Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Våra systersajter

jesusfordig.nu Bönenätverk Bibelskolan ung
Drakflickan kapitel 25 PDF Skriv ut E-post
Skrivet av Jemima Hammarlund   
2009-11-30

Stigen var för det mesta lättframkomlig och jämn. Den var nästan som en riktig väg, sandad och tilltrampad, och barnen funderade över varför den inte var markerad med en tjockare linje på kartan.

”De kanske har gjort om stigen sen kartan ritades”, föreslog Amira.

”Kanske det”, höll Alex med.

De gick i ganska rask takt och trots alla bekymmer fann de att det var en trevlig promenad. Stigen var skön och lätt att gå på och vädret var fortsatt vackert. Det hade varit en härlig sommar hittills, men det var inte så förvånande eftersom somrarna nästan alltid var varma och soliga i det här landet.

Fram på dagen fick de plötsligt syn på en liten stuga som tittade fram mellan träden en liten bit från stigen. Det ringlade vit rök ur skorstenen och en ljuvlig doft av stekt fläsk svepte mot dem. Det var nu hög tid att äta middag och det kurrade högt i barnens magar när de kände lukten. Så bråttom hade de haft att lämna Tallåsen att de inte fått med sig sina ryggsäckar med all packning, så nu hade de varken matsäck eller filtar att svepa in sig i till kvällen.

”Ska vi våga knacka på?” undrade Amira och såg längtansfullt på stugdörren. Stugan var rödmålad och omringades av en stor, lummig trädgård. Tre små vita får gick fridfullt bräkande omkring i den och betade, och när de fick syn på barnen lyfte de sina ulliga huvuden och tittade nyfiket på dem. Trots att fåren gick lösa växte det massor av blommor i trädgården, tydligen sorter som de inte tyckte om att äta. En ensam höna som satt uppflugen på trappräcket burrade upp sina vingar och skrockade belåtet.

Amira tyckte att stugan på något sätt såg välkomnande och inbjudande ut.

”Tänk om det är en fälla?” Alex lät misstänksam. Han mindes budbärarens ord om att inte lita på någon annan.

”Vi kan vara försiktiga.” Amira hade redan tagit några steg i riktning mot stugan. Nu kändes även lukten av nybakat bröd. Det doftade verkligen väldigt gott!

”Men vi kan väl inte bara gå in och tigga mat!”

”Vi kan erbjuda oss att hjälpa till med något arbete som tack.” Amira fortsatte beslutsamt gå.

Alex följde tveksamt efter henne. De hade kanske inget annat val än att chansa, mat måste de ju ha. Typiskt att de inte hade fått med sig packningen!

Då slogs dörren plötsligt upp med en smäll och en liten rynkig, rödkindad tant med tunt, vitt hår uppsatt i en prydlig knut kom ut på trappan. En grårandig katt slank ut mellan hennes ben och satte sig en bit bort, där den började tvätta sig på ryggen med sin skära tunga.

”Lammena! Lammena! Kooom-kom-kom, kooom-kom-kom!” lockade hon och de tre fåren kom genast skuttande. Hon hade en spann med sig som hon höll fram mot fåren.

Amira var nu nästan framme vid stugan där tanten hade börjat strö ut nävar av säd ur spannen i gräset. Fåren mumsade och åt och deras lockiga svansar viftade muntert.

”God dag, frun” sade hon artigt, men tanten bara fortsatte oberört mata fåren, hon såg inte ens upp från sin syssla. Amira gick ännu lite närmare och nu såg tanten upp och hoppade förvånat till.

”Oj, vad ni skräms!” utbrast hon. ”God dag på er, barn!”

”God dag, frun”, sade Amira igen.

”Jobbar? Nej, nej, inte är det ett jobb att mata fåren. Det är bara roligt.”

”Jag sade väl inget om jobb”, sade Amira förvånat.

”Bob? Vem är Bob? Jag känner ingen Bob.”

”Hon är döv”, sade Alex. ”Du får nog tala högt.”

”God dag, frun! Vi undrar om vi kan hjälpa till med något mot att vi får lite mat!” skrek Amira. Tanten hoppade till igen.

”Du behöver inte skrika, barn, jag är inte döv! Men visst får ni äta hos mig. Ni kan få hjälpa mig att tvätta, för det är min stora tvättdag idag.”

”Tack, vad snällt!” sade Amira med normal röst.

”Tält? Nä, det har jag inget, men ni kan få sova i mitt gästrum om ni vill. Kom in nu innan fläsket kallnar.”

Barnen fnissade och gick efter tanten in i stugan. Stugan var mysig och ombonad även på insidan med gammeldags möbler och gardiner. På den gamla järnspisen stod en stekpanna med fräsande sidfläsk och ägg som tanten skyndade sig att vända på. På bordet var en korg med nybakat bröd och en kruka smör framsatta.

”Slå er ner bara, så är det strax färdigt. Dricker ni kaffe eller vatten?”

”Vatten, tack”, sade barnen med en mun.

”Det ska ni få. Så trevligt med barn som dricker kaffe. Varsågoda, då”, sade tanten och tog fram tre koppar ur ett skåp. Sedan fyllde hon varje kopp med svart kaffe upp till brädden.

Amira och Alex såg olustigt på varandra. De avskydde kaffe.

”Det finns mer i kannan sen om ni vill ha påtår”, log tanten vänligt.

”Åh, tack”, sade Alex, grön i synen.

Tanten öste upp fläsket och äggen på tre tallrikar och lade sedan i mer i stekpannan. ”Jag gjorde bara så det skulle räcka till mig själv och Kisse, men ät det här så länge så blir det snart mer”, sade hon och ställde tallrikarna framför barnen. Sedan slog hon sig ner vid bordet tillsammans med dem.

”Vad kan två barn som ni heta då?” frågade hon och smuttade på sitt kaffe.

”Jag heter Alex.”

”Och jag heter Amira.”

”Felix och Elvira, jaha. Själv heter jag Mikaela. Så ni är ute på resa?”

”Det stämmer”, sade Alex.

”Till vänner? Jaha, det var ju trevligt. Akta er för att gå på vägen bara.”

”Varför ska vi akta oss för vägen?” sade Alex och försökte tala högt och tydligt. Det började bli lite jobbigt att prata med tant Mikaela.

”Därför att den leder till Olycka, förstås.”

”Vad för sorts olycka?”

”Ingen sorts olycka, den leder till Olycka. Det är ett land. Men inget trevligt land, inte som vårt land alls. I Olycka finns det bara öknar, träsk och farliga berg.”

”Vi har hört att stigen leder till Videmyren”, sade Amira.

”Sidenfyren? Det stället har jag aldrig hört talas om. Jag vet bara att vägen är farlig, för har man väl börjat följa den är det svårt att hitta tillbaka igen, och man hamnar till slut i Olycka.”

”Vi ska bara följa vägen till Videmyren”, sade Alex. ”Vi ska stanna där. ”

”Jaså ni ska stanna här. Det var ju bra. Ett tag trodde jag att ni tänkte följa vägen och det är farliga saker minsann. Den är inte att leka med, vägen.”

Barnen bara log mot varandra och lät tant Mikaela tro vad hon ville. Hon var uppenbarligen lite snurrig så väl som döv.

Senast uppdaterad ( 2009-11-30 )
 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk