Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Våra systersajter

jesusfordig.nu Bönenätverk Bibelskolan ung
Drakflickan kapitel 17 PDF Skriv ut E-post
Skrivet av Jemima Hammarlund   
2009-11-30

När allt kom omkring smakade musslorna och snäckorna inte så farligt. Lite som sega små fiskbitar, tyckte Amira. Men algerna var inget vidare, så dem fick Gunhild behålla för sig själv.

Då och då gick någon av dem en runda runt ön för att samla drivved och lägga på brasan så att den inte skulle slockna. Nu hade mörkret sänkt sig och de hade gett upp hoppet om att bli räddade den här dagen. Förhoppningsvis skulle någon fiskare kunna plocka upp dem nästa morgon.

Amira och Gunhild hjälptes åt att resa hennes tält medan Alex diskade grytan. Tältet var egentligen tänkt för två personer men de fann att de fick plats alla tre om de trängde ihop sig lite. Efter en stunds bökande var det hyfsat bekvämt, men en nackdel var den något otrevliga lukt som spred sig från Gunhilds kläder. Trots detta somnade de alla tre rätt så snabbt.

Amira vaknade nästa morgon av Alex högljudda snarkningar. Det var iskallt i tältet trots att de låg så tätt och hon huttrade lite när hon klättrade över de andra för att komma fram till ingången. Hon lyfte på tältfliken och klev ut.

Solen hade redan krupit en bit upp på himlen och spred ett milt sken över den spegelblanka havsytan. Luften var klar och doftade friskt. Måsarna som kretsade högt däruppe skrek till varandra på måsspråket, för att då och då landa någonstans på vattnet med ett plask. Det var helt enkelt en underbar morgon, och ännu underbarare blev den när Amira upptäckte att deras båt under natten drivits tillbaka in till stranden igen, och nu guppade fridfullt alldeles intill land.

När Alex och Gunhild så småningom sömndruckna och rufsiga i håret tittade ut ur tältet hade Amira redan gjort upp en liten eld och börjat koka fler musslor och snäckor till frukost. Båten var ordentligt fastsurrad i en spetsig sten.

”Båten... där är ju båten”, mumlade Alex förvirrat med grötig morgonröst.

”Men tös, var hittede du den?” undrade Gunhild häpet.

”Åh, en enkel match”, sade Amira blygsamt.

Alex, gned sig i ögonen. ”Men då kan vi ju åka till fastlandet!”

”Först frukosten!” sade Amira med ett leende och höll fram grytan med ångande musslor och snäckor. Alex såg grön ut i ansiktet.

När de ätit (Alex något mindre än de andra) och packat ihop sina saker satte de sig i båten och Amira började ro med kraftiga tag. Nu när havet var stilla tog roddturen inte så lång tid, och snart kunde de lägga till ekan vid bryggan som tillhörde mannen de hyrt båten av. Mannen var lite sur för att de varit borta så länge med hans båt men när Alex halade upp några fler mynt ur sin bältespåse och gav honom blev han lite gladare igen.

”Nu måste vi genast försöka få tag på en karta så vi kan ta oss till Videmyren”, sade Amira när de lämnat båtuthyraren.

”Vi borde passa på att köpa mat också innan vi lämnar byn”, tillade Alex, som helst ville slippa äta några fler musslor på väldigt länge.

”Allt sånt hitter vi nog på marknaden”, sade Gunhild. De tre började gå mot mitten av byn, och kom fram snart till en stor, öppen plats där bönder och fiskare slagit upp sina stånd och bodar och även en del andra försäljare som sålde olika kryddor, mediciner och annat. Väldigt många stånd sålde tyg, garn, tråd, kläder och andra textilier, vilket ju inte var så konstigt i en sådan by som Skärholma med dess stora väverier.

”Ser ni någon som säljer kartor?” undrade Amira.

”Det finns väl ingen försäljare som bara säljer kartor heller!” skrattade Alex.

”Vi kan väl börje me å köpe mat å sånt”, tyckte Gunhild, och de andra höll med. De gick runt en stund bland stånden och köpte sådant som skulle hålla sig länge, som potatis, morötter, kålrötter, rovor, vitkål, torkat kött och torkad fisk, havregryn, korngryn, mörkt rågbröd, en liten kruka honung, torkad frukt och torkade bär. Mjölnaren hade också en bod där de kunde köpa mjöl att baka eget bröd med framöver.

”Vi kanske ska passa på att äta middag medan det fortfarande finns färskvaror att tillgå”, föreslog Amira. De andra höll med, och så festade de på färsk frukt, grönsaker och stekt revbensspjäll som hade grillats över öppen eld i ett av stånden.

Just som de avslutat måltiden kom där fram en gubbe med krokig rygg. Han hade en grov yllemantel med hätta som han dragit ner långt i pannan trots middagsvärmen. Ett väldigt, vitt skägg tittade ut ur hättan och hängde ner nästan till marken. Det var svårt att se gubbens ansikte ordentligt inne i hättans djup, särskilt som halva ansiktet täcktes av skägget, men hur det nu var tyckte ändå Alex att det var något bekant över gubben.

”Vill ni köpa en karta?” undrade gubben med förvånansvärt klar och ungdomlig röst trots sitt vita skägg.

”Åh, hur visste du det?” undrade Alex förvånat.

”Det visste jag inte, jag är bara en vanlig kartförsäljare”, svarade gubben. Amira blinkade ironiskt åt Alex.

”Vi köper gärna en karta, tack”, sade hon. ”Har du någon som visar hela området mellan Skärholma och Videmyren?”

”Jag har den här”, svarade kartförsäljaren och drog fram en smutsig rulle ur manteln. Amira tog emot rullen och rullade ut den. Längst till vänster visade ett blått fält kustens konturer. Små prickar här och var föreställde öar. Skärholma var markerat med en röd prick och liten snirklig text. Nästan i andra änden av kartan, allra längst ner i högra hörnet fanns en annan prick, som hade texten ”Videmyren”.

”Utmärkt!” sade Amira. ”Hur mycket kostar den?”

”Fyra kopparmynt”, sade gubben. Amira bleknade.

Fyra? Det är ju jättemycket pengar bara för en papperslapp!”

”Som ni vill”, sade den krokryggige försäljaren och tog tillbaka kartan från flickan.

”Vänta!” utbrast Alex. ”Jag har tre kopparmynt och fem tennslantar kvar, men det är allt jag har!”

”Nåja, det får väl räcka”, grymtade gubben. Alex plockade fram penningpungen och hällde ut innehållet och räckte fram det till försäljaren, som i utbyte gav honom den dyrbara kartan.

”Tack, tack!” sade gubben och försvann snabbt ibland stånden och alla människor i folkvimlet.

Barnen och Gunhild såg på varandra. Nu hade de ingenting kvar att handla för, inte ett enda mynt. Men de hade ju sin karta. Nog måste det väl varit värt att ta en liten risk för att få kartan? De hoppades det.

”Kom nu”, sade Amira. ”Videmyren väntar!”

Senast uppdaterad ( 2009-11-30 )
 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk