Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Våra systersajter

jesusfordig.nu Bönenätverk Bibelskolan ung
Drakflickan kapitel 18 PDF Skriv ut E-post
Skrivet av Jemima Hammarlund   
2009-11-30

När de lämnade Skärholma var det strax efter middagstid och underbart sommarväder. Det doftade så där gott som det bara gör i början av sommaren när alla löv är nya och fräscha och blommorna fortfarande inte blommat ut. Bin och humlor surrade och syrsorna spelade i gräset. Fjärilar fladdrade och fåglar sjöng.

Efter att ha studerat kartan noga hade de kommit fram till att bästa sättet att ta sig till Videmyren var att följa en av de större huvudvägarna som ledde österut från Skärholma och sedan lämna vägen och ta av söderut i Tallåsen, som var närmsta grannbyn åt det hållet, kanske en eller två dagsmarscher bort om de gick någorlunda snabbt.

När de gått någon timme började Gunhilds fötter bli ömma. Hon haltade och snavade och ojade sig. Så här långt hade hon aldrig gått förr, och hennes fötter var inte vana vid påfrestningen. Dessutom hade hon väldigt tunna och slitna skor som inte alls var gjorda för långa vandringar.

”Jä måste nog stanne å vile mig lite snart”, pustade hon till slut. De hade nu kommit in i en lövskog och höga bokar som sträckte sig högt mot himlen gjorde stigen dunkel. Gunhild satte sig ner på en sten och tog av de nötta skorna och yllesockorna. Hennes fötter var alldeles blåröda och hade stora blåsor på flera ställen.

”Ojojoj”, suckade hon. ”Hur ska jä kunne fortsätte me såna här blåser på fötterna? Nu kommer jä sinke er.”

”Det gör inget”, försäkrade Amira. ”Så bråttom har vi inte.”

Just då hördes några glada hundskall och rätt var det var kom tre omaka hundar rusande ut ur skogen ett hundratal meter längre fram längs vägen. De fick syn på det lilla följet och började skutta mot dem i full fart. En var jättestor och grå med sträv päls och borst kring nosen, en var mellanstor och gyllene med len, lurvig päls och hängande öron. Den tredje hunden var pytteliten och hade kort, brun ragg och en lång svans som pekade rakt upp.

”Oiii, akte er barn, bry er inte om mig, rädde er själva!” tjöt Gunhild och stirrade förskrämt på hundarna som hastigt närmade sig, fortfarande med höga skall.

”Aldrig i livet!” sade Alex bestämt och intog någon slags försvarsställning framför Amira och Gunhild med en gren i högsta hugg.

”Äsch vad ni är fåniga”, sade Amira med ett skratt. ”De vill ju bara hälsa!” Hon satte sig på huk och sträckte fram händerna mot hundarna. De sprang direkt fram till henne och började slicka hennes händer och ansikte allt medan deras svansar viftade våldsamt.

”Lugn! Lugn, små vovvar!” skrattade hon och försökte värja sig. ”Åh, ni påminner mig om Ludde!”

”Vem är Ludde?” undrade Alex som nu släppt grenen och vågade sig fram. Han klappade försiktigt den stora grå hunden på huvudet. Amira hoppade upp med ett glatt utrop som fick hundarna att förskräckt backa undan en liten bit.

”Jag minns fler saker! Jag minns ju att jag har en hund som heter Ludde! Jag minns att han är liten och vit med bruna fläckar och har mjuka öron och lockig svans!” Hon fick tårar i ögonen. ”Jag fick honom som en av presenterna när jag fyllde tio år, det var min senaste födelsedag. Åh, jag är tio år gammal! Det minns jag också! Jag minns att jag hade ett stort kalas. Det var massa barn där. Jag minns att jag har ett stort rum med fönster som vetter mot en väg med stenhus...”

”Minns du vem din pappa är?” undrade Alex ivrigt.

”Nej… nej, jag minns inget mer om pappa. Bara att det var han som gav mig Ludde.”

”Minns du var du bor? Är det Videmyren?”

”Jag minns bara hur gatan med stenhus ser ut från mitt fönster. Jag ser dem liksom lite uppifrån, så jag bor tydligen på andra våningen.”

”Då måste din pappa vara rik om han har ett hus med två våningar!”

”Kanske… det minns jag inte. Jag har liksom en minnesbild av kalaset, alla barnen och rummet vi var i, som var mitt rum. Och Ludde. Men jag minns fortfarande inga namn på personer eller platser, förutom mitt eget namn.” Hon smekte förstrött den mellanstora hundens öron medan hon pratade. Den lilla hunden hade gått fram till Gunhild och nosade nu intresserat på hennes skor som fortfarande stod bredvid henne. Hon försökte vrida sig så att hon kom så långt bort från hunden som möjligt.

Då hördes plötsligt på håll en mansröst som ropade. ”Långben! Lurvas! Lilleman! Hit! Kom hit säger jag!”

En gänglig man i grön jacka och tovad yllehatt kom ut ur skogen på samma ställe där hundarna kommit en stund tidigare. I handen höll han en lång och krokig gren som han tydligen använde till vandringsstav och nu viftade han irriterat med den mot hundarna. ”Så där är ni, era eländen! Springa bort så där, det var det fräckaste!” Han såg ursäktande på barnen och Gunhild. ”De brukar aldrig göra så, jag lovar! Jag vet inte vad som flög i dem. Hoppas de inte skrämde er!”

”Åh, nejdå, inte alls”, sade Amira. Alex och Gunhild sade ingenting och hoppades att den smale mannen skulle tro att de inte heller blivit rädda. Nu när han kommit närmare såg de att han var ung, kanske i tjugofemårsåldern. Hans hår som stack ut åt alla håll under hatten var rödblont och det vänliga ansiktet fullt av fräknar.

”Kom nu hundar, dags att gå vidare!” sade han och tog fram tre koppel. De tre hundarna skuttade genast fram till honom med viftande svansar. ”Nu får ni nog vara kopplade så länge vi går på huvudvägen. Sen när vi lämnat Tallåsen är det mer öde trakter igen där ni kan springa fritt.”

”Åh, är du också på väg till Tallåsen?” undrade Alex.

”Jäpp. Jag är egentligen på väg till huvudstaden men enklaste sättet att ta sig dit är att följa den här vägen och sen ta av norrut vid Tallåsen.”

”Vi ska ta av söderut vid Tallåsen”, sade Amira.

”Jaså? Finns det något annat än vildmark åt det hållet?”

”Ja, det ska finnas en by eller stad där som heter Videmyren.”

”Videmyren? Har jag aldrig hört talas om. Men om ni också ska till Tallåsen kunde vi ju slå följe dit?”

”Jag vill gärna slå följe”, sade Alex. ”Det är alltid trevligt att lära känna nya personer!”

”Jag med!” samtyckte Amira.

”Inte mig emot”, sade Gunhild från stenen.

”Men förlåt, så oartig jag är, jag har ju inte presenterat mig själv”, kom mannen på. ”Min unge herre, min unga fröken, min dam” – här vände han sig till Gunhild och bugade lätt – ”mitt namn är Gabriel Gabrielsson.”

”Jag heter Amira.”

”Alex.”

”Jä heter Gunhild”, sade tiggarkvinnan. Gabriel bugade igen och skakade hennes hand.

”Gunhild. Vilket vackert namn!” sade han. Deras blickar möttes, och han glömde alldeles bort att släppa hennes hand igen. Gunhild såg ner i marken och rodnade, och såg plötsligt mycket ung ut. Barnen insåg till sin förvåning att det berodde på att hon var ung. De hade av någon anledning alltid sett henne som en gammal kvinna, faktiskt var det som om hon själv ansträngde sig för att verka vara äldre än hon var.

Gabriel släppte generat hennes hand och samlade ihop sina hundar igen. ”Ja, då går vi då!”

Amira och Alex såg menande på varandra. Det här kunde bli intressant!

Senast uppdaterad ( 2009-11-30 )
 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk