Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Våra systersajter

jesusfordig.nu Bönenätverk Bibelskolan ung
Drakflickan kapitel 29 PDF Skriv ut E-post
Skrivet av Jemima Hammarlund   
2009-11-30

Amira och Alex tryckte sig tätt intill varandra medan de oroligt vände sig än hit, än dit, letade efter en flyktväg, men åt alla håll såg de bara samma syn. Rad efter rad av allvarliga små ansikten med stora, bruna ögon som helt lugnt mötte deras skrämda blickar. Inte ett ljud hördes men på något vis gjorde detta att barnen blev ännu räddare, det var något så väldigt skrämmande över den orörliga, dödstysta skaran.

Varelserna var små, inte mycket större än harar. I stället för näsor hade de något som nästan såg ut som gristrynen, eller som tilltryckta potatisar med svarta näsborrar. De hade gröna öron som var formade som människoöron, men varje öra var lika stort som hela huvudet och det växte borstig, svart ragg ur dem. Likadan svart ragg växte som yviga manar från deras huvuden, och några av dem hade små svarta raggiga skägg. Även deras spretiga svansar var svarta och hängde ner till marken mellan deras lurviga gröna ben likt långa garntofsar.

”Vad är det för något?” undrade Amira med darrande stämma. ”De ser inte ut som några andra djur jag någonsin sett.”

”Jag vet inte”, sade Alex skrämt. ”De ser hemska ut!”

En av varelserna tog ett steg emot dem och satte ner sin nakna, ljusbruna fot med en bestämd liten duns.

”Det var inte snällt sagt!” pep den förargat.

”F-förlåt!” Alex såg förskräckt ut. ”Jag visste inte att ni kunde prata.”

”Så oförskämt! Det är klart vi kan. Vi är väl inte dumma heller!”

”Jag menade inte att vara oförskämd. Förlåt!” upprepade Alex ömkligt.

”Ursäkta att vi störde, vi visste inte att ni bodde här. Vi ska genast gå vidare”, tillade Amira.

”Ni störde inte. Vi bor inte här. Och ni ska inte gå vidare”, pep varelsen strängt.

”S-ska vi inte?” Amira hade inte långt till tårarna.

”Ni måste följa med oss.” Nu blandade sig en annan av de små gröna figurerna i samtalet.

”Vilka är ni egentligen?” undrade Alex och försökte låta modig.

Den första varelsen såg plötsligt generad ut. Den skruvade olustigt på sig och drog ihop sina buskiga ögonbryn. ”Det spelar väl ingen roll vilka vi är”, pep den undvikande.

”Jo, jag vill veta”, insisterade Alex, nyfiken trots faran.

”Det behövs inte.”

”Jo det gör det!”

”Är det verkligen så viktigt?”

”Ja det är det.”

”Jaja då”, muttrade varelsen motvilligt och såg sammanbiten ut. ”Vi är troll”, pep den sedan tyst.

”Va?”

”Vi är troll”, upprepade varelsen och såg stint ner i marken.

Alex stirrade häpet på den bistra lilla figuren framför honom. ”Sade du... troll?” Han lät vantrogen.

Trollet såg plågat ut. ”Ja, ja, jag vet vad du tänker!” utbrast det. ”Jag är inte en två meter hög stenbest med skarpa huggtänder och lång krokig näsa, så jag kan omöjligt vara något troll. Eller?”

”Jag trodde bara...”

”Jag vet”, bet trollet av. ”Alla tror det! Det är en vanlig missuppfattning att troll är stora och farliga. Det är så här riktiga troll ser ut, punkt slut.”

”Men...”

Trollet slog uppgivet ut med händerna. ”Ja?”

”Jag trodde... sagorna...”

”Sagorna stämmer inte. Nå? Har du några mer frågor?”

”Sade du att det är en missuppfattning att troll är farliga?” undrade Amira.

Nu tog det andra trollet till orda igen. ”Det är klart att vi inte är farliga. Vi skulle aldrig göra någon något ont! Vi vill hjälpa er.”

”Vill ni?”

”Ja det vill vi. Bry er inte om Gruff, han är lite brysk bara. Han menar väl egentligen.”

”Grmpf”, gruffade Gruff. ”Jag ville bara klargöra vad troll är för något så det inte blir några missförstånd. Jag ville försäkra mig om att slippa dumma frågor som ’var är dina stora klor då?’ eller ’var är alla de små barnen du rövat bort?’” Det sista sade trollet med hånfullt tillgjord röst.

”Sluta nu Gruff! Nu pratar vi inte mer om det, och så följer ni barn med oss hem till vår stad på en kopp te. Eller varför inte middag? Är ni hungriga?”

”Ja!” utropade Amira, men Alex tog henne varnande om armen.

”Hur vet vi att vi kan lita på er?” undrade han misstänksamt.

Trollet såg på honom med sina milda, bruna ögon. Det var en vänlig blick, ärlig och kärleksfull.

”Det vet du inte”, blev det enkla svaret. ”Du måste tro oss på vårt ord när vi säger att vi vill ert bästa.”

”Jag tror dig”, sade Alex, förvånad själv när han insåg att det var sant.

”Jag med”, sade Amira. ”Vi följer med.”

I det ögonblicket kände barnen att de fylldes av frid, en inre visshet om att de fattat rätt beslut. De förstod att något stort och avgörande skulle hända dem hos trollen, de visste inte vad, bara att det var oerhört viktigt.

Senast uppdaterad ( 2009-11-30 )
 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk