Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Våra systersajter

jesusfordig.nu Bönenätverk Bibelskolan ung
Drakflickan kapitel 31 PDF Skriv ut E-post
Skrivet av Jemima Hammarlund   
2009-11-30

”Seså, bara följ efter mig. Det är inte alls svårt.” Gröngöling hade hjälpt Amira och Alex över husväggen och de stod nu på utsidan av trädstammen vid en av grenarna tillsammans med Viola.

Det var en ganska bred gren som såg stadig ut, men det verkade ändå orimligt svårt att ta första steget ut på den. Barnen tryckte sig mot trädet bakom dem och klamrade sig fast så hårt i det att fingrarna blev vita.

”Jag vågar nog inte”, bekände Alex ynkligt.

”Inte jag heller”, sade Amira med skakig röst.

Borgmästaren såg bekymrad ut. ”Det var ju besvärligt”, pep han. ”Vad gör vi då?”

”Vi bär dem!” pep Viola.

”Bär dem? Hur skulle det gå till? Vi är alldeles för små”, invände Gröngöling.

”Jag hämtar mina kompisar och så hjälps vi åt!”

”Hm, det kan kanske gå. Nåväl, gör så då.”

Det lilla trollet for iväg i raketfart på grenen samtidigt som hon ropade med sin gälla röst. ”Hasselöga, Maja, Kantarella, Tindra, Klöverblomma! Kom och hjälp mig! Och hämta era syskon också!”

Efter bara en liten stund var hon tillbaka igen med en hel skock troll. Amira och Alex gissade att de var trollbarn eftersom de alla var lika små som Viola.

”Nu får ni lägga er ner så ska vi bära er”, befallde det lilla trollet.

Nervöst darrande lydde barnen. Amira hade sett hur skickligt trollen sprang omkring på grenarna, men ändå kändes det väldigt otäckt att bli upplyft av en massa små, små händer. Hon knep först ihop ögonen och kände bara hur det gungade när hon bars framåt i full fart, men efter en liten stund kunde hon inte låta bli att kika lite. Synen var hisnande! Hon gungade fram genom luften så högt över marken att de nedfallna stockarna såg ut som pinnar och blommorna som pyttesmå färgglada sandkorn utströdda över en mossgrön matta. Först var synen svindlande och Amira slöt ögonen igen, men när hon öppnade dem för andra gången förundrades hon över hur vacker skogen var så här långt uppifrån och glömde att vara rädd. Nu var de nästan framme vid det enorma trädet där trollen hade sina samlingar och det var en slående syn. För att alla trollen skulle få plats hade trädet – som redan från början var enormt brett – byggts ut på sidorna till en jättelik plattform som såg ut att vara flätad av grenar, ungefär som en gigantisk flat korg. Här satt nu trollen i långa rader, minst tusen, kanske ännu fler. Deras små ljusbruna ansikten var glada och ett muntert sorl spred sig.

Alex hade blundat hela tiden och inte vågat öppna ögonen en enda gång, inte förrän trollen klivit upp på plattformen och försiktigt satt ner honom på det flätade golvet vågade han se sig omkring. Flera hundra ögonpar vändes mot honom och Amira och sorlet lade sig gradvis. Gröngöling, som ställt sig på en träpall i mitten av plattformen, tog tillfället i akt och harklade sig för att påkalla uppmärksamheten.

”Mina kära vänner!” började han. ”Vi har idag den stora äran att hälsa våra gäster Amira och Alex välkomna till vår stad!” Här avbröts han av hurrarop och applåder från åhörarna. Han väntade tills tystnaden lagt sig igen och fortsatte: ”Det blir gott om tillfälle att prata mer med dem om en stund, men låt oss nu börja vår festmiddag innan maten kallnar!” Ännu mer jubel bröt ut och sedan började trollen springa fram och tillbaka och fylla på sina egna och varandras trätallrikar ur olika grytor och skålar, det blev en väldig röra men på något sätt en ordnad röra där varje troll tycktes veta precis vart det skulle gå och vilken uppgift det hade. Amira och Alex fick sittplatser nära mitten av plattformen och varsin likadan trätallrik som trollen hade. De blev serverade av borgmästare Gröngöling själv som med stolthet presenterade varje rätt.

”Det här är rostade duvor fyllda med färsk dragon. Det måste ni smaka på, verkligen mycket gott. Åh, se här, detta är nyupptagen färskpotatis grillad med vitlök och solrosolja. Men vad har vi här då? Mmmm, det är nyskördade morötter, kokta med timjan i lättsaltat vatten. Det passar jättebra ihop med potatisen. Ät ordentligt nu! Se där. Ojdå, efterrätten får ni inte missa. Det blir smultron och hallon med honungsrostade hasselnötskakor och citronmeliss.”

Drycken som serverades var samma goda björkdricka som de fått smaka på i borgmästarens hus, och barnen åt och drack tills de inte kunde få ner en enda bit till. Allting smakade helt enkelt ljuvligt, och snart var de härligt mätta.

När alla trollen också ätit färdigt, något som tog betydligt längre tid eftersom troll tydligen var riktiga storätare som kunde sitta flera timmar vid middagsbordet ibland, reste sig borgmästaren igen. Även denna gång harklade han sig för att alla skulle lyssna ordentligt innan han tog till orda:

”Bästa vänner och medborgare. Vi har nu avnjutit en delikat måltid tillsammans.” Jubel bröt ut igen, och applåder. Gröngöling lyfte händerna efter en liten stund så att de andra skulle tystna. ”Vi vill därför tacka kockarna och deras medhjälpare för deras fantastiska arbete!” Nu applåderade trollen ännu vildare och många stampade med sina bara fötter så att plattformen gungade. En liten skara troll i mitten bugade och log belåtet åt berömmet, det var tydligen de som lagat all den goda maten. Gröngöling fortsatte: ”Nu tycker jag det är dags för musik och dans! Och missa inte tillfället att prata med våra trevliga gäster.”

Några troll med olika musikinstrument kom fram och började spela en melodi som var så rytmisk och glad att det blev helt omöjligt att sitta stilla. Både barnen och alla trollen for upp och började dansa omkring på plattformen. Barnen kunde inte stegen men de hittade på sina egna danser på stället, och det verkade även trollen göra för var och en dansade på sitt eget personliga sätt. Trots det passade varje dans väldigt bra ihop med de andras danser och bildade en sorts mönster på samma sätt som enstaka toner kan sättas ihop till en sång.

Dansen fortsatte hela dagen, och varje gång barnen satte sig ner för att vila fötterna blev de överhopade av nyfikna troll som ville veta allt om människor eftersom de inte hade träffat några på väldigt länge. Gång på gång fick barnen beskriva hur människostäder såg ut, hur man byggde sina hus på marken och av stenar eller brädor, vad det fanns för olika yrken i dessa städer och om hur bönderna levde på landsbygden. Sådant som var deras vardag och inte alls intressant tyckte trollen var jättespännande. När slutligen solen började gå ner och Gröngöling bad dem följa med hem till hans hus igen och äta kvällsmat var barnen mycket trötta och sade tacksamt ja till förslaget. Det hade varit en rolig eftermiddag men väldigt ansträngande.

De bars tillbaka till borgmästarens hus på samma sätt som de kommit dit, av de hjälpsamma trollbarnen. Alex vågade inte titta nu heller, men Amira hade ögonen öppna hela vägen och såg beundrande på utsikten. Nu lyste det små oljelampor i alla husen och på många av grenvägarna och Amira förundrades över hur stor staden måste vara. De mest avlägsna ljusskenen var bara små prickar på avstånd.

Sedan var de framme i Gröngölings hus och trollbarnen satte ner sina bördor för att sedan försvinna iväg, var och en till sitt. Gröngöling spände upp ett läderskynke som tak och tände lite fler lampor. Medan han gjorde i ordning te och smörgåsar satte sig barnen vid det låga bordet igen och sträckte ut sina trötta fötter.

”Nu har vi ätit och roat oss tillsammans. Nu är det dags att prata allvar”, pep han plötsligt och med så sträng ton i sin gälla röst att Amira kom av sig mitt i en gäspning. ”Vad i all världen gjorde ni på vägen som leder till Olycka?”

Senast uppdaterad ( 2009-11-30 )
 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk