Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Våra systersajter

jesusfordig.nu Bönenätverk Bibelskolan ung
Drakflickan kapitel 16 PDF Skriv ut E-post
Skrivet av Jemima Hammarlund   
2009-11-30

Det gick ganska långsamt att ro ut till ön eftersom det nu var eftermiddag och sjöbrisen gjorde havet vågigt. Det såg så nära ut från land, men de upptäckte snart att det var betydligt längre än det verkade. Efter en timmes kämpande var de så äntligen framme och kunde dra upp ekan på en liten strand alldeles nedanför tornet.

Måsholmen var kal så när som på några tappra buskar samt lite blåbärsris och gräs i skrevorna. Den gamla fyren var ett ganska högt, grått stentorn med en liten avsats högst upp där man förut tänt elden som skulle varna fartygen. Förmodligen fanns det en ny fyr numera någon annanstans. Kanske låg den här holmen för nära land. Platsen verkade alldeles öde.

”Tror ni det stämmer som den där pratsamme gubben sade att trollkarlen inte varit här på ett tag?” undrade Amira och darrade lite på rösten.

”Det verker allt vare tomt, men en kan ju aldrig vete”, sade Gunhild.

”Vi går in och tittar”, tyckte Alex. De båda andra följde modigt efter honom.

De smög försiktigt fram till tornets massiva ekdörr. Alex kände på klykan och dörren gled lätt upp utan ett ljud. De blev nästan lite besvikna över att den inte knarrade, det hörde ju liksom till på sådana här ställen.

Rummet därinnanför var litet och halvcirkelformat men prydligt inrett, nästan lite tråkigt. Det var inte stenväggar på insidan utan tapetserat i brunt och beige blommönster på ett gammalmodigt vis. Bokhyllorna var av mörkbrunt trä och alla böckerna i dem var inbundna med brunt läder. Möblerna, en tvåsitsig soffa och en stol, var av trä med tygklädda sidendynor som såg hårda ut. Allt gav ett väldigt stelt och formellt uttryck och det såg öde ut, som om ingen någonsin hade bott här. En spiraltrappa i hörnet ledde upp till tornets andra våning och i andra änden av rummet fanns en dörröppning. Innanför öppningen skymtade ett rum som verkade vara ett kök. De gick in i köket och fann att det var lika tråkigt inrett som det förra rummet. Grönt kakel täckte halva väggen ovanför en skinande diskho med vattenpump. Tapeten i det övriga rummet var också grön. Bredvid hon fanns en välputsad vedspis som var så ren att den såg oanvänd ut. Det enda fönstret vette inåt ön, och invid det stod ett mörkbrunt träbord med en stel och rak stol. Det verkade inte som om någon ätit en enda måltid härinne.

”Jag trodde det skulle vara massa spindelväv och provrör och sånt”, sade Alex förvånat.

”De kanske finns på nästa våning”, sade Amira. ”Kom, vi går upp.”

De klättrade upp för den smala trappan och såg sig om i nästa rum. Det här innehöll en smal, stramt bäddad säng och ett skrivbord som var tomt så när som på en papperslapp, och så välputsat att det glänste. Alex gick fram till bordet och tog upp lappen. Amira och Gunhild ställde sig runt honom så att alla tre kunde läsa.

Det såg ut som ett kort brev:

 

   G.

   Jag har flickan. Vi är i Videmyren.

   Kom snarast.

 

”Videmyren!” andades Amira. ”Trollkarlen måste ha haft en medhjälpare som rövade bort mig, och han hittade mig i Videmyren! Tänk om jag bor i Videmyren? Tänk om min pappa finns där!”

Alex läste meddelandet en gång till. ”Han heter tydligen något på G. Synd att den som skrev brevet, vem nu det är, inte skrev ut hela namnet.”

”En kan ju undre om G e ett för eller efternamn.”

”G... Gustavsson kanske? Eller Göran?” föreslog Amira.

”Vi får helt enkelt hålla ögonen öppna varje gång vi träffar någon som ser trollkarlsaktig ut och har ett namn som börjar på G”, sade Alex.

De letade en stund till i tornet men hittade inget mer. Det var nog den mest tråkiga och opersonliga bostad de någonsin sett.

”Nu ger vi oss av till Videmyren”, sade Amira otåligt när de letat ett stund.

”Fast var ligger det någonstans?” undrade Alex.

”Har ingen av er nån karta?” undrade Gunhild.

”Nej, tyvärr”, svarade Alex. ”Vi får fråga någon i Skärholma.”

De gick ut ur tornet igen och ner till den lilla stranden. Den var alldeles tom.

”Var e båten?” undrade Gunhild.

De andra såg sig omkring. Båten var borta! Hur skulle de nu ta sig tillbaka till fastlandet?

”Varför band ni inte fast båten?” undrade Alex argt.

”Varför band inte du fast den?” undrade Amira, lika argt.

”Äsch, bråke inte. Vi e uten båt, å det får vi löse på nåt sätt, men inget blir bättre för att en bråker om’et.”

”Det kanske kommer nån förbi som vi kan lifta med. Nån fiskare eller nåt”, sade Amira förhoppningsfullt.

Alex såg dyster ut. ”Alla i byn är ju rädda för den här platsen sen trollkarlen flyttade in, så de kanske inte vågar åka förbi här...” Han suckade. ”Jag är hungrig. Tog nån med sig mat?”

Det hade naturligtvis ingen tänkt på att göra.

”Åh, oroa er inte, jä vet hur man fixer mat när man ingen har”, sade Gunhild lugnande. ”Har i nån gryta, barn?”

”Jag har en liten i ryggsäcken”, sade Amira. ”Men vad hjälper det när vi inte har något att stoppa i den?”

”Jä ska vise. I kan tände en brasa så länge.”

Gunhild tog av sig strumporna och vadade ut i vattnet. Efter en stund var hon tillbaka med grytan full av alger, snäckor och musslor. ”Sådärja, nu ska vi bare koke’et så har vi en go middag.”

Barnen såg på varandra. Snäckor och alger? Det skulle bli en lång kväll.

Senast uppdaterad ( 2009-11-30 )
 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk