Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Våra systersajter

jesusfordig.nu Bönenätverk Bibelskolan ung
Drakflickan kapitel 15 PDF Skriv ut E-post
Skrivet av Jemima Hammarlund   
2009-11-30

”Vi måste hitta trollkarlen”, sade Amira. ”Han är det enda spår vi har efter min pappa.”

”Gör det inte! Håll er borta från honom!”

”Varför? Vad gör han som är så farligt?” ville Alex veta.

”Han sitter därute på sin ö i sitt otäcka torn och skickar besvärjelser. De olyckliga själar som råkar i hans väg förtrollar han och förvandlar till än det ena, än det andra... vi har bybor här, stackars stackars bybor, som utan förvarning blir förvandlade till kor, eller hästar, eller krälande paddor... och sen blir de vanliga igen. Åh, en fiskare i förra veckan, han brukade förvandlas till sparv då och då, och han blev tagen av en hök, stackars man, arme man! Han blev som tur var vanlig igen just som höken skulle äta upp honom och klarade sig med rivsår och ett skadat öga. Hade han inte haft sån tur...” Mannen rös i hela kroppen. ”Håll er borta från trollkarlen, säger jag! Och glöm inte att jag varnade er.” Med de orden skyndade han iväg, som om trollkarlen vore efter honom.

Barnen och Gunhild såg storögt på varandra.

”Du är uppenbarligen inte den första han förtrollat”, sade Alex sedan.

”Om det nu e samme trollkarl”, inflikade Gunhild.

”Fast det verkar ju så, jag menar det där att människor förvandlas till olika saker och så...”

”Tur att jag blir förvandlad till just en drake i alla fall och inte till sparv”, utbrast Amira och tänkte medlidsamt på den stackars fiskaren.

”Vad gör vi nu då?” undrade Alex.

”Vi letar upp honom förstås. Vi har inget annat val.” Amira såg bestämd ut. ”Men ni behöver inte följa med om ni inte vill, det är ju dumt om ni skulle råka ut för något för min skull.”

”Struntprat! Det e klart jä följer me. En e ju ingen vekling heller”, sade Gunhild. ”Å vad skulle jä gå tebaks till förresten? De brände ju opp mitt hem.”

”Jag följer också med”, sade Alex. ”Jag överger inte en vän bara så där!”

Amira såg glad ut.

”Menar ni det? Vad snälla ni är!” Hon kramade om dem båda.

”Äsch”, sade Alex generat. ”Nu frågar vi nån annan om vägen till trollkarlen. Han verkar ju vara ökänd här, så det ska nog inte vara några problem.”

De frågade två förbipasserande kvinnor som bar korgar fulla med fisk på armarna. Kvinnorna bara stirrade på dem, skakade sedan på huvudena och skyndade sig att gå vidare så fort de kunde.

”Han måste vara väldigt otäck, den där trollkarlen”, sade Amira förskräckt.

De försökte med en gammal man i halmhatt som satt och metade från kajkanten i stället. Mannen hade mörk, solbränd hud och hans svarta ögon plirade vänligt ur det rynkiga ansiktet.

”Jaså, ni vill till trollkarlen”, sade han sävligt. ”Det är ni nog ensamma om, i alla fall här i byn. Det har pratats mycket om den där trollkarlen på sistone,  så det har, jo jo.”

”Var bor han då?” påminde Alex, men den gamle lät sig inte jäktas.

”Han kom hit för en tid sedan och flyttade in i den gamla fyren ute på Måsholmen. Först var han populär här i stan ska jag säga, sålde trolldrycker och olika brygder som folk köpte som galna, så de gjorde. Fast det var ju innan de visste att trolldryckerna förvandlade dem till olika djur och annat.”

”Var ligger Måsholmen då?”

”Måsholmen, ja, där bosatte han sig, just så. Åja, åja, olika djur och annat förvandlades de till, så de gjorde, grisar och höns och jag vet inte vad, nänä, nänä, och inte blir de av med förtrollningen heller, inte då. Nänä, de får dras med den, och det är de ju sura för förstås, så de är, så de är.

”Var ligger Måsholmen?” upprepade Alex otåligt.

Gubben fortsatte som om han inte hört. ”Han var aldrig här hela tiden, utan kom och gick, så han gjorde. Kom och gick. Ena dan här, nästa borta. Nu har han inte synts till på ett tag, och väl är nog det för honom. Det råder lynchstämning här i byn, jajjamän, jo jo.”

”Måsholmen! Var ligger den?”

Gubben bligade på honom och pekade sedan med ett krokigt finger på en av de små öarna som låg utanför Skärholma. En hög stenbyggnad avtecknade sig tydligt mot himlen.

”Där.”

De skyndade sig att lämna gubben innan han började prata igen och gick vidare längs hamnen. Nu behövde de få tag på en båt, eftersom skeppet de kommit på redan avseglat igen. Efter ett tag hittade de en man som var villig att hyra ut sin lilla eka för några småslantar.

”Okej... är det någon som vet hur man ror?” frågade Alex när de satt i båten alla tre.

”Jä har ju sett hur det går till en å annan gång”, sade Gunhild tveksamt.

”Langa hit årorna. Jag vet hur man gör”, sade Amira och satte sig tillrätta. ”Pappa och jag brukade ro i ån ibland.” Hon tystnade plötsligt. ”Jag minns ju! Jag minns något mer om pappa!”

”Vad minns du? Berätta!” Alex lät ivrig.

”Jag och pappa sitter i en liten båt, nästan som den här. Och han... hans ansikte... jag kan nästan se hans ansikte! Jag tror jag skulle känna igen honom om jag såg honom!”

”Ni brukade ro, säger du... är han kanske fiskare?”

”Jag vet inte... kanske.”

”Nåja, det är alltid något. Nu ror vi ut till den där trollkarlen och ser till att han trollar tillbaks din pappa!”

Senast uppdaterad ( 2009-11-30 )
 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk