Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Våra systersajter

jesusfordig.nu Bönenätverk Bibelskolan ung
Drakflickan kapitel 11 PDF Skriv ut E-post
Skrivet av Jemima Hammarlund   
2009-11-30

Sjömännen slängde ner en repstege så att barnen och Gunhild kunde klättra ombord medan Fiskare-Johan rodde tillbaka in mot land igen. Fannys hjärta bultade hårt. Visste verkligen sjömännen något om hennes pappa? Kanske kunde de komma med fler upplysningar, som kunde hjälpa henne att minnas något om vem hon var. Kanske visste de till och med vad hon egentligen hette!

När de kom upp på skeppets däck möttes de av kaptenen. Han gick genast fram till Fanny.

”Du ser ju ut att må riktigt bra nu, lilla vän”, sade han vänligt. ”Jag ska säga att jag var riktigt orolig för dig under hitresan, du var ju så blek och verkade alldeles frånvarande.”

”Jag minns ingenting av hitresan”, erkände Fanny.

”Nämen var du så illa däran, stackars liten?”

”Jag vet inte. Jag har tappat minnet.” Hon såg olycklig ut. ”Och jag har tappat bort min pappa!”

”Men kära barn! Hur kunde det gå till?”

”Det är ju det jag inte vet! Jag minns inte!”

”Så bekymmersamt.” Kaptenen tog sig om hakan. ”Jag kan nog tyvärr inte vara till mycket hjälp. Du och din pappa kom ombord här på fartyget i...”

”Vänta lite”, avbröt Alex. ”Hon och hennes pappa kom ombord? Alltså han som såg ut som en trollkarl?”

”Nja han var ju lite till åren kommen, och nog verkade han ägna sig lite åt trolldom då och då under resan, mumlade formler och så... men han sade i alla fall att han var flickans pappa.”

”Sade han vad jag heter?” undrade Fanny.

”Ja, det gjorde han faktiskt. Han kallade dig hela tiden för Amira.”

”Amira...” andades Fanny. Och plötsligt visste hon att det var sant. Hon kunde till och med minnas sin pappas röst när han ropade på henne. ”Amira... Amira... min lilla Amira...” Hon hette Amira!

”Jag heter Amira!” skrek hon. ”Jag minns! Jag minns vad jag heter!”

”Minns du något mer?” undrade Alex upphetsat. ”Minns du vad din pappa heter?”

Amira tänkte efter, men så suckade hon. ”Jag minns inget annat än mitt namn... och så en svag minnesbild av pappa som ropar på mig.”

”Så typiskt. Hur ska vi kunna ta reda på om trollkarlen var din pappa eller om han bara lurades?”

”Ursäkta men får jä lägge mig i?” Alla vände sig mot Gunhild, som hållit sig lite i skymundan. ”Jä bare funderede lite”, fortsatte hon. ”Om nu trollkarlen verkligen var tösens far... varför hade han då förtrollat hon så att hon inget minns? Jä tycker inte de e särskilt faderlitt beteende om jä ska va ärlig.”

”Kanske... för att skydda henne från något?” funderade kaptenen.

”Men varför lämnade han mig i så fall till mitt öde på berget?” undrade Amira.

”Och sen är det ju den andra förtrollningen”, lade Alex till.

”Vilken förtrollning?” frågade kaptenen.

Amira berättade om hur hon två gånger förvandlats till drake och sedan utan förvarning blivit flicka igen.

”Jä tror inte att trollkarlen e din far, tös”, sade Gunhild bestämt. ”Han såg inte snäll ut.”

”Han var lite brysk, det var han faktiskt”, medgav kaptenen.

”Min pappa är snäll, det vet jag!” sade Amira. ”Men om trollkarlen inte är min pappa, vem var han då? Varför förtrollade han mig? Och vart har min pappa tagit vägen?”

”Det finns nog bara ett sätt att ta reda på det”, sade Alex. ”Vi måste leta rätt på trollkarlen och fråga ut honom!”

”Men vi vet ju inte vart han tog vägen efter att han lämnat mig på berget”, sade Amira uppgivet. ”Den sista som såg honom var Gunhild. Han kan vara var som helst nu!”

”Var någonstans kom trollkarlen och Fa... Amira ombord?” Alex vände sig till kaptenen igen.

”En bra bit nedåt kusten, i byn Skärholma. Vi fraktar tyg från de stora väverierna som ligger där, och säljer det norrut och i byarna häromkring, nära huvudstaden. Ofta tar vi med passagerare också för att dryga ut kassan lite.

”Kan du ta oss dit?” undrade Amira.

”Jovisst kan jag det, men egentligen ska jag ju norrut nu och sälja resten av tyget...” Kaptenen såg bekymrad ut. ”Jag har inte råd med ett sådant dröjsmål.”

”Jä har ju inte kvar någre pengar heller, annars kunde jä betalat”, sade Gunhild med en suck.

”Jag har bara några småmynt”, sade Alex. ”Vilken otur! Hur ska vi nu ta oss till Skärholma? Nu kan vi ju inte åka båt dit, och inte kan vi gå iland heller, för där väntar ju både de där otäcka männen och slottsvakterna på oss.”

”Men vänta!” utropade Amira. ”Jag har pengar! Det fanns ju en börs i klänningen som jag hade när ni hittade mig. Jag har den här i ryggsäcken! Hon tog upp en välfylld portmonnä ur ryggsäcken, inte olik den som Gunhild nyss blivit av med. ”Räcker detta?”

Kaptenen öppnade portmonnän och drog häftigt efter andan. ”Det är ju minst 40 riksdaler i guld!” utbrast han. ”För den summan kan du köpa hela skeppet och all min last, flicka lilla!”

Amira såg på de glänsande guldmynten. Plötsligt fick hon en lust att behålla portmonnän och pengarna. Det var som om en röst inom henne uppmanade henne att de var vackra, att hon ville ha dem kvar, se på dem, röra vid dem...

”Vi kanske inte ska åka med båten ändå”, sade hon tveksamt.

”Va? Varför inte? Nu har vi ju pengar!” Alex stirrade på henne.

”Jo... men det är väl dumt att slösa bort dem på en sån sak...”

”Finns det något bättre att använda dem till?”

”Tja, det vet vi ju inte. Den som spar han har.”

Alex skakade förvånat på huvudet. Det här var verkligen olikt den flicka han trodde han lärt känne de här dagarna. Då slog det honom att hon betedde sig nästan som Gunhild gjort med sina guldmynt. Var det något konstigt med mynten? Han sträckte fram handen mot portmonnän som Amira nu höll i ett fast grepp, och tog upp ett mynt. Amira såg ut som om hon egentligen ville hindra honom från att ens titta på det.

Alex studerade myntet noga. Det såg ut som ett äkta riksdalermynt, och nog var det av guld alltid. När han försiktigt bet i det kändes det mjukt som guld gör. Men konstigt nog gjorde hans tänder inga märken i myntet. Han höll upp det alldeles intill en av lyktorna och kisade med ögonen. Var där inte en inskription? En liten, tunn, spretig text som löpte runt hela myntets ytterkant... Bokstäverna såg inte ut som dem han var van vid, det måste vara något annat språk. Då förstod han plötsligt. Det var en trollformel! Mynten var förtrollade!

Senast uppdaterad ( 2009-11-30 )
 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk