försökte svara så undvikande som möjligt, men det var inte lätt med Johannas vänliga nyfikenhet. Han var rädd att hela Blåby skulle känna till dem inom kort, och Slottsvakten skulle få en enkel match att hitta dem. Det var nog bäst att inte dröja länge i byn! Han sneglade ängsligt på berget de kommit ner från. Var i byn man än befann sig kunde man tydligt se de ljungklädda sluttningarna och stigen som en ringlade orm. Men stigen var fortfarande tom, inga röda uniformer i sikte.

Efter ett par minuter var de framme vid Ringgatan och stod utanför hus nummer 10. Huset var ganska enkelt och litet men hade en trädgård med blommor av alla slag och något som såg ut som fruktträd lite längre bort. Alex och Fanny tackade Johanna så mycket för hjälpen och den vänliga kvinnan vaggade bort mot sitt eget hus, med korgarna gungande på armarna. De båda barnen gick fram till huset och knackade på dörren.

”Håll tummarna nu för att det är rätt person!” viskade Fanny.

Efter ett ögonblick öppnades dörren av en smal man i snickarbyxor.

”Hej”, sade han och såg undrande på dem.

”Ursäkta, bor Gunhild här?” frågade Fanny. En kvinna uppenbarade sig i hallen bakom mannen och kom fram till dörren.

”Det är jag.”

”Vi letar efter en Gunhild från Blåby som pratat med stallchefen i huvudstaden, Otto Ärlig.”

”Otto Ärlig? Har aldrig hört talas om namnet! Jag känner ingen i huvudstaden.”

”Åh...” Fanny såg besviken ut.

”Det bor en annan som heter Gunhild i Fiskargränd inte långt härifrån, vill ni jag ska visa er vägen dit?” undrade mannen.

”Ja tack, hemskt gärna!”

Mannen förklarade hur de skulle gå, och de gav sig av igen.

”Nu måste det vara rätt person!” sade Alex bestämt. Fanny höll med. Det kunde ju knappast finnas tre personer som hette Gunhild i en så liten by som Blåby!

 Men, när de kom fram till Gunhild i Fiskargränd gick det inte bättre där. Den Gunhild hade visserligen hört talas om stallchefen men aldrig träffat honom och hon hade inte sett någon flicka eller trollkarl gå upp för stigen till Blåbergen. Däremot kände hon till ytterligare en person vid namn Gunhild i Blåby.

”Usch ja”, sade hon. ”Den otäcka kvinnan sitter varje dag mitt på marknaden. Otvättad och dan med trasiga och smutsiga kläder. Hon bor i ett litet skjul i en av gränderna nere vid stranden.” Gunhild böjde sig närmare dem. ”Men det säger jag er, att särskilt fattig är hon inte! Det sägs att hon ärvt en stor förmögenhet men är alldeles för snål för att använda pengarna, så hon tigger för sitt uppehälle i stället!”

”Men hur vet du att det inte bara är ett elakt rykte?”

”Därför att jag sett en del av pengarna med egna ögon!” Gunhild såg sig om och sänkte rösten. ”Det var bara häromdagen, när jag gick förbi där hon satt. Hon hade liksom vänt sig lite bort och så såg jag hur hon tog fram en portmonnä någonstans ur klänningen. Hon öppnade portmonnän och började räkna mynten i den, och det säger jag dig, att där var både guld och silver, så sant som det är sagt.”

Fanny och Alex såg förundrat på varandra. Guld- och silvermynt var så dyrbara att bara de allra rikaste rörde sig med sådana.

Det var inte svårt att hitta tiggarkvinnan. I själva verket hade de gått förbi henne förut när de först kom till marknadstorget utan att lägga märke till henne närmare. Hon var verkligen mycket smutsig och trasig just som Gunhild i Fiskargränd hade sagt och en otäck lukt spred sig från henne. Men hon såg snäll ut, tyckte Fanny.

”Vi letar efter någon som heter Gunhild och som känner Otto Ärlig, kungens stallchef. Är det du?” frågade Alex rakt på sak.

”Otto Ärlig, ja ja, jä kan inte säge att jä känner han direkt”, svarade tiggarkvinnan på bred kustdialekt. ”Men jä vet vem han e. Å jä känner hanses vän, som bor här i byn.”

”Var det du som hade sett en trollkarl och en flicka gå upp för berget?” undrade Fanny ivrigt.

”Nog gjorde jä det alltid, nog gjorde jä det.” Kvinnan nickade. ”Det var lite könstigt det hele. Här kom en främling te byn häromdagen, å han betalte en hel masse pengar för att jä skulle gå te ängen nedanför berget å plocke blommer till han. Det var när jä plockede blommerna som jä såg trollgubben å tösen. Men det könstigaste var att när jä kom tebaks me blommerna var främlingen borta å ingen visste vart han ble åv. Så nu sitter jä här me hanses penningpung å våger inte köpe saker me dem ifall han skulle komme igen å vilja ha sine pengar tebaks. De e därför jä måste fortsätte å tigge såhär.” Kvinnan såg olycklig ut.

”Så du har inte ärvt en massa pengar då, som det sägs i byn?” undrade Fanny.

”Ärvt? Jä? Vem skulle jä ärve från? Nej du, det e bare som di elake fruntimren skvallrar å hitter på.”

”Jag tycker du kan använda pengarna som främlingen gav dig”, sade Alex. ”Han får väl skylla sig själv som inte kom och hämtade blommorna. Förresten kan du väl plocka nya blommor åt honom om han kommer tillbaka.”

”Tycker du det? Ja... jä kanske skulle göre det. Våger jä verkligen?” Av någon anledning verkade kvinnan ovillig att spendera pengarna, trots sin fattigdom. Som om hon tyckte om att bara ha dem, att de fanns där.

”Ja så klart!” sade Fanny bestämt. ”Du ska inte behöva tigga när du har pengar att köpa mat för. Kom så hjälper jag dig att handla!”
Senast uppdaterad ( 2009-11-30 )
 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk