Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Våra systersajter

jesusfordig.nu Bönenätverk Bibelskolan ung
Drakflickan kapitel 12 PDF Skriv ut E-post
Skrivet av Jemima Hammarlund   
2009-11-30

”Amira, du måste göra dig av med pengarna genast!” utbrast Alex. ”De är förtrollade!”

”Förtrollade?” Amira såg arg ut. ”Knappast. Så säger du bara för att du vill ha dem själv.”

”Nej det vill jag inte! Jag vill inte bli förtrollad som du är, och som Gunhild blev.”

”Jä? Förtrollad?” Gunhild såg misstrogen ut.

”De där pengarna du fick, visst var det svårt för dig att använda dem? Du ville ju inte skiljas från mynten”, förklarade Alex.

”Nja, i början tyckte jä ju att det vore dumt å använde pengarne innan jä hade gett blommerna te karln. När jä väl hade börjat köpe saker så insåg jä ju att jä var i min fulle rätt å göre det.”

”Jag tror det är så förtrollningen fungerar. Först när man frivilligt gör sig av med pengar bryts förtrollningen!”

”I så fall måste du ge pengarne te kaptenen me en gång, tös”, sade Gunhild bestämt.

”Nää!” Kaptenen höll händerna bakom ryggen. ”Jag vill inte heller bli förtrollad!”

Alex funderade en stund. ”Jag undrar om de fungerar så? Att alla som håller pengarna blir förtrollade, menar jag... Jag höll ju själv i ett av dem när jag undersökte det nyss, och jag tyckte inte det var svårt att ge det tillbaka till henne. Och Amira höll ju i Gunhilds mynt när hon hjälpte henne att handla på marknaden i Blåby, och hon hade aldrig några problem att skiljas från de mynten.”

”Jag förstår inte vad ni pratar om, jag kan visst göra mig av med mynten, när som helst! Jag bara... tycker det är lite dumt att göra det just nu...” Amira avbröt sig och såg fundersam ut.

”Betala kaptenen nu”, sade Gunhild bestämt. ”Ge han alltihop.”

Mycket motvilligt höll Amira fram portmonnän mot kaptenen, som tveksamt tog emot den. Amira såg lättad ut. ”Vad dum jag var som inte ville betala, det var ju enda sättet för oss att komma härifrån och hitta pappa!”

”Hur känns det, kapten? Kan du ge mig ett mynt?” undrade Alex.

”Visst”, sade kaptenen och räckte fram ett av dem. ”Jag har tydligen inte förtrollats.”

”Skönt!”

De kom överens med kaptenen om att de skulle övernatta ombord. Tidigt nästa morgon skulle skeppet lämna Blåby och fara söderut. Barnen och Gunhild fick dela på en hytt där tre hängkojar hängdes upp för dem att sova i. En sjöman kom in med lite enkel kvällsmat som han dukade upp på ett bord i hytten.

”Jag undrar om det var trollkarlen, eller någon av hans medhjälpare som gav dig din portmonnä, Gunhild”, sade Alex medan de åt.

”Men varför skulle han göre det?”

”Kanske pengarna är ett sätt för trollkarlen att kontrollera människor. Eller så är han bara elak.” Alex tog en tugga av brödet. Det var mörkt och hårt, sådant bröd som man ofta åt ombord på skeppen för att det höll sig så länge. När man var ute till havs var det ju inte lätt att skaffa fram färskt bröd.

”Det måste ju vara samma person som förtrollat Gunhilds och mina portmonnäer i alla fall”, sade Amira och de andra höll med.

Tidigt nästa morgon vaknade de av att skeppet gungade och krängde. När de sömndruckna och grusiga i ögonen kom ut på däck såg de att manskapet redan dragit upp ankaret och hissat seglen. Blåby syntes nu bara som en liten prick långt borta och Blåbergen såg ut som ljusblå kullar.

”Vilken tur att detta var det enda fartyget i Blåby”, sade Amira till Alex. ”Nu kan inte slottsvakterna eller de båda männen följa efter oss.”

”Fast så småningom kommer säkert andra skepp dit, så vi kan nog inte pusta ut helt och hållet ännu. Bäst att hålla ögonen öppna.”

Fram på dagen blåste det upp en sjöbris och fartygets krängningar blev kraftigare. Både barnen och Gunhild blev bleka i synen och illamående. Man kunde fortfarande se kusten som en smal remsa på vänster sida – eller babord som man säger till sjöss – och de märkte att de mådde mindre illa om de hela tiden tittade på remsan.

”Hur långt är det till Skärholma?” frågade Alex kaptenen. Han hoppades innerligt att de snart skulle vara framme.

”Åh, vi är snart framme. Ett par, tre dagar skulle jag tro.”

”Åh nej!” Alex suckade djupt och fortsatte dystert betrakta kusten.

Amira, som också stod vid relingen och tittade på kusten, hade fått annat att tänka på. Det kändes liksom pirrigt och konstigt i kroppen. Hade hon inte blivit lite längre? Var inte händerna större...? Och så började hon växa och växa och växa, och rätt var det var hade hon blivit förvandlad till en drake igen.

”NEEJ!” dånade hon och upptäckte till sin fasa att hennes tyngd fick skeppet att sjunka. Vatten forsade in över relingen och vettskrämda sjömän fick hålla i sig allt vad de orkade för att inte spolas överbord.

”Hoppa i vattnet!” skrek Alex men det brusade vattnet fick hans röst att låta svag och avlägsen.

”VA?” brölade Amira.

”Hoppa!” skrek Alex, Gunhild och kaptenen i kör.

”JAG HÖR INTE VAD NI SÄGER”, mullrade Amira. Nu hade nästan hela skeppet sjunkit ner under ytan och seglens nederändar doppades i vattnet. Alex höll sig fast i relingen allt vad han orkade, men han kände att hans grepp blev svagare av vattnets väldiga kraft. Han orkade snart inte stå emot längre.

Med en sista kraftansträngning klämde han i och ropade med sin rösts fulla styrka: ”HOPPA!”

”JAG HÖR FORTFARANDE INTE! DU FÅR BERÄTTA SENARE, NU MÅSTE JAG HOPPA I VATTNET INNAN SKEPPET SJUNKER!” Och med de orden tog draken ett väldigt språng ned i det mörka vattnet så att skummet yrde åt alla håll.

Senast uppdaterad ( 2009-11-30 )
 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk