Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Våra systersajter

jesusfordig.nu Bönenätverk Bibelskolan ung
Drakflickan kapitel 27 PDF Skriv ut E-post
Skrivet av Jemima Hammarlund   
2009-11-30

Barnen struntade i Mikaelas varning och gick vidare på stigen, de var ju faktiskt tvungna att följa den för att komma till Videmyren utan att ha kungen och hans anhang i hasorna hela vägen dit. Det var dessutom en väldigt trevlig stig, bra att gå på och med vackra blommor längs kanterna.

De gick större delen av dagen i snabbt tempo och stannade bara för korta vilopauser och en hastig lunch bestående av en limpa som Mikaela stuckit till dem precis innan de lämnat hennes stuga. De hade tänkt dryga ut brödet med bär, svamp eller någon vild grönsak, men det hade varit en torr sommar och nu var det svårt att hitta något ätbart. Allt de fann var björklöv och granskott, varken särskilt gott eller mättande men i alla fall fullt av vitaminer. Mitt på dagen kom de till en liten å där de kunde dricka sig otörstiga, men de hade inget kärl att bära med sig vatten i till framtida behov.

När det började mörkna hade de avverkat en tillfredsställande lång sträcka, men nu hade de igen samma problem som den dagen de först kom till tantens stuga, nämligen bristen på filtar. De var också väldigt hungriga efter den klena lunchen, men det fanns inget annat att göra än att kura ihop sig bäst det gick tätt intill varandra på en gräsplätt intill stigen, och försöka somna med kurrande magar.

De sov dåligt den natten, plågade av hunger och törst, huttrande i det daggvåta gräset. Dessutom drömde de båda oroliga drömmar där alla de personer de hade träffat under sin resa varnade dem gång på gång för något farligt, men varje gång de vände sig om för att upptäcka faran kunde de bara se en skymt i ögonvrån av en skugga som precis försvann in bakom ett träd eller en buske. I Amiras dröm kom slutligen Gunhild emot henne och ropade med hög röst: ”Inte bakom dig! Framför dig!” Men innan Amira kunde vända sig om vaknade hon, lika trött som när hon hade somnat och med värkande huvud.

De sade inte mycket till varandra den morgonen, bara borstade av sig och började gå igen. Ingen av dem hade lust att diskutera vad de drömt, och de visste ju inte heller om att de båda drömt samma dröm. Hungern var nu som en molande värk i deras magar men törsten kunde de i alla fall stilla när en smal bäck efter en liten stund korsade deras väg. De drack tills deras magar kändes sprängfyllda för att få åtminstone en liten känsla av mättnad.

Amiras huvudvärk blev bara värre allt eftersom hungern ökade. Varje gång de passerade en björk eller en gran rev de av löv och skott och åt, men några andra träd vågade de inte röra. Ingen av dem visste vilka andra blad som gick att äta och vilka som var giftiga. Mitt på dagen var Amira nära att falla ihop på stigen, så ont hade hon både i huvudet och i den tomma magen. Men hon bet ihop tänderna, fast besluten att vara stark.

Då fick de plötsligt syn på en annan vandrare som kom emot dem på stigen. Det var en stor jätte till karl, skäggig och oborstad. Hans kläder och hatt såg skamfilade ut, men ansiktet var vänligt. Han bar en långbåge över skuldran och två feta kaniner i bältet.

När barnen fick syn på kaninerna vattnades det i deras munnar. Mat!

”Men god dag, barn!” ropade mannen glatt. ”Ni är visst långt hemifrån!”

”Hur vet du det?” undrade Alex förbluffat.

Mannen skrattade muntert. ”Därför att närmaste bosättning ligger flera dagsmarscher härifrån.”

Amira och Alex såg förbryllat på varandra. Det var ju bara en dag sedan de lämnat tant Mikaelas stuga! Den här mannen visste tydligen inte vad han pratade om.

”Det finns ett hus bara en dagsmarsch härifrån”, invände Amira.

”En dagsmarsch? Inte då. Jag känner den här vildmarken som i min egen ficka. Ni är i riktigt öde trakter nu om ni inte visste det. Här finns bara guldletare och så jägare som jag själv. Har ni gått vilse eller?”

”Nej då, vi följer stigen”, sade Alex.

Jägaren såg förvånad ut. ”Vilken stig?”

”Stigen! Den här stigen.” Alex slog ut med handen. Stigen löpte tvärs genom urskogen, bred och rak. Var mannen blind?

Jägaren gav honom en underlig blick. ”Jaha... då får jag väl tro dig på ditt ord. Jag ser ingen stig, men strunt i det. Är ni hungriga?”

”Oh ja!” ropade barnen med en mun.

”Det var bra, för jag tänkte precis grilla lite kaniner till middag.”

Den store mannen skrattade igen, ett smittande skratt, och slog sig ner på en nedfallen stock intill stigen. Han tog fram eldstål och fnöske och till och med några smala vedpinnar ur en stor ryggsäck han burit på ryggen. Men just som han skulle göra i ordning en eld började Amira plötsligt växa och växa och växa och så blev hon förvandlad till en väldig drake igen!

Jägaren for upp från stocken med ett skrämt skrik. Sedan vände han tvärt och rusade blint iväg rakt in i skogen det fortaste han kunde. De hörde hur grenar knäcktes och det knakade och brakade.

”VÄNTA!” dånade Amira bestört. ”JAG ÄR INTE FARLIG!”

”HJÄÄÄLP! Ett monster!” mannens skrik lät snabbt svagare och svagare när han försvann längre och längre in i den täta snårskogen.

”KOM TILLBAKA!” brölade Amira desperat. ”SNÄLLA! KOM TILLBAKA!” Men mannen var redan långt borta.

”Jaha” suckade Alex. ”Där rök vår middag.”

Amira svarade inget, utan satte sig bara tungt ner på stigen. Stora tårar började rulla från hennes kinder.

”Åh, gråt inte!” utbrast Alex och försökte krama hennes jättestora huvud. Det var så väldigt sorgligt när en så stor varelse som drak-Amira grät. När de grytlocksstora ögonen svämmade över av tårar kunde man nästan inte låta bli att gråta själv.

”DET ÄR MITT FEL ALLTIHOP”, snyftade Amira.

”Det är det väl inte”, sade Alex tröstande. ”Du kan ju inte hjälpa att du är förtrollad.”

”JO DET KAN JAG. FÖRTROLLNINGEN... DEN ÄR MITT FEL!”

Senast uppdaterad ( 2009-11-30 )
 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk