Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Våra systersajter

jesusfordig.nu Bönenätverk Bibelskolan ung
Drakflickan kapitel 14 PDF Skriv ut E-post
Skrivet av Jemima Hammarlund   
2009-11-30

Ena stunden bogserades skeppet av en enorm, fjällig best med gröna fjäll och glimmande gula ögon, nästa stund var där bara en liten flicka med våta kläder. Den stora repselen gled ut åt sidorna och flöt runt Amira, så att hon simmade i en stor repring.

”Man över bord!” hojtade utkiken.

”Jag är faktiskt en flicka”, grumsade Amira.

”Håll fast i repet!” uppmanade kaptenen. Sedan började han och ett par av sjömännen att hala in repet så att Amira slutligen var alldeles intill skeppet. De hängde ut en repstege som hon kunde klättra upp på.

Det var en blöt flicka som en liten stund senare stod på däcket och huttrade.

”Här, ta den här”, sade kaptenen och gav henne en filt att svepa in sig i. ”Skynda dig att klä på dig något torrt så du inte förkyler dig.

Medan Amira skyndade sig ner i hytten rådslog de andra om hur de skulle göra för att klara sig ur knipan.

”Det där andra fartyget är snart i kapp oss igen”, sade kaptenen. ”Och att gå för fulla segel hjälper inte eftersom deras skepp är snabbare...”

”Kunde vi inte gömme oss på nåt sätt?” föreslog Gunhild.

”Var skulle vi kunna gömma ett sånt här stort fartyg?” undrade Alex.

”Hmm...” funderade kaptenen. Sedan såg han upp. ”Pelle! Hämta mitt sjökort!”

”Vad är ett sjökort för något?” frågade Alex.

”En karta”, förklarade kaptenen.

Sjömannen kom tillbaka med en pappersrulle och räckte den till kaptenen.

”Se här”, sade kaptenen och visade på ett område på kartan. ”Det här är Mossvikens skärgård, massor av små öar och holmar. Om vi beger oss in i den tror jag våra förföljare får svårt att hänga med, särskilt som deras skepp är större än vårat.”

”Är det långt dit?” undrade Alex.

”Inte alls, vi bör vara där om en kvart ifall vi seglar för fulla segel.” Han vände sig till sjömännen. ”Hissa alla segel mannar! Full fart framåt!”

Efter en stund skymtade utkiken det förföljande skeppet igen men nu var de nästan inne i skärgården. Slottsvakterna skulle inte komma ikapp dem den här gången heller.

”Nu måste någon sitta i fören och hålla noggrann uppsikt över botten så att vi inte går på grund. Det är lätt hänt i de här farvattnen.”

”Jag ställer upp!” erbjöd sig Amira.

”Jag hjälper dig!” sade Alex.

”Okej, det ni ska göra är att titta efter bränningar, det vill säga ställen där det skummar och yr om vågorna. På de ställena finns det klippor under vattnet. En av mina mannar kommer dessutom då och då sänka ner ett lod och mäta vattendjupet, så nu ska vi nog klara oss utan missöden.”

Det var lite spännande att sitta längst framme i skeppet och titta ut över vågorna, och se alla kobbar och skär som passerade på båda sidor. När de såg en bränning ropade de i en tratt som genom ett långt rör skickade ljudet ända upp till kommandobryggan där kaptenen stod och styrde skeppet. Vinden fläktade i deras ansikten trots att fartyget nu inte gick för fulla segel längre. Det vore allt för farligt att hålla högsta hastighet inne i skärgården.

Efter ett tag ropade utkiken uppmuntrande att förföljarna inte syntes längre.

Det tog större delen av dagen att ta sig genom skärgården. Framåt kvällen skymtade de så äntligen öppet vatten igen, och de kunde pusta ut. Nu var det värsta över! Slottsvakterna skulle knappast hitta dem igen nu. Kaptenen avgjorde att de tryggt kunde ligga för ankar över natten. Trötta efter alla dagens mödor kröp barnen ner i sina kojar och somnade nästan genast.

Resten av resan blev ganska händelselös och de siktade inte det kungliga skeppet fler gånger. Barnen och Gunhild lärde sig allt om livet på en båt och om hur man utför alla de tusen små sysslor som finns att göra ombord, allt från att hissa och ta ner segel till att svabba däcket med havsvatten eller skala potatis i kabyssen. Det var sällan långtråkigt att vara till havs.

Fjärde dagen efter att de lämnat Blåby siktade de så äntligen Skärholmas utmarker. Stora ängar och hagar avlöste varandra och överallt betade ulliga får i olika färger, svarta, vita och grå, bruna. När de närmade sig byn såg de att den var stor, större än Blåby, och husen här var mycket finare. Skärholmaborna gjorde goda förtjänster på försäljningen av tyg så de kunde unna sig att bo i stora hus och leva gott. Byns stora väverier höjde sig över hustaken och såg pampiga ut.

Manskapet förtöjde skeppet vid en brygga i Skärholmas stora hamn. Här var vattnet djupt nog även för djupgående farkoster, och man slapp ankra ute i viken som man fått göra i Blåby. Amira, Alex och Gunhild tackade kaptenen så mycket för hjälpen och tog avsked av sjömännen. Det kändes lite sorgligt att skiljas åt, nu när de seglat tillsammans i fyra dagar, men Amira lovade att söka upp fartyget igen så fort hon hittat sin pappa.

Sedan stod de där på den livliga kajen, och såg sig villrådigt omkring. Här hade alltså Amira och trollkarlen gått ombord för några dagar sedan. Men varifrån hade de kommit?

”Vi kanske borde dela på oss, och gå runt och fråga folk här i hamnen”, föreslog Alex. ”Någon kan ju ha sett er och lagt det på minnet.”

”Men tänk om vi inte hittar varandra igen? Jag tror det är bäst att hålla ihop...” Amira såg orolig ut.

”Vi kan i vart fall inte stå här å dividera, nu får vi fråge nån om de har sett trollkarlen”, sade Gunhild. En förbipasserande man i medelåldern vände sig hastigt om när han hörde hennes röst.

”Letar ni efter trollkarlen? Gör inte det, gör inte det!” Han grep vädjande tag i Gunhilds arm. ”Det kommer inget gott från honom, det säger jag er. Vad ni gör, akta er för trollkarlen!”
Senast uppdaterad ( 2009-11-30 )
 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk